FRÅN HÖGA NÄMNDEN TILL SVEAHOVRÄTT.1

 

AV

 

HÄRADSHÖVDING NILS EDLING.

 

Vasatiden kännetecknas som bekant av strävanden till riksstyrelsens organisation på skilda områden. Här skola lämnas några delvis icke förut kända uppgifter om hur en sida av riksstyrelsen, den högsta rättskipningen, gestaltade sig under senare delen av 1500-talet. För sammanhangets skull få vi då gå tillbaka till Vasatidens begynnelse. Den högsta rättskipningen utövades under Gustaf Vasas första regeringsår av riksrådet på sessioner i Stockholm och andra huvudorter. Dessa sessioner skulle kunna rubriceras såsom ersättare för de gamla medeltida »räfst- eller landstingen» (ordinarie) eller såsom »rättarting» (urtima), likaledes av medeltida ursprung. Därefter kom den högsta domsmakten en kortare tid att utövas av det utav v. Pyhy, denne meteor på statsförfattningens himmel, organiserade s. k. regementsrådet, vari dock riksråden sutto som bisittare. Till slut efter v. Pyhys försvinnande utövades den åter av riksrådet såsom före v. Pyhy. Under det Gustaf Vasa ej sällan själv medverkade vid den högsta domsmaktens utövning — frånsett under den v. Pyhyska tiden — undandrog sig däremot Erik XIV nästan helt och hållet sådant deltagande. Istället överlät han denna funktion av regeringsmakten till en särskild nämnd under Göran Perssons ledning, den s. k. höga nämnden. Denna nämnd, vilken skulle bestå av 24 personer, fungerade från 1561 till slutet av 1567. Den höll sina talrika sammanträden i Stockholm, Uppsala, Västerås, Strängnäs, Arboga, Örebro, Skara, Vadstena, Svartsjö, Kungsbro, Nora samt på Färingön (nuv. Svartsjölandet). Den för nämnden utfärdade instruktionen har förkommit, men dess protokoll äro som bekant utgivna av trycket.2 Det kan kanske här i förbigående nämnas, att editionen icke är alldeles fullständig; åtminstone fyra protokollsdata saknas. I nämndens sammanträden deltog konungen själv blott en enda gång. Däremot finner man egendomligt nog att jämväl riksrådets ledamöter trots tillvaron av denna, för ändamålet särskilt tillsatta myndighet fortfarande — ehuru antagligen i tämligen ringa omfattning — fungerat såsom högsta domsmaktens utövare. Man kan sålunda konstatera, att vid ett tiotal tillfällen ett större eller mindre antal riksråd närvarit såsom ledamöter vid nämndens sessioner. Vidare har nog också konungsräfst under Erik XIV:s tid hållits av riksrådsmedlemmar utan nämndens medverkan. Ett dombrev från en sådan av den 27 mars 1567 finnes nämligen bevarat.

 

1 Ämnet har tidigare av författaren vidrörts i kortare uppsatser i SvJT1932 s. 432 ff. och Historisk tidskrift 1932 s. 347 ff. samt utförligare behandlats i inledningen till »Uppländska konungsdomar från Vasatiden intill Svea hovrätts inrättande», Upps. & Lpz 1933 (jfr SvJT 1934 s. 362 f.).

2 Historiska handlingar, del 13, Sthm 1892.

 

