Nya lagar i Finland 1934. Av statsrättslig och förvaltningsrättslig innebörd äro de lagändringar, vilka hänföra sig till riksdagsordningen, till kommunallagarna för landets städer och landskommunerna samt till den kommunala vallagen. Till den rent politiska administrativa lagstiftningen hör lagen om förbud mot begagnande av politiska kännetecken såsom ock den förordning, vilken kompletterar denna lag. Politisk bakgrund hava även de i lagstiftningsväg vidtagna ändringarna i 1919 års föreningslag Dessa avse framförallt att för statsmakten möjliggöra en effektiv kontroll över föreningar, som driva en kommunistisk eller på annat sätt statsfientlig verksamhet. En tämligen exklusivt förvaltningsrättslig innebörd hava ävenledes de nya lagarna om det redan förut existerande »försäkringsrådet» och om ett nyskapat ämbetsverk »statens olycksfallsbyrå». Av huvudsakligen socialpolitisk betydelse är återigen lagnovellen ang. ändring av 1923 års lag om läroavtal.
    En något mera ingående redogörelse bör emellertid ges för några lagnyheter från den speciella civilrättens och den s. k. ekonomiska lagstiftningens gebit.
    Finlands gällande lag om vattenrätt, given 1902, måste otvivelaktigt betecknas såsom i flere hänseenden föråldrad och bristfällig. Regeringen tillsatte därför för flera år tillbaka en kommitté med uppdrag att utarbeta förslag till ny vattenrättslag. Då det emeller-

 

1 Beträffande tillämplig räntesats för kapitalgälden efter förfallodagen se SvJT 1926 rf s. 6 med hänvisningar. Jfr 2 kap. 6 § i lagberedningens förslag till lag om skuldebrev. 

496 O. HJ. GRANFELT.tid med all sannolikhet ännu kommer att dröja länge innan fullständig ny lagstiftning på detta område kan fås till stånd, men vissa ändringar i gällande lag framstå som synnerligen brådskande, förelade regeringen 1933 års riksdag en proposition om partiell ändring av gällande vattenrättslag. Ändringsförslaget: gällde speciellt stadgandena angående reglering av vattenavrinning i vattendrag. Det föreslogs att förutom staten även ägare av strömfall och den, som utnyttjade dess vattenkraft, skulle tillerkännas rätt att, under vissa villkor, skrida till utförande av antytt regleringsföretag. Därjämte avsågs att i så måtto frigöra regleringsföretagets förverkligande från jordägareintresset, att samtliga sakintressenters samtycke ej vidareskulle erfordras, utan bifall till regleringens utförande bli beroende av en jämförelse emellan företagets nytta och skada. Samtidigt framlades en regeringsproposition ang. en lag om skyndsam behandling av vissa valtenrättsärenden. Genom denna lag skulle skapas en ny myndighet, en s. k. vattendragskommission, bestående av en lagfaren ordförande och två tekniskt utbildade ledamöter, till vars handläggning skulle överföras den avgöranderätt, som enligt gällande lag tillhörde landshövdingeämbetena. Detta skulle framförallt ske i ärenden, vilka angå sänkning av sjö eller ström, älvrensning och invallning samt inrättande av flottled. Lagförslaget innehöll ock ett antal procedurföreskrifter ägnade att påskynda ärendenas behandling. Regeringens båda propositioner godtogos av riksdagen och ledde till två lagar i ämnet, stadfästa d. 2 februari 1934. De stadgade ändringarna betingade jämväl ändring i den gamla vattenrättslagens verkställighetsförordning. Dessa genomfördes medelst en förordning, given d. 19 okt. 1934. Den nya lagen om brådskande vattenrättsärendens behandling har senare förfullständigats genom verkställighetsförordningar av d. 16 febr. och 16 nov. 1934 samt d. 12 jan. 1935.
    Det är sedan gammalt känt att jaktlagstiftningen berör så stridiga rättsintressen, att det har visat sig vanskligt att där ernå slutliga resultat. Detta utvisa ock förarbetena till den nya jaktlag, som utfärdades d. 6 april 1934 och till vilken ansluter sig förordn. av d. 5 juli 1934 ang. verkställighet och tillämpning av jaktlagen, ang. jakt å staten tillhöriga marker och ang. jakt å älg, den förstnämnda av dessa tre i smärre hänseenden ändrad genom en förordning, given d. 7 jan. 1935. Dessutom hava de jaktvårdssträvanden, vilka i jaktlagen givits uttryck, ansetts betinga även en utvidgning av straffbestämmelserna uti 12 § 33 kap. av gällande StrL. Också den nya jaktlagen bygger på den hos oss sedan gammalt gällande grundsatsen, att äganderätten till jord även innefattar rätten till jakt därå. Det kan ju emellertid ej förnekas, att en rationell jaktvård förutsätter att vederbörande jakträttsägare förfogar över så pass stora jord- och skogsområden att en stam av villebråd verkligen där kan finna för sin trevnad och fortkomst nödiga betingelser. Onekligen föreligger här en motsättning mellan jaktvårdsintresset och de nutida samhälleliga jorddelningssträvandena. En utjämning av denna konflikt har lagstiftaren sökt ernå genom att befordra skapandet av stora sam-

 

NYA LAGAR I FINLAND 1934. 497manhängande jaktvårdsområden genom bildandet av jaktvårdsföreningar mellan ägare av sådana fastigheter, som gränsa till varandra. Den nya lagstiftningen innehåller härom betydelsefulla bestämmelser. En intressemotsättning existerar även mellan jordägarna och jordlegotagarna. Samhällets allmänna jaktvårdsintresse har på denna punkt ansetts motivera stadgandet, att vid lega av jord legogivarens jakträtt övergår till legotagaren endast då detta uttryckligen bestämts i legoavtalet. Särskilda stadganden finnas i jaktlagen även om rätten till jakt å statens marker, såsom ock om jakträtt å öppna havet eller stora insjöar eller på skär och öar utom byarå samt om jakt i landets nordligaste obygder och å gränszonen i öster. I det allmänna jaktvårdsintresset äro slutligen givna åtskilliga föreskrifter, vilka begränsa jakträttens utövning.
    I djurskyddsintresset har d. 14 april 1934 utfärdats en ny lag ang. djurskydd. Den är kanske framförallt av etisk betydelse och torde böra hänföras till den ekonomiska lagstiftningen, men lagen saknar ej heller straffrättslig betydelse.
    Emedan bestämmelserna i den år 1931 stadfästa lagen om strafforder (SvJT 1932 s. 400) befunnits i särskilda hänseenden mindre tillfredsställande, har en ny lag i samma ämne utfärdats d. 25 maj 1934. Och samma dag har, med stöd av lagen, uti en förordning uppräknats de orter i landet, där lagen ansetts icke kunna tillämpas. Därjämte har medelst ett justitieministeriets beslut givits direktiv beträffande tillämpning av lagen. Enligt den nya lagen förutsättes för att straff skall kunna ådömas genom s. k. strafforder ej mindre att åtalet utföres vid allmän underrätt eller magistrat av offentlig åklagare för ringa (»mindre») brott, varmed förstås sådant som i lag ej är belagt med annat eller strängare straff än böter eller fängelse i 6 månader eller vilket innefattar överträdelse av polisordning, kommunal- eller annan ordningsstadga eller lagligen fastställt vitesförbud, än ock att åklagaren påyrkar ådömande av högst 75 dagsböter och, där påstående tillika göres om att viss egendom skall förklaras förbruten, att denna egendom i värde icke överstiger 500 mark. Strafforder får emellertid ej användas i händelse den skyldiga icke fyllt 18 år; ej heller i mål där publikt ombud eller målsägaren i avseende å brottet bör vid rätten närvara. Dock kan målsägare möjliggöra användande av strafforder genom att i en av vittne besannad skrift, ställd till den offentliga åklagaren, förklara sig avstå från allt åtal eller instämma i aktors yrkanden. Strafforder förutsätter än vidare att såväl den förseelse, för vilken straff yrkas, som ock åklagarens straffanspråk skriftligen, såsom om stämning i brottmål är stadgat, delges den åtalade, varvid honom även bör ges anvisning om vad han skall iakttaga för den händelse han vill underställa saken domstols prövning. Sedan åtalet delgivits den åtalade, skall aktor ofördröjligen därom underrätta vederbörande häradshövding eller borgmästare eller den lagfarna rådstuvurätts eller magistratsledamot, som av rätten resp. magistraten förordnats att handlägga mål av nu ifrågavarande slag, samt tillika tillställa

 

32 — Svensk Juristtidning 1935.

 

498 NYA LAGAR I FINLAND 1934.denne alla i saken tillkomna handlingar. Vill den åtalade draga åtalet under domstols prövning, skall han inom 14 dagar å landet och 7 dagar i stad anmäla härom hos häradshövdingen resp. å rådstuvurättens arkiv. Därefter handlägges saken inför fullsutten domstol inom den fatalietid, som i lagen är närmare angiven. Påyrkar icke den åtalade domstolsbehandling, äger häradshövdingen resp. borgmästaren eller dennes tillförordnade substitut utan dröjsmål avgöra saken medelst handlingarna åtecknad »strafforder», förutsatt att intet framgått, som klarligen vederlägger åtalet. Härvid kan antingen det påyrkade straffet eller ett lindrigare sådant ådömas och tillika, enligt åklagarens yrkande, egendom förklaras förbruten. Har den åtalade, som påyrkat domstolsbehandling, från utsatt rättegångsförhandling förfallolöst uteblivit, kan domstolen omedelbart genomutslag ådöma den åtalade straff och förklara egendomen förbruten. Given strafforder och mot den åtalade given utevarodom äro inappellabla och omedelbart exigibla.
    En civilprocessuell lagstiftningsakt innefattar förordningen av d. 15 juni 1934 ang. uppropslistor vid de allmänna underrätterna. Det har redan länge vid ett flertal domstolar varit brukligt, att varje rättegångsdag å dörren till rättens sessionsrum anslå en lista över såväl tiden för själva rättegångsförhandlingarna under dagens lopp som den ordning, vari målen för dagen komma att handläggas. Förordningen ålägger alla underrätter att iakttaga denna praxis.
    Vid landets exekutiva myndigheter har osäkerhet försports angående tolkningen av stadgandet i 1 mom. 18 § 5 kap. UL (jmfr Svensk rätt UL § 101 mom. 1), att tiden för exekutiv auktion av fast egendom bör kungöras även i »annan tidning, som å orten eller närbelägen stad utkommer». Den riktiga innebörden och tillämpningen av denna bestämmelse har auktoritativt fastslagits medelst en d. 4 maj 1934 given förordning.
    Under året 1934 har jämväl utfärdats ett antal lagar och förordningar, vilka äro att betrakta som den ekonomiska kristidens efterverkningar. Dessa hava emellertid en helt och hållet temporär natur. Deras tillämpning är i regel icke utsträckt utöver åren 1935—1937.

O. Hj. Granfelt.