Personligt betalningsansvar för intecknat skuldebrev. Om en inteckning vid exekutiv auktion å fastigheten blir nödlidande, finnes i regel ett personligt betalningsansvar för det intecknade skuldebrevet, vilket ansvar representerar en tänkbar utväg för inteckningshavaren att få täckning. Ofta är naturligen föga att ernå på denna väg, men stundom kan möjligheten att göra gällande detta ansvar innebära en praktiskt värdefull tillgång, i varje fall om det personliga ansvaret icke eller icke enbart åvilar den person, som genom auktionen fått avstå fastigheten, utan någon annan med bättre ekonomisk ställning. I vissa fall kan det emellertid vara föremål för diskussion, om ett personligt ansvar åvilar en tidigare fastighetsägare eller icke. Ehuru svaret med utgångspunkt från hittills tillämpade principer för det personliga ansvarets reglering knappast synes böra betecknas som tvivelaktigt, torde dock stundom i det praktiska rättslivet tvekan ha framträtt. Jag åsyftar sådana fall, då nuvarande fastighetsägaren belånat ett intecknat skuldrebrev, som utfärdats av hans fångesman och som aldrig av den förre försetts med påteckning enligt 28 § inteckningsförordningen. Frågan gäller alltså här, om förre ägaren A, när nye ägaren B ej tecknat på övertagande av ansvaret, är gentemot inteckningshavaren personligen ansvarig för skuldebrevet. Det bör kanske erinras, att B kan tänkas ha fått inteckningen i sin hand antingen så, att redan A hade den obelånad och i samband med köpet överlämnade den till B, eller också så, att B efter köpet löst in inteckningen från borgenären.Om köpeavtalet mellan A och B skulle innebära, att B icke åtoge sig det personliga ansvaret för skuldebrevet utan att detta ansvar enligt kontrahenternas mening skulle kvarstanna å A, häftar givetvis A alltjämt för skuldebrevet, därest icke genom annan, sedermera inträffad omständighet A befriats. Detta mindre praktiska fall lämnas i detföljande ur räkningen, och jag förutsätter alltså, att avtalet mellan A och B får anses ha den innebörden, att B skall övertaga det personliga ansvaret från A.
    Diskussionen har uppenbarligen att utgå från 28 § inteckningsförordningen, som föreskriver, att vid överlåtelse av fastighet gamle ägaren, om annat ej avtalats, blir fri från sitt personliga ansvar, därest inteckningshavaren låter nye ägaren å inteckningshandlingen teckna förbindelse, varigenom denne övertager skulden. Stadgandet bygger på den naturliga principen, att en ansvarsbefrielse för den ursprunglige ägaren A i samband med nye ägaren B :s ansvarsåtagande måste

 

PERSONLIGT BETALNINGSANSVAR FÖR INTECKNAT SKULDEBREV. 485förutsätta medverkan av inteckningshavaren C. Däremot tolkas stadgandet som bekant icke så, att påskrift å inteckningshandlingen vore det enda härvid möjliga tillvägagångssättet. Tvärtom anses A:s ansvarsbefrielse inträda genom ett medgivande i vilken form som helst av C, att ansvaret får överflyttas på B. Ett dylikt medgivandes ansvarsbefriande verkan kan under alla omständigheter åberopas mot C själv men naturligen också mot senare innehavare av skuldebrevet i ond tro, däremot icke mot senare innehavare i god tro (jag förutsätter, att skuldebrevet är av löpande beskaffenhet). Enligt motiven till 28 § inteckningsförordningen infördes regeln om påteckning å skuldebrevet, »på det att en senare innehavare därav ej må lämnas i okunnighet om den inträffade förändringen» (k. prop. till 1875 års riksdag nr 27 bil. 1 s. 50). Den på grund härav naturliga tolkningen, att ett medgivande i annan form än genom medverkan till påteckning av skuldebrevet binder den inteckningshavare, som gjort medgivandet, samt senare innehavare, som är i ond tro beträffande medgivandet, uttalades redan av NORDLING 1 och har i praxis gjort sig gällande i ett rättsfall, ref. i NJA 1903 s. 267. I den av NRev formulerade motivering, på vilken HD :s avgörande där byggde, uttalas, att inteckningshavaren genom sitt medgivande till att köparen finge övertaga ansvaret måste anses ha frikallat säljaren från detsamma, samt att detta medgivande, på sätt HovR:n yttrat, vore för inteckningshavaren bindande, oaktat köparen icke å förbindelsen tecknat, att han övertagit skulden. Att medgivandet då också kan åberopas mot senare innehavare i ond tro blir en given konsekvens. Den antydda uppfattningen har i litteraturen sedermera uttalats av LAMM och OLIVECRONA.2 Om alltså — för att anknyta till de förut använda beteckningarna — inteckningshavaren C överlåtit skuldebrevet till D och C:s lämnade medgivande till ansvarsöverflyttningen från A till B icke lett till påskrift å skuldebrevet, beror D:s möjlighet att kräva A på frågan, om D förvärvat skuldebrevet i god eller ond tro.
    För att fullständiga resonemanget kan man även tänka sig, att C utan att ha lämnat något medgivande angående A:s befrielse överlåter inteckningen till D och att sedan D lämnar dylikt medgivande (fortfarande förutsättes, att påskrift å skuldebrevet icke sker). Uppenbarligen försvinner därigenom för D och hans efterföljande i ond tro möjligheten att utkräva något ansvar av A.
    Vi övergå därefter till det fall, att inteckningen icke övergått från C till D utan från C till nye fastighetsägaren B själv och sålunda blivit ägarhypotek. När man icke eljest i 28 § inteckningsförordningen inlägger en nödvändig form för A:s ansvarsbefrielse, finnes icke något stöd för att göra det i denna speciella situation. Tillämpar man då rent formellt de regler, som förut utvecklats, skulle ett B:s på vilket sätt som helst lämnade medgivande i och för sig vara till fyllest, liksom D:s var det (B har ju här trätt i stället för D). Nu är det

 

1 Lagfarts- och inteckningslagarne, 2 uppl. (1888), s. 213 f.

2 LAMM, Inteckning för fordran i fast egendom (1918), s. 188 f., OLIVECRONA, Föreläsningar över inteckningsförordningen (1934), s. 135. 

486 ÅKE MALMSTRÖM.emellertid meningslöst att här kräva ett speciellt nytt medgivande av B. Det var ju B, som med A vid köpet avtalade om överflyttning av ansvaret. Han har — om någon — redan medgivit denna överflyttning på sig själv och måste givetvis såsom inteckningshavare anses bunden härav. Samma blir förhållandet med senare ondtroende inteckningshavare. Genom att B löser in inteckningen från C, måste alltså A anses fri från sitt personliga ansvar, och detta återupplivas endast, därest inteckningen sedermera kommer i godtroende persons hand. För att ifrågavarande senare förvärvare av inteckningshandlingen X skall ha varit i ond tro får man förutsätta, att han insett eller bort inse dels, att A och B vid köpet avtalat, att B skulle övertaga det A åvilande personliga ansvaret för den intecknade gälden, och dels, att inteckningen innehafts av B själv, innan den överlåtits till X. Vad X haft för personlig uppfattning om det juridiska bedömandet av nämnda fakta kan däremot icke få spela någon roll.
    Det föregående resonemanget har närmast avsett det fall, att B efter köpet löst in inteckningen från C och sedermera släppt ut den på nytt. Som inledningsvis antyddes, kan man också tänka sig att A hade inteckningen obelånad och i samband med köpet överlämnade den till B. Jag förutsätter då alltjämt, att avsikten icke varit, att A även efter köpet skulle personligen häfta för skuldebrevet, ett säkerligen sällsynt fall. Man kan uppenbarligen in dubio antaga, att avsikten varit, att A för framtiden icke skulle ha något ansvar för skuldebrevet, även om av försummelse eller oförstånd någon påskrift från köparens sida om ansvarsövertagande ej kommit till stånd. Om under dylika förutsättningar B fått skuldebrevet av A, måste samma principer tillämpas, som förut utvecklats, d. v. s. A bör anses vara fri gentemot B och ondtroende senare inteckningshavare och kunna krävas endast av den, som i god tro förvärvat inteckningen.
    Måhända göres det gällande, att resultatet i det föregående grundats på ett väl omständligt resonemang. Borde man icke — bortsett från all diskussion om 28 § inteckningsförordningen — helt enkelt kunna säga, att om A och B avtalat om den senares övertagande av ansvaret för det intecknade skuldebrevet, och om B från början eller sedermera blir innehavare av detta, A aldrig kan ha något ansvar för detsamma gentemot B, och att en senare förvärvare av skuldebrevet aldrig, om han är i ond tro, kan åberopa sig på en fordran, som Bicke hade? Ett dylikt förenklat resonemang torde dock icke vara bärkraftigt, utan utgångspunkten måste sökas i den innebörd man vill giva 28 § inteckningsförordningen. Skulle man — i strid med den tillämpning som i teori och praxis omfattats och som här lagts till grund — vilja förfäkta, att detta stadgande borde tolkas såsom innehållande föreskrift om en ovillkorligen nödvändig form för den gamle fastighetsägarens ansvarsbefrielse, så bleve konsekvensen, att i det här förutsatta fallet, då påskrift antages icke ha skett, A icke i egentlig mening vore befriad. Visserligen borde B på grund av sitt speciella förhållande till A väl icke kunna kräva ut något av denne, men en annan innehavare av skuldebrevet borde ju, då den förutsatta nöd