FRÅN HÖGA NÄMNDEN TILL SVEA HOVRÄTT. 351    Under 1500-talet försågos i allmänhet riksrådens domar med samtliga deras sigill, som deltagit i dömandet. Höga nämnden däremot hade eget sigill. Dess kringskrift lydde: »sigillum supremorum judicum suaeciae» (Sveriges högsta domares sigill) och överensstämde således nära med kringskriften å det sigill som Svea Hovrätt sedan erhöll och som än i dag brukas av nämnda domstol, ehuru den ju för länge sedan upphört att vara högsta instans. Något kollegialt sigill för användning å kungliga domar under tiden från 1568 och till Svea Hovrätts tillkomst 1614 torde ej ha funnits. Denna detalj är ganska belysande. Höga nämnden föll, och ingen särskilt inrättad myndighet kom att upptaga dess funktion förr än Svea Hovrätt tillsattes för övertagande av den högsta domsmakten. Vi måste visserligen erinra oss att även under senare delen av 1500-talet försök gjordes att genom olika författningar reglera den högsta domsmyndigheten. Jag nämner 1593 års patent och 1598 års rättegångsstadga. Dessa författningar synas emellertid hava blivit utan praktisk betydelse åtminstone så vitt bevarade rättegångsurkunder utvisa. Av större verkan voro nog hovordningarna, men deras giltighet var inskränkt till mål mellan vissa parter, vilket ock kan sägas vara fallet med de för hertigdömena gällande särföreskrifterna. Hur utövades då i praktiken den högsta domsmakten för hela riket under denna tid? Lärda män hava varit eniga om att en lucka förelegat i avseende å ett mera regelbundet utövande därav. I denna riktning uttala sig EDÉN, HILDEBRAND och BLOMBERG. Den sistnämnde yttrar på tal om höga nämnden: »Sedan — — — detta försök att ordna en högsta domstol för hela riket hade misslyckats, inträder en ganska lång tid kännetecknad av upplösning och förfall på den högsta lagskipningens område — — —.»
    Granskar man de hittills kända högsta domsurkunderna från tiden 1568—1614, finner man dem representera allenast ett 90-tal domssessioner eller i medeltal 2 om året, varav emellertid närmare 30 st. av olika skäl äro att hänföra till borgrätter. Kvar stå således omkring 60 allmänna domar att fördelas på 46 år, ett ganska klent arkivbestånd, i synnerhet i jämförelse med antalet kända sessioner från höga nämnden, men även i jämförelse med förhållandena före denna sistnämnda myndighets tillvaro. Det kan här i förbigående nämnas, att en del av dessa 60 sessioner utgöras av sådana som fällts av ett riksråd med bisittare vid sessioner inom lagsaga, där riksrådet tillika varit lagman, och som utgöra på en gång lagmans och konungsdomar. Man har måhända här en förklaring på det av HILDEBRAND påpekade, men oförklarade förhållandet, att lagmän stundom dömde konungsdom i orterna. Vi återvända nu till frågan om kontinuitet i den högsta rättsskipningen.
    Anledningen till att man hittills ej påträffat något större antal högsta instansdomar från tiden mellan höga nämndens fall och Svea Hovrätts inrättande har varit ganska egendomlig. Jag har förut i denna tidskrift i korthet omtalat, hurusom en undersökning av Stockholms rådstuvurätts ännu otryckta protokoll eller tänkeböcker för senare delen av 1500-talet utvisar, att riksråden under tiden efter höga

 

352 NILS EDLING.nämndens fall hållit talrika domssessioner å Stockholms rådstuga, vilka protokollförts allenast i berörda tänkeböcker. De domar som därvid fälldes äro att betrakta såsom hörande till den högsta rättsskipningen, ehuru sammanträdena givetvis icke då benämndes räfsteller rättarting. Icke mindre än omkring 160 nya domssessioner bliva på detta sätt representerade i urkundsmaterialet, vilket således härigenom minst tredubblats. Då SvJT:s redaktion benäget medgivit mig utrymme att här framlägga skälen för denna min uppfattning om naturen hos ifrågavarande domar, använder jag mig av den motivering jag lämnat i min inledning till arbetet »Uppländska konungsdomar». I och för sig är det på grund av landslagens och stadslagens ovan omtalade bestämmelser ej ägnat att förvåna, om konungsdom fälldes å rådstuga. 1593 års patent förutsatte ock att riksråd skulle besöka städer å marknader och döma klagomål från rådstuvurätterna. Då kungliga slott ju icke funnos i alla städer, låg det nära till hands att sammanträdena höllos på rådstugan. Möjligt och rimligt är det väl ock att antaga att rådstugan kom till användning såsom sammanträdeslokal även där slott fanns. Konungsdomssessioner hava också redan under Gustaf Vasas tid hållits på rådstugorna i Stockholm, Uppsala och Västerås, och två av höga nämndens sammanträden (4 mars 1564 och 4 augusti 1567) ägde rum på rådstugan i Stockholm. De omtalade Stockholmstänkeböckerna utvisa vidare att vissa av de rättsförhandlingar som riksråd under tiden efter höganämndens fall hållit å Stockholms rådstuga ägt rum utan att borgmästare och råd närvarit. Tänkeböckerna utvisa ock då och då, att av riksråden å rådstugan handlagda mål vädjats till dem från rådstuvurätt. Särskilt må påpekas några tillfällen, då dessa båda omständigheter sammanträffa, så att riksråden å rådstugan, utan bisittare av borgmästare och rådmän, avdömt från Stockholms rådstuvurätt apellerade mål. Vidare inträffar, att vite för konungsdombrott stadgats —ett vanligt indicium på att konungsdom föreligger — att rättegångarna ibland ägt rum efter konungens förordnande, och att vissa av krigsbefälet närvarit å rådstugan, så att borgrätt får anses hava förelegat. Jämväl hava mål från andra delar av riket än Stockholm ej sällan upptagits.
    Jag har på annat ställe antytt att en anledning till överrätternas bruk att hålla sina sammanträden i underrätternas lokal kan hava legat bl. a. i behovet av vana protokollsförare. Att tillgången på goda sekreterare var av stor betydelse vid denna tid, då skrivkonsten ej var så allmänt utbredd, ligger i öppen dag. Vad särskilt Stockholms rådstuga beträffar, voro dessutom förbindelserna mellan slottet och det närliggande rådhuset rätt intima. Stundom sändes bud från riksrådet till rådstugan, från vilken man då förfogade sig upp till slottet o. s. v. Stundom uppträder en eller annan riksrådsledamot å rådhuset, då där hålles »menig rådstuga» utan att rättegångar förekomma. Ibland havat. o. m. riksrådets domssessioner, som hållits å slottet, protokollförts i tänkeböckerna. Ja, det egendomliga inträffar också, att tänkeboken till den grad anlitas såsom protokollsbok för riksrådets domsverksamhet, att en dom fälld å annan ort än Stockholm, nämligen Uppsala,

