GÖTA HOVRÄTT 300 ÅR.

MINNESTAL
AV
PRESIDENTEN GUNNAR BENDZ.

 

    Efter välkomsthälsningar till H. M:t Konungen, närvarande statsråd samtrepresentanter för Högsta domstolen och hovrätterna m. fl. yttrade presidenten Bendz i sitt minnestal vid högtidligheten i Kristinakyrkan i Jönköping den 26 oktober 1935 följande.

 

Den svenska hovrättsinstitutionen har vuxit fram ur den domsrätt, som sedan gamla tider tillkom Sveriges konung. Under 1500-talet och de första åren av 1600-talet gjordes olika försök att skapa mera fasta former för den kungliga domsrättens utövande än de gamla, i landslagen föreskrivna räfst- och rättartingen. Bestående resultat av dessa försök uppnåddes först genom upprättande år 1614 av den domstol, som sedermera ficknamnet Svea hovrätt. Denna domstol skulle vara konungens högsta nämnd och döma konungens dom, men den gamla rätten att i sista hand söka konungen själv i rättsärenden bibehölls dock, låt vara som ett beneficium, varjämte konungen även gjorde vissa andra förbehåll beträffande domsrättens utövande. Hovrätten blev således väl den högsta ordinarie domstolen, men över densamma fanns en domsrätt som utövades av konungen eller rådet. Så gestaltade sig förhållandena beträffande den högre rättsskipningen, när under de två följande årtiondena tre andra hovrätter tillkommo, först en i Åbo för Finland, sedan en i Dorpat för Östersjöprovinserna och slutligen en i Jönköping för Götaland.
    Inrättandet av Svea hovrätt var i hög grad ett verk av Gustaf II Adolf personligen, och även Göta hovrätt har, åtminstone vad initiativet till dess upprättande angår, denne store konung att tacka för sin tillkomst. Det blev dock icke han utan Kristinas

 

524 GUNNAR BENDZ.förmyndarregering, som förverkligade tanken. Då drottning Kristina sedan själv efter uppnådd myndighet bekräftade hovrättens upprättande, kan hon betraktas såsom hovrättens instiftande regent.
    Det äldsta dokument som belyser Göta hovrätts tillkomsthistoria är det förslag till regeringsform, som antages hava tillkommit omkring år 1630. Sedan detta förslag behandlats på två stormiga riksdagar, blev det som bekant år 1634 antaget och utfärdat. Om hovrätterna och särskilt den planerade hovrätten för Götaland heter det i regeringsformen: »Riket är så stort och vitt såväl som med sjö och sand skilt åt, att undersåtarne och inbyggarne icke utan hinder och möda kunne söka rätten på en ort och fördenskull ofta lida orätt för fattigdom och annan besvär skull; därföre skole fyra hovrätter anställas över riket med likamakt och myndighet och efter ett sätt.» Sedan följa några bestämmelser om hovrätten i Stockholm, varefter det heter: »Den andre hovrätten är satt i Jönköping och består uti en president av riksens råd, sex av ridderskapet och sex av andre ärlige, beskedelige män och haver sine sekreterare, notarios, fiskal etc., som om den förre sagt är, och lyder därunder allt Göta rike.»
    Av dessa ordalag kunde man få den uppfattningen, att den nya hovrätten redan kommit till stånd, men så var icke fallet. Det dröjde mer än ett år, innan den var helt konstituerad och färdig att börja sin verksamhet. Detta sammanhängde till stor del med valet av president för hovrätten — en fråga som länge blivit dryftad inom förmyndarregeringen och rådet. I november 1634blev denna fråga löst. Då utfärdades nämligen fullmakt för riksrådet Johan Skytte att bliva president uti hovrätten i Jönköping. Därvid förutsattes emellertid, att den nya domstolen icke omedelbart skulle träda i funktion, ty Skytte fick samtidigt ett viktigt diplomatiskt uppdrag. Han sändes såsom befullmäktigad legat för svenska regeringen till England för att förhandla med engelske konungen i en del frågor. Med hänsyn till detta uppdrag för Skytte, som varade ända till sommaren 1635, bestämde förmyndarregeringen i samband med utnämnande av flertalet övriga ledamöter i hovrätten, att denna skulle träda i funktion med höstsessionen 1635.
    Sedan Johan Skytte och de utnämnda ledamöterna samlats i Jönköping, inleddes sessionen med en högtidlig inauguration. Denna ägde rum å Jönköpings gamla slott, där hovrätten tillsvidare

 

