HARTVIG NISSEN. Øie for øie, tann for tann? Skiftende syn på straff og fangebehandling. 2. oplag. Oslo 1934. Cappelen. 235 s. Inb. kr. 4.50.
    »Fangene styres lettere ved håpet enn ved frykten.» Dessa träffande ord av Fængselsreformkomiteen (Innstilling 1930, bil. til Ot. prp. 1933 nr 59) citeras av förf., när han i bokens sista kap., Fangene og fangebehandlingen, framställer sina krav på fångvårdens tjänstemän, och de kunna sättas som motto för framställningen. Utformningen av dessa krav, liksom hela redogörelsen för de principer förf. rekommenderar beträffande fångars vård och behandling, är ägnad att ingiva läsaren förtroende för förf:s goda omdöme rörande den mångfald praktiska problem från straffrättens och straffverkställighetens områden, som med så stor skicklighet i populär form behandlas i det starkt koncentrerade arbetet. Förf., den inom hela den europeiska fångvården välkände direktören för Botsfengslet i Oslo, står själv som ett lysande exempel på hur de mest långtgående krav på en fångvårdstjänsteman i ledande ställning i lyckliga fall kunna fyllas. Redan inne på 60-talet, hör förf. icke till de ungdomliga bildstormarna. Men hela hans tänkesätt utmärkes av en ungdomlig friskhet och en modern, vetenskaplig anda — såvida man icke såsom moderna betecknar de reaktionära läror i straffrätts- och fångvårdsfrågor, som för ögonblicket äro på modet i en eller annan diktaturstat.
    Synnerligen övertygande verkar förf. — för att stanna vid ett enda stick rov ur det rika materialet — när han framlägger och pläderar för de i Norge tilllämpade principerna för villkorlig frigivning, loslatclse på prøve. Den från England hämtade goda tanke, som ligger bakom detta institut, kom icke vid dess omplantering i andra länders straffverkställighetