HENRIK MUNKTELL. Bergsmans- och bruksförlag intill 1748 års förlagsförordning. Ak. avh. Uppsala 1934. 197 s. Kr. 6.00.— Uppsala universitets årsskrift 1934. Juridik. 1.

 

    De äldre stadierna i den utveckling, som fört fram till vårt nuvarande förlagsinteckningsinstitut, ha hittills varit tämligen outforskade. Man har huvudsakligen haft att tillgå de korta historiska översikterna i förlagsinteckningskommitténs betänkande 1881 och i ASKS uppsats om förlagsinteckning i NJA 1888 avd. II. Dessutom må nämnas, att hithörande problem berörts i en på finska språket publicerad uppsats av CASELIUS i Defensor legis 1923. Den här anmälda avhandlingen, som fört sin förf. till docentur i rättshistoria vid Uppsala universitet, rör sig därför på ett förut föga genomarbetat område. Förf. stöder sin framställning på omfattande och noggranna arkivundersökningar och har med utnyttjande av det sålunda vunna materialet skänkt rättshistorien och — såvitt anmälaren såsom icke fackman kan döma —även den ekonomiska historien nya och intressanta bidrag. Förf:s uppgifter äro i stort sett synnerligen omsorgsfullt dokumenterade, och framställningen följer intimt materialet i dess olika skiftningar — någon gång kanske till ett visst men för överskådligheten. Beträffande allmännare principfrågor och beträffande punkter, där materialet varit knappt, visar förf. en redan i förordet (s. 10) antydd stark återhållsamhet. Måhända har förf. i dessa avseenden drivit försiktigheten väl långt. De helt visst icke ringa dispositionssvårigheterna ha icke alltid lösts på det enligt anmälarens mening lyckligaste sättet. Framställningens styrka ligger främst i den noggranna detaljskildringen, och det möter därför vissa svårigheter att i en kort anmälan ge en adekvat sammanfattning. Det följande gör endast anspråk på att vara några spridda påpekanden och synpunkter.
    Omfattningen av de erforderliga arkivforskningarna har lett förf. till att helt avstå från framställning av manufakturförlaget och att i fråga om förlaget inom bergs- och brukshanteringen avsluta sin skildring omedelbart före utfärdandet av den sedermera ända till 1883 gällande KF 24 febr. 1748. Om än en begränsning i huvudsak efter dylika linjer varit nödvändig, är det dock att beklaga, att förf. ej fört framskildringen till och med utfärdandet av denna viktiga förlagsförordning, vilket icke synes ha varit omöjligt. I dess utförliga stadganden har man slutresultatet av hela den föregående utveckling av bergsmans- och bruksförlaget, vilken förf. i detalj undersökt och skildrat, och det hade varit naturligt och värdefullt att i avhandlingen även få med utvecklingens facit. Läsaren, som icke är lika orienterad som förf. i förlagets äldre och nyare historia, behöver nog också en viss kunskap om 1748 års förlagsförordning för att få det rätta greppet om skildringen av

 

58 ÅKE MALMSTRÖM.den tidigare utvecklingen, sådan förf. givit den i avhandlingen. På enstaka punkter har förf. för övrigt trots sin allmänna gränsdragning nödgats gå in på 1748 års regler eller förhållanden efter 1748 (se t. ex. s. 174, 187, 196).
    Förlaget inom bergs- och brukshanteringen går såsom särskilt rättsinstitut tillbaka på en K. Res. 24 mars 1652, som stadgar, att förläggaren skall i de av bergsmännen tillverkade metallerna »in concursucreditorum framför alla andra njuta förmån och præference» (s. 31).Redan tidigare förekom naturligtvis kreditförsörjning i förlagsform, om man tar denna term i allmän ekonomiskt-historisk mening, d. v. s. driftskredit till den tekniske producenten från någon utomstående, som i gengäld övertog produkterna i avräkning på förlaget och sedan avyttrade dem vidare eller använde dem på annat sätt. Men först i och med uppkomsten av förläggarens särskilda förmånsrätt kan man tala om förlaget som ett speciellt rättsinstitut, skilt från andra juridiska former för kreditförsörjning. I kap. I ger nu förf. på basis av HECK SCHERS och andras undersökningar en snabbskiss framför allt av vissa ekonomiskt-historiska faktorer, som bilda bakgrunden till förlagsinstitutets framträdande. Kapitlet lider av en viss oklarhet beträffande termerna förlag, förlagsform o. s. v. Förf. använder dem i något skiftande betydelser, utan att detta tydligt angives, vilket på en eller annan punkt kan ge upphov till missförstånd. I slutet på kapitlet (s.26 ff.) går förf. in på den historiskt betydelsefulla frågan, huruvida utländskt inflytande gjort sig gällande vid »förlagsinteckningsinstitutets» (bör vara: förlagsinstitutets) bildande. Förf. betonar därvid,att sagda problem lämpligen torde böra upptagas redan på denna punkt av framställningen. Anm. vågar dock hävda, att avsnittet icke är lyckligt placerat utan hänger i luften, då läsaren ännu icke fått något egentligt begrepp om förlagsinstitutets uppkomst och karaktär. Beträffande själva diskussionen av det utländska inflytandet må påpekas, att förf. börjar med frågan om speciella juridiska inflytelser och förstsenare (s. 27 nederst) kommer in på tänkbara allmänt ekonomiskt historiska förebilder till förlaget som ekonomisk företagsform. Den motsatta ordningen hade varit den naturliga. Förf:s summariska antydningar om de allmänna ekonomiskt-historiska inflytelserna äro förövrigt icke fullt klara. Förmodandet nederst s. 27 om ett avsevärt inflytande från förlagssystemet i tysk bergsdrift (varför icke lika mycket ett allmänt inflytande från förlagsformen som tidsföreteelse?) förvandlas i sammanfattningen s. 28 till ett konstaterande av att utländskt inflytande gjort sig starkt gällande i fråga om själva företagsformen. Vad sedan beträffar problemet om egentligt juridiska inflytelser från utlandet, har förf. icke lyckats spåra upp några speciella sådana från holländsk eller tysk rätt utan framhåller endast — i anslutning till vad redan tidigare BENCKERT och andra antytt — den allmänna tyskromerska påverkan, som rymmes under rubriken versio in rem. Slutsatsen blir också (s. 28), att i fråga om den juridiska utvecklingen av förlagsinstitutets olika sidor något utländskt inflytande icke torde vara påvisbart. Detta påstående är sannolikt icke hållbart och bygger i

 

ANM. AV H. MUNKTELL: BERGSMANS- O. BRUKSFÖRLAG INTILL 174 8. 59varje fall icke på en tillräckligt beviskraftig undersökning. De hänvisningar förf. har beträffande holländsk rätt bevisa ganska litet. Vad tysk rätt angår, är det knappast riktigt, när förf. (s. 28) säger, att »någon särskild förmånsrätt för förlag av den hos oss förekommande typen ej tycks ha utbildats i tysk rätt». Anmälaren har icke haft tillfälle att företaga några mera omfattande undersökningar men vill i allt fall hänvisa till ett exempel från tysk bergsrätt, nämligen en 1671 utfärdad och av Johan Georg II av Sachsen 1673 bekräftad bergsordning för vissa distrikt, publicerad i MÜCK, Der Mansfelder Kupferschieferbergbau in seiner rechtsgeschichtlichen Entwicklung II (Eisleben 1910) s. 180 ff., ett verk vars första del förf. åberopat. Art. 40 i sagda bergsordning, »Von Bergschulden und wie darzu zu verhelfen», ger en ingående reglering av skuld- och förlagsförhållandena. Dessa ställas under noggrann uppsikt av bergsdomaren och bergsfogden (jfr regleringen av vårt bergsmansförlag). Tillika uppställes en förmånsrättsordning, så att vid konkurs ordningen skulle bli »erstlich die Arbeiter, dann Berg- und Hüttenkosten, ferner Zehenden, hernach die Verlagschulden, darauf Arresta und endlich die schlechten (= gewöhnlichen) Schulden» (kurs. här). Detta stadgande om särskild förmånsrätt för förlagsskulder kan knappast antagas ha varit fullständigt ensamstående utan har väl sannolikt haft sina föregångare. Härmed finnes en uppenbar möjlighet, att svensk förlagsrätt påverkats från tysk bergsrätt.1
    Att man dock samtidigt under alla omständigheter har att räkna med ett starkt inflytande från den tysk-romerska principen versio in rem är uppenbart. Även här torde man dock kunna komma problemet närmare in på livet än vad förf. gjort. Det är t. ex. i varje fall en möjlighet, att inflytandet till en del förmedlats av holländsk rätt, och att man på så vis skulle kunna få fram det av förf. efterlysta sambandet med Holland (jfr den av förf. s. 27 citerade bestämmelsen i 1643 års förslag till rådstuvuprocess med GROTIUS' likaledes av förf. anförda »Inleydinghe tot de Hollandsche Rechtsgeleertheyd», titeln »Van Ondersettinghe»). I detta sammanhang hade det också varit av intresse att få veta mera om sambandet med övriga fall, där liknande tankegångar gjorde sig gällande.2 Framför allt intressera då de sjörättsliga fallen, bodmeri- och kanske ännu mera bilbrevsreglerna, där säkerligen holländskt inflytande får antagas (1667 års sjölag, Bodmeri

 

1 Erinras må även, att en mängd svenska bergverkstermer och tjänstebenämningar hämtats från Tyskland (Geschworner, Markscheider o. s. v.). Jfr härom redan Langebek, Anledning til en Historie om de Norske Bergverkers Oprindelse og Fremvext, Khvn 1758, s. 71. — Med anledning av rangordningen i det sachsiska stadgandet må påpekas, att man även i svensk rätt hade vissa fordringar, som gingo med ännu bättre förmånsrätt än förlaget. Så var naturligtvis fallet med kronans tionde (jfr avh. s. 35, 51, 55 m. fl.st.) men i vissa fall även med arbetsfolkets fordringar m. m. (avh. s. 183 f.not 5).

2 S. 31 anföres en specialbestämmelse från 1649 angående vedkontoret i Falun, vilken sättes i samband med dylika tankegångar. Framför allt får man kanske dock se den i belysning av bruket att inrycka stadganden om speciella förmånsrätter i dåtida kompaniprivilegier. 

60 ÅKE MALMSTRÖM.balken kap. IX). Bilbrevsfallet — lån till bl. a. byggande av skepp— dyker upp redan i 1643 års förslag till rådstuvuprocess i samma bestämmelse, med vilken förf. själv i viss mån sammanknyter förlagsrätten. Ett av förf. förbisett uttalande av STIERNHÖÖK från 1660-talet visar, att denne betraktat förmånsrättsfrågan som en och densamma, så snart det gällt »försträckning till något hus, skepps eller bruks inrättande».1 Sedan förekomma förlags- och bilbrevsfallen sammankopplade under förarbetena till 1734 års lag (särskilt markant i 1718 års förslag till HB 12: 6) och i själva lagen (HB 17: 7; jfr avh. s.180 ff.).2
    Åtskillnaden mellan bergsmans- och bruksförlag har av förf. lagts till grund för hela dispositionen av den fortsatta skildringen, som alltså söker framställa två parallella utvecklingslinjer. Det förefaller, som om förf. drivit detta särskiljande väl långt. Speciellt gäller detta 1600-talet och alldeles särskilt själva uppkomst- och grundläggningsperioden. Förlagsinstitutet går beträffande båda sina former historiskt tillbaka på 1652 års resolution och framträder — vilket förf. själv understryker — till en början som en mycket vag och odifferentierad bildning (jfr vad nyss anförts om Stiernhöök). Först fr. o. m. slutet av 1660-talet synes enligt förf. en artskillnad så småningom börja framträda. Det hade otvivelaktigt varit bättre, om i varje fall grundläggningsperioden fram till 1660-talets slut fått en enhetlig behandling, i stället för att nu 1652 års resolution och de närmast följande stadgandena först skildras i kap. II såsom avseende endast förlag till bergsmän och det sedermera i kap. V närmare utvecklas, att under denna begynnelseperiod ingen skillnad mellan bergsmans- och bruksförlag framträder och att 1652 års resolution otvivelaktigt avsåg även s. k. bruksdrift, om den icke rent av speciellt tog sikte därpå. En enhetlig framställning av denna första period hade kunnat upptaga de nu något spridda och icke alltid fullt överensstämmande synpunkterna rörande drivkrafterna bakom institutets framväxt och vidare frågan om det utländska inflytandet i rättsligt hänseende. Det förefaller ha varit möjligt att därigenom nå en klarare avvägning av de olika faktorernas inbördes betydelse. I detta sammanhang hade det också varit av intresse med en mera ingående undersökning av omständigheterna kring tillkomsten av den grundläggande resolutionen av 1652. Förf. hänvisar s. 31 not 1 till riksrådsprotokollen 16 och 23 febr. 1652.Då dessa handla om en tvist rörande förlag till bruk, skulle resolutionen i första hand åsyfta ett dylikt förlagsfall. Att samma person Hidding figurerar som förläggare såväl i protokollen som i resolutionen är ostridigt, men kombinationens riktighet är därmed icke bevisad.

 

1 ALMQUIST, Förarbetena till Sveriges Rikes Lag 1666—1686, Uppsala 1933,s. 77.

2 Jfr även LUNDIUS-GRIZELIUS, Diss. de privilegiis creditorum, Uppsala 1710, s. 53 f.

3 Förf. antager sedermera (jfr s. 136 not 3), att det är samma mål, som fortsätter och som skildras s. 115 ff. Här synes dock föreligga en hel härva av olika processer om samma bruk. 

ANM. AV H. MUNKTELL: BERGSMANS- O. BRUKSFÖRLAG INTILL 1748. 61Det förefaller icke otroligt, att det skulle kunna visas, att resolutionen verkligen föranletts av försträckningar till »gemene bergsmän», som ordalydelsen bestämt antyder och bergskollegium i utlåtande 1703 förklarar (s. 144).1
    Ifrågasättas kan, om icke också perioden från 1660-talets slut fram till 1696 års förlagsordning — »klyvningsperioden» skulle den kanske kunna kallas — hade vunnit på att framställas odelad i ett kapitel. Man hade då fått en sammanhängande skildring av differentieringen och av de skiljaktigheter, som därigenom uppkommo. Av förf:s framställning får man icke någon klar bild härav, och de upplysningar som givas måste sökas på ett flertal olika ställen. Som huvudstället framträder formellt närmast avsnittet »Specialresolutionernas tid»inom avdelningen om bruksförlaget (kap. V s. 121 ff.). Den huvudskillnad, som där betonas, ligger däri, att det började anses nödvändigt att söka speciell bekräftelse för åtnjutande av förlagsförmånen vid förlag till bruk och att denna förmån alltså icke i sådana fall ansågs äga allmängiltighet. Det må då erinras, att det även beträffande förlag till bergsmän dröjde länge, innan man kan tala om ett fast utbildat, enhetligt och allmänt gällande förlagsinstitut. Vidare söker förf. själv s. 127 f. visa, att man på 1680-talet frångår specialprivilegiesynpunkten och hävdar förlagsförmånens allmängiltighet även beträffande bruksförlag. Härigenom synes förf. själv avföra den skillnad han förut så starkt betonat. Hur tesen om allmängiltigheten sedan kan förenas med det fortsatta bruket att utfärda specialresolutioner ären annan sak. I själva verket torde väl specialprivilegiesynpunkten ha spelat obetydlig roll för klyvningen av institutet i jämförelse med de särskilda förhållandena rörande bergsmansjorden m. fl. faktorer, som förf. på andra ställen framhävt. Att skildringen av utvecklingen från och med 1600-talets slut i väsentlig mån måste bygga på denna klyvning torde stå fast. Om det måhända det oaktat hade varit möjligt att få en ur många synpunkter önskvärd större enhetlighet i behandlingen av vissa allmänna juridiska frågor är svårt att säga. Med förf:s förut antydda starka återhållsamhet beträffande de allmännare problemen torde enhetligheten för övrigt icke för honom ha framstått som obetingat nödvändig.
    Tyvärr är det av utrymmesskäl omöjligt att här gå in på en diskussion av de många intressanta principfrågor, som förf. snuddat vid eller som hans framställning i övrigt ger anledning att ställa. I den mån förf. tagit upp rent juridiska frågeställningar, synes hans resonemang icke alltid vara helt invändningsfria. Någon gång är det icke fullt klart, om juridiska konstruktionsfrågor behandlas rent historiskt eller ej (t. ex. s. 51), någon gång dragas väl vittgående slutsatser ur utsagor rörande speciella situationer (så synes vara fallet bl. a. s. 135).
    Att en avhandling, som rör sig med ett så vittomfattande och förut

 

1 Förf. antyder icke, om han ägnat någon uppmärksamhet åt den egendomliga språkliga inkorrektheten i resolutionens avfattning, sådan den finnestryckt (märk ordet »avstå»). Riksregistraturet har samma lydelse och bringar alltså ingen lösning. 

62 ANM. AV H. MUNKTELL: BERGSMANS- O. BRUKSFÖRLAG INTILL 1748.obearbetat material som denna och som till föremål har en rättsbildning, som företer släktskap med ett flertal av den dåtida allmänna civilrättens institut, skall erbjuda många anknytningspunkter för diskussioner är naturligt. Av de intresseväckande problem, som här måst förbigås, må nämnas frågorna om samtidens teoretiska uppfattning avförläggarens rätt, om publicitetsprincipen och inteckningsförfarandet i förlagsärenden, om forum, om bergsmansjorden o. s. v. Till slut mådet endast tillåtas anmälaren, som tidigare i egenskap av fakultetsopponent haft nöjet att debattera de flesta av de ovan berörda frågorna och åtskilliga andra med förf., att än en gång understryka den betydande vinning, som den rättshistoriska forskningen gjort genom förf:s solida och på ett imponerande material uppbyggda framställning av ett försummat område, där rättshistoria och ekonomisk historia mötas.

Åke Malmström.