GÖTA HOVRÄTT 300 ÅR. 525fick sina ämbetslokaler. I protokollet heter det, att inaugurationen blev »celebrerad uti åtskillige ståndspersoners församling, närvaro och åhöro». Högtidligheten började med att Johan Skytte höll en »märkelig oration och tal», såsom det säges i protokollet. I detta tal, som med dess inslag av latinska sentenser är ett typiskt exempel på dåtidens talekonst, utvecklar Skytte till en början rättsväsendets betydelse för samhället och folket. »Justitienhaver», säger Skytte, »uti alla världenes tider varit så högnödig och profitabel, att intet utan henne haver kunnat bliva uträttat och administrerat. — — — Sine justitia magna imperia sunt magna latrocinia.» Utan rättsväsen äro stora välden endast stora rövarstater. Domstolarna vore — utvecklar Skytte vidare — liksom pelare, varigenom styrelsen uppehölles, såsom asyler dit de beträngda och nödlidande kunde hava sin tillflykt, ty »justitien bjuder och befaller, att ingom skall ske våld och orätt». Skytte övergick därefter till att tala om vad konung Gustaf II och store uträttat för rättsväsendet i Sverige, bl. a. därigenom att han »uti sin livstid destinerat till» att upprätta en hovrätt uti »dessa ädla— — — sunnanskogs belägna götiska provinser.» Härigenom kunde detta högsta justitieverk »alle götar, som äre östgötar, västgötar, neddalboer, södergötar eller smålänningar med ölänningar, likasom uti deras landsådror vederfaras, så att man efter denna dag icke behöver med stor tids- och penningspillan löpa och resa till Stockholm och där söka rätt». Skytte slutade sitt tal med några allmänna förmaningar om domarkallets förpliktelse och ansvar.
    Efter talet avlade ledamöter och befattningshavare högtidligt föreskrivna eder, och därefter begynte den nya hovrätten omedelbart sin verksamhet.
    I den för Johan Skytte utfärdade fullmakten, som vid sidan av regeringsformen kan betraktas såsom instiftelseurkund för Göta hovrätt, angives icke något bestämt namn på den nya domstolen. I rådsprotokollen och andra officiella handlingar kallas hovrätten än Göta rikes hovrätt, än Jönköpings hovrätt. Själv kallade sig hovrätten i sina domar och utslag under den första tiden »Den konungslige (eller Kongl.) Rätt över Göta riket». Första gången namnet Göta hovrätt möter i hovrättens handlingar är år 1646. Därefter blir detta namn allt vanligare.
    Hovrättens jurisdiktionsområde skulle ju enligt regeringsformen

 

526 GUNNAR BENDZ.vara »allt Göta rike», men vad därunder skulle falla var ej fullt klart. Götaland omfattade ursprungligen endast de två egentliga Göta-landskapen, Östergötland och Västergötland, men redan på 1400-talet hade denna benämning börjat användas för alla landskapen sunnanskogs, d. v. s. söder om Kolmården och Tiveden. I denna bemärkelse tager Johan Skytte Götaland i sitt invigningstal. Han räknade dit även Dalsland men säger intet om Värmland. För att få klarhet i fråga om Värmlands ställning förfrågade sig hovrätten hos förmyndarregeringen och fick till svar, att eftersom »Värmland natura loci hänger vid Västergötland och därtill av ålder lytt», det skulle ligga och lyda till Jönköpings hovrätt.
    En mycket betydande utökning av jurisdiktionsområdet skedde under de två följande årtiondena, då genom Brömsebro- och Roskildefrederna under hovrättens jurisdiktion lades först Halland och sedan Skåne och Blekinge. I en senare avlåten skrivelse till konungen säger hovrätten, att under dess jurisdiktion lydde tolv län med tolv landskanslier, nio lagmansrätter, 42 rådstuvurätter och 44 häradshövdingedömen.

 

    Redan i mars 1636 beslöt förmyndarregeringen, att för hovrätten skulle uppföras en särskild byggnad, men det dröjde, innan denna kom till stånd. Intill dess fick hovrätten nöja sig med ganska provisoriska lokaler. I hovrättskammaren på slottet fick hovrätten ej residera så många år. När förmyndarregeringen år 1639 besökte Jönköping, fann den med hänsyn till den då hotandef aran för ett krig med Danmark det olämpligt, att den rättssökande allmänheten hade tillträde till slottet, som var en betydelsefull fästning. Regeringen beslöt därför, att hovrätten skulle flytta till stadens rådstuva och i denna gamla byggnad, som synes hava varit av mycket enkel beskaffenhet, nödgades hovrätten kvarbliva i tio år. Under tiden pågick arbetet med hovrättsbyggnaden, men detta måste ofta avbrytas av brist på medel, en brist som sammanhängde med de ständiga krigen. År 1650 hade emellertid byggnadsarbetet fortskridit så långt, att byggnaden — ehuru ej fullt färdig — kunde tagas i bruk av hovrätten. Detta skedde den 27 september 1650. I protokollet för denna dag heter det: »Samma dag begynte den Konungsl. Rätten hålla sin session uti det kongl. nya hovrättshuset med önskan och bön, att Gud den allra högste täcktes giva härtill sin milderika välsignelse, att sakerna alltid må trakteras Gud till ära, Kongl. Maj:t till nådigt behag,

 

GÖTA HOVRÄTT 300 ÅR. 527den Kongl. Rätten till beröm och den fattige till hägn och försvar.»
    I en år 1670 hållen oration å universitetet i Lund med titel »de laudibus Junecopiae» kallar M. Petrus Nicander byggnaden för »Göta rikes prydnad, orakel, medelpunkt och krona».

 

    Av hovrättens första ledamöter är det egentligen endast Johan Skytte, som är känd för eftervärlden. Han var vid utnämningen till president i hovrätten sedan många år tillbaka riksråd och hörde till de mest framskjutna medlemmarna av rådet. Närmast före presidentutnämningen hade han under några år varit generalguvernör i Östersjöprovinserna och därunder organiserat Dorpats hovrätt. Skytte var en för sin tid mycket lärd man även på juridikens område. Han talade latin och även andra främmande språk. Hans språkkunskap och vältalighet gjorde sig ypperligt gällande ej blott vid det solenna tillfälle, varom jag nyss talat — hovrättens invigning — utan framför allt då han företrädde svenska regeringen vid förhandlingarna med England, där han under stora äresbetygelser mottogs av konung Karl I.
    Under hela stormaktstiden gällde den bestämmelsen att hovrättens president skulle vara riksråd. Detta förhållande gjorde, att presidenterna ofta voro förhindrade att deltaga i hovrättens arbete. Då de voro tillstädes, övervoro de alla förekommande mål och förde direktionen i kollegiet med stor myndighet. Någon bestämd juristkarriär fanns icke på denna tid. Av presidenterna hade några förut beklätt annat högre civilt ämbete, såsom president i annat verk eller landshövding. Ett par hade förut varit krigare. Så t. ex. blev Karl XII:s fältmarskalk Carl Gustaf Mörner under någon tid Göta hovrätts president. Hovrätten hade den förmånen att under en tyvärr alltför kort tid hava såsom president en av 1600-talets främsta jurister, Claes Rålamb.
    Under så gott som hela 1600-talet voro ledamöterna, enligt regeringsformens föreskrift, indelade i två klasser, frälseklassen och ofrälseklassen, vilka hade skilda säten och olika löneförmåner. Denna klassindelning blev emellertid 1698 upphävd. Dåvarande presidenten Axel Stålarm uttalade sin »särdeles fägnad» överdenna åtgärd, »varigenom så mycken större förtrogenhet bland collegii ledamöter bleve uppbyggd och fästad». I protokollet står det, att »de gode herrar nu tillträdde sina rum i den ordning som de i tjänsten äre gamle till».

 

528 GUNNAR BENDZ.    Mången föreställer sig kanske, att hovrättens ledamöter, såsom tillhörande de högre samhällsskikten, levde under ekonomiskt goda omständigheter. Så var emellertid ingalunda fallet. Lönerna voro knappt tillmätta och — vad värre var — de blevo under krigstiderna ofta föremål för kraftiga reduceringar och kunde helt enkelt alldeles utebliva. Protokollen från tiden för Karl XII:s krig giva målande bilder av det ekonomiska betryck, vari de flesta då befunno sig. Däri omtalas, hur man knappt hade till livsuppehälle, »mindre med den heder som ämbetet tyckes fordra».Vid flera tillfällen avlät hovrätten till konungen själv »bevekliga brev» för att »remonstrera ledamöters och betjäntes armod och elände» samt oförmögenhet att betala påbjudna kontributioner. När man tagit del av dessa verklighetstrogna skildringar av det betryckta läget, måste man fyllas av beundran inför den uthållighet i ämbetssysslornas förrättande, som alla visade, och än mera inför den storartade uppoffring nästan intill sista skärven, som vid ett par tillfällen kom till uttryck. Under år 1712 skedde en insamling till förmån för svenska krigsfångar, och därvid antecknades av närvarande ledamöter i hovrätten 40 d. s. Vid ett senare tillfälle samma år förekom en överläggning inom hovrätten om frivilliga bidrag till utrustning av örlogsflottan. Flertalet ledamöter och betjänte lämnade större eller mindre bidrag, i allmänhet genom avdrag å den reducerade lönen och i några fall genom överlämnande av silverföremål. Heder åt en sådan självuppoffrande allmänanda!

 

    Inrättandet av hovrätterna är en av de betydelsefullaste rättegångsreformer, som genomförts i Sverige. Först i samband därmed skapades en fast instansordning och gåvos närmare regler om rättegångsförfarandet i alla domstolar.
    Den viktigaste uppgiften för hovrätterna var givetvis då såsom nu att vara den överdomstol, till vilken talan kunde fullföljas från underrätt. Därjämte blevo av underrätt avdömda brottmåli stor utsträckning ex officio underställda hovrätts prövning. Även såsom första instans avdömde hovrätterna mål i helt annan omfattning än nu, t. ex. när målet gällde en adelsman eller ett brottmot konungen eller staten. Hovrätterna hade dessutom till uppgift att utöva en allmän tillsyn över rättsskipningen vid underdomstolarna samt över att ting höllos å vederbörliga tider och orter och av domarna själva, sedan detta blev påbjudet.

 

GÖTA HOVRÄTT 300 ÅR. 529    Ett stort antal ledamöter i hovrätterna hade studerat juridik vid utländska universitet och hemförde därifrån icke blott kunskap i den romerska rätten utan även kännedom om rådande teorier i juridiska frågor. Hovrätterna blevo på denna väg förmedlare av idéströmningar på rättslivets område. Utländska teorier utövade särskilt under senare delen av 1600-talet ett visst inflytande på rättegångsförfarandets utgestaltning — ett inflytande som icke alltid var av godo, enär därigenom bereddes rum för större skriftlighet i processen.
    Liksom lagstiftningen präglas av varje tidsepoks allmänna åskådning inom kulturlivets skilda områden, återspeglar även lagskipningen tänkesätt och tidsföreteelser, oftast på ett åskådligare och mera pregnant sätt. I rättsskipningen från 1600-talet spåras den stränga anda, som utmärkte denna tid. Straffen äro hårda, enligt våra begrepp ofta grymma. Detta sammanhänger delvis med att strafflagstiftningen i hög grad påverkades av den mosaiska lagen. Stadganden i Moseböckerna blevo dessutom av domstolarna direkt åberopade och tillämpade under namn av Gudslag. Under loppet av 1700-talet skönjes så småningom en förändring i riktning mot större humanitet och ännu större omslag i rättsuppfattning inträdde i slutet av detta århundrade under inflytande av upplysningstidens tankevärld.
    Historiska händelser giva ibland sitt återljud i hovrättens protokoll och domar. Stundom är det endast en liten anteckning, som kan vara upplysande nog. När t. ex. meddelande kom om trettioåriga krigets avslutande, står det i protokollet, att »Rättenblev av hjärtat glad». Krigshändelser och upprorsrörelser skymta även i mål som kommo under hovrättens handläggning. Så t. ex. förekommo inom olika delar av hovrättens jurisdiktionsområde, bl. a. här i Jönköping, episoder som kunna betraktas såsom efterdyningar till 1743 års daluppror — för att nu icke tala om andra liknande företeelser från senare tid, såsom 1811 års oroligheter i Skåne.

 

    Jag har här velat skildra Göta hovrätts tillkomst och giva en antydan om dess uppgifter och verksamhet huvudsakligen under den närmaste tiden efter det rättsvården i Götaland blivit den anförtrodd. Om hovrättens verksamhet i senare tid finnes givetvis mycket att förtälja. Här må endast erinras om arbetsbördans stora ökning i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, då

 

530 GUNNAR BENDZ.Göta hovrätt i fråga om antalet mål var den största av rikets hovrätter. Denna stora ökning föranledde inrättande av den ena divisionen efter den andra samt avskiljande av vissa delar av hovrättens jurisdiktionsområde: först Värmland, som f. o. m. 1816 lades under Svea hovrätt, och sedan de två sydligaste landskapen Skåne och Blekinge, vilka år 1821 fingo egen hovrätt.

 

    Inför en domstol upprullas ofta de mest dramatiska händelser, framkallade av mänsklig förvillelse, intressenas kamp, passionernas brottning, men själv lever domstolen sitt stilla arbetsliv. Dess historia blir därför en det trägna arbetets historia. Men dess gärning kan vara lika betydelsefull för det och just därför.
    I denna stund gå mina tankar till alla dem som generation efter generation uppburit den gärning, hovrätten blivit satt att fullgöra. Hur olika förefalla oss icke de människor som levde för 300 år sedan, både i deras allmänna åskådning och i deras syn på rättsliga spörsmål. Och dock, hur mycket är det icke som binder oss samman med de gångna generationerna. De ha lagt den fasta grund, på vilken vi kunna bygga vidare, de ha visat oss sitt föredöme i plikttrohet och pliktuppfyllelse.
    Vi ha andra lagar, annan åskådning, men alla — vilken generation vi än tillhöra — ha sökt och söka att såsom den svenska rättens skipare sträva efter samma mål att göra rätt åt var man. Om vi med detta mål för ögonen söka att i vår gärning förverkliga vår tids bärande och livskraftiga tankar på rättslivets område, förvalta vi bäst arvet från gångna släktled och kunna i ödmjukhet utföra vår uppgift i konungens och folkets tjänst.