 

PERSONLIGT BETALNINGSANSVAR FÖR INTECKNAT SKULDEBREV. 487vändiga formen för A:s befrielse ej iakttagits, utan särskilt villkor av god tro kunna kräva A, likaväl som enligt den antydda tolkningen en inteckningshavare, som redan före överlåtelsen från A till B fått och alltjämt innehade inteckningen, trots ett eget formlöst medgivande till ansvarsöverflyttning från A till B skulle kunna kräva A (jfr RR:n i NJA 1903 s. 267; en annan sak är, att det speciella förhållandet mellan A och den senare innehavaren X kunde tänkas göra det möjligt för A att mot X:s krav göra invändning om kvittningsgill motfordran eller annan dessa parter särskilt berörande omständighet). I vad mån B:s handlingssätt att överlåta skuldebrevet eventuellt skulle kunna tänkas ådraga honom någon påföljd bleve en sak för sig. Vore påteckning en nödvändig form för befrielse, måste frånvaro av påteckning betyda alltjämt bestående ansvar; annars vore icke påteckningen nödvändig. Det finnes visserligen ingen anledning att hävda en sådan lagtolkning, men dess konsekvenser, om den hävdades, visa, att man måste taga hänsyn till den innebörd man vill inlägga i 28 § inteckningsförordningen och ej kan nöja sig med den abstrakta motiveringen, att B till den ondtroende X aldrig skulle kunna överlåta större rätt än han själv hade.
    Den situation, som här ovan diskuterats, har förelegat till bedömande i ett rättsfall, ref. i NJA 1895 s. 132. Vid ett fastighetsköp hade köparen förbundit sig att övertaga ansvaret för ett intecknat löpande skuldebrev, varefter — utan att påskrift om övertagande skett å skuldebrevet — köparen inlöst skuldebrevet och sedermera belånat detsamma hos tredje man. Säljaren ansågs visserligen här personligen ansvarig gentemot tredje man för skuldebrevet, men detta motiverades i HD med att påteckning ej skett och att det ej heller blivit styrkt, att tredje man — som ostridigt av köparen mottagit skuldebrevet — haft kännedom om att köparen övertagit betalningsansvaret. Säljarens ansvarighet motiverades alltså här med tredje mans goda tro. Att man sedan i ett fall som detta kan diskutera frågan om den goda trons förhanden varo blir uppenbarligen något annat. Svårigheterna på denna punkt bero på att man väl näppeligen kan stanna vid att fråga efter faktisk vetskap utan även måste taga hänsyn till vad vederbörande bort inse. Vad en person bort inse är emellertid icke något rent objektivt bestämbart, oberoende av den praxis domstolarna tillämpa, utan rättspraxis står här inför uppgiften att avgöra, i vilken grad det ur allmänna synpunkter är lämpligt och förrättssamfärdseln ändamålsenligt att driva samhällsmedlemmarna till att genom särskilda efterforskningar rörande förhållandena söka komplettera den faktiska vetskap de kunna besitta. Detta problem, som återkommer vid godtrosfrågor inom skilda rättsinstitut, skall här lämnas åsido.
    Den här behandlade huvudfrågan beröres även i ett alldeles färskt rättsfall, publicerat i NJA 1935 s. 61. Den i rättsfallets rubrik i NJA angivna principfråga, som HD tog ställning till, var visserligen närmast en annan och hänförde sig till den personliga förbindelsens preskription. HD ansåg i detta avseende, att inteckningsbeviljandet av-

 

488 ÅKE MALMSTRÖM.bröt preskriptionen, när gäldenären vid denna tidpunkt fortfarande ägde fastigheten, men att förnyelse av inteckningen icke medförde preskriptionsavbrott enligt gamla lydelsen av 3 § preskriptionsförordningen (som talar om »ägare av den intecknade egendomen»), när gäldenären redan sålt fastigheten, detta oaktat gäldenären alltjämt hade lagfart å densamma. Situationen i rättsfallet överensstämde emellertid med det ena av de fall, som ovan berörts. En person A hade utfärdat ett löpande skuldebrev, som intecknats i hans fastighet. Han hade sedan sålt fastigheten och i samband därmed överlämnat inteckningen, som var obelånad, till köparen B. Någon anteckning på handlingen, att B övertog ansvaret, skedde icke. B belånade därefter inteckningen i en sparbank, och denna gjorde i målet gällande, att A alltjämt var personligen betalningsskyldig för skuldebrevet. I HR:n avvisades sparbankens käromål på den grund, att fordringen enligt skuldebrevet var preskriberad. HovR:n yttrade sig även om A:s vid sidan om preskriptionsinvändningen gjorda påstående, att banken på grund av ond tro aldrig kunnat åberopa skuldebrevet mot A, och förklarade, att banken väl på grund av sin goda tro en gång hade blivit berättigad att göra skuldebrevet gällande mot A, men att preskriptionen dock sedermera hade avskurit vidare möjlighet härtill. NRev tillstyrkte fastställelse på en motivering, som icke alls byggde på preskriptionslinjen utan helt och hållet på antagen ond tro hos banken. I HD slutligen, där HovR:ns domslut fastställdes, motiverade majoriteten (3 jr.) detta uteslutande med att preskription inträtt. Minoriteten (2 jr.) motiverade däremot fastställelsen av domslutet uteslutande med bankens antagna onda tro. HovR:n, NRev och minoriteten i HD representera här en uppfattning, som — ehuru man naturligtvis icke i detalj kan angiva densamma — är besläktad med den, som jag ovan sökt utveckla. Däremot torde man icke utan vidare av majoritetens i HD motivering, där blott preskriptionen åberopas, kunna draga den slutsatsen, att sagda majoritet omfattat en annan principståndpunkt i fråga om föregående ägares personliga ansvar för intecknat skuldebrev än den, som här ovan hävdats. Ett dylikt åberopande av preskriptionen torde väl icke behöva tolkas så, att vederbörande domstolsledamöter därmed bestämt uttalat, att det före den angivna preskriptionstidens utlopp förefunnits en otvivelaktig fordran, utan den angivna motiveringen kan väl också tänkas innebära, att den klart inträdda preskriptionen gör det överflödigt att fördjupa sigi de tvivelsmål, som kunna bestå med hänsyn till tidigare kravmöjligheter. Och framför allt måste betonas, att ett eventuellt antagande från majoritetens sida av en tidigare fordran för banken kan — såsom hos HovR:n — bygga på ett antagande om god tro hos banken, låt vara att detta icke som i HovR:ns dom direkt uttalas. HD uttalar som bekant i sina motiveringar i regel icke mer än det absolut nödvändiga, om ens det. Skulle bakom HD-majoritetens ståndpunktligga den uppfattningen — vilket dock synes osannolikt —, att banken före preskriptionstidens utlopp kunnat oberoende av god eller ond tro göra skuldebrevet gällande mot förre ägaren A, skulle en så-

 

PERSONLIGT BETALNINGSANSVAR FÖR INTECKNAT SKULDEBREV. 489dan uppfattning stå i en synnerligen dålig överensstämmelse med de principer, som hittills ansetts reglera tidigare ägares personliga betalningsansvar för ett av honom utfärdat intecknat skuldebrev (förhållandena äro givetvis analoga beträffande tidigare ägare, som visserligen ej själv utfärdat skuldebrevet men i samband med sitt förvärv genom påskrift övertagit ansvaret för detsamma).
    I det föregående har åsyftats löpande intecknade skuldebrev. Icke löpande intecknade skuldebrev förekomma ju mera sällan numera.Dylika torde man emellertid för närvarande, vad den personliga betalningsskyldigheten angår, få behandla efter vanliga regler för icke löpande skuldebrev (om man fullt ut kan tillämpa samma princip i avseende å själva inteckningsrätten är en annan fråga). God tro hos senare innehavare av skuldebrevet kan m. a. o. icke anses skänka någon bättre ställning i fråga om krav mot förutvarande fastighetsägare, utan har denne en gång vunnit befrielse, torde han alltid kunna åberopa denna.2 De egentliga olägenheterna av den icke löpande karaktären visa sig, i den mån denna strängt tillämpas även beträffande själva inteckningsrätten. Huvudsakligen av hänsyn härtill men naturligtvis även med tanke på den personliga ansvarigheten är det uppenbarligen av stor betydelse, att den icke löpande naturen hos ett intecknat skuldebrev blir observerad. I lagberedningens nyligen avgivna förslag till lag om skuldebrev (2 kap. 11 §) tillgodoses detta genom att skuldebrev ställt till viss man och försett med inteckningsmedgivande gäller såsom löpande (närmare bestämt enligt reglerna för den föreslagna typen orderskuldebrev), så snart ej genom orden »icke till order» eller motsvarande uttryck direkt förbehåll gjorts mot den löpande karaktären. Dessutom har en övergångsbestämmelse föreslagits för att beträffande själva inteckningsrätten häva olägenheterna av redan förefintliga inteckningar på grund av icke löpande skuldebrev (förslaget till promulgationslag § 10).
 

Åke Malmström