 

FRÅN HÖGA NÄMNDEN TILL SVEA HOVRÄTT. 353intagits däri, vare sig nu protokollsboken medförts på riksrådens resa eller anteckningar från sessionen, som förts under resan, införts senare.
    Jag kan ock till stöd för min ståndpunkt åberopa ett uttalande av en samtida, Johannes Bureus. Denne vakne iakttagare har bland sina anteckningar »Sumlen» nedskrivit följande notis, efter tänkeböckernas genomgående och innehållets konstaterande anvisad mig av arkivarien N. ÖSTMAN, vilken ansett innebörden därav dunkel:»Konung Erik lät kalla ihop 24 af lagmän och andre kloke män, som i Stockholm rådh höllo och gaf hvariom 15 laster sädh: af them varg amle Lasse Olson een. The uträttade all högh ärende, som inthet slittos å tinge. Nu uträttas samma i Stockholms Rådstugu och kostar mindre.»

 

    Vid tolkningen av denna notis gäller det först att bestämma rätta tidpunkten för dess tillkomst. Frågan härom synes något oklar. Orden återfinnas i ett inflickat lägg, vari — liksom f. ö. i handskriften i dess helhet — notiserna förekomma nedkastade utan ordning. Några sidor före finnes datum Simonis et Jude 1600 och några sidor efterfinnes datum den 17 december 1600. Kanske bör anteckningen därför hänföras till år 1600. Den torde således syfta på tiden närmast före sekelskiftet. Vad så beträffar anteckningens innehåll, har syftet med densamma tydligen närmast varit att framhäva olikheten i kostnad för de olika domsmyndigheternas verksamhet. Men anteckningen kan dock här åberopas. Det gäller emellertid först att tillse vad som åsyftas med »24 af lagmän och andre kloke män». Höga nämnden bestod av högst 24 personer. När jag så tillägger att det i anteckningen förekommande namnet Lasse Olsson enligt höga nämndens protokoll bäres av en av dess ledamöter, samt att de åsyftade männen uppges ha haft en högsta dömande funktion, kan med de 24 männen ej gärna ha menats annat än just höga nämnden. Innebörden av anteckningens sista mening måste uppenbarligen hava varit att — formellt eller materiellt— likställa den domsverksamhet som vid tiden för anteckningens tillkomst bedrevs å Stockholms rådstuga med höga nämndens. De år då de talrikaste riksrådsprotokollen finnas i tänkeböckerna äro förra hälften av 1570-talet och de första åren av 1590-talet. Nog måste det sägas, att anteckningen styrker riktigheten av min tolkning av protokollen. Hur rimligt förefaller det f. ö. icke att, sedan höga nämnden upphörde, det behov den fyllt framträdde särskilt starkt och att den uppkomna situationen framtvang upprepade riksrådssessioner i Stockholm för utövande av Konungens domsrätt. Efter Svea Hovrätts inrättande upphörde sessioner av detta slag å rådstugan.
    Jag är icke främmande för den tanken att den oreda och formlöshet, som vid ifrågavarande tid rådde på rättskipningens område, skulle göra att ett försök att ur instanssynpunkt inordna urkundsmaterialet i strängt skilda grupper överhuvud vore på förhand dömt att misslyckas. Jag har emellertid ansett, att när det gäller en undersökning av huruvida den högsta rättskipningen, statens viktigaste funktion inåt, verkligen legat nere under några årtionden eller icke här i landet, det lönat mödan att åtminstone lämna bidrag till frågans besvarande.

 

23 — Svensk Juristtidning 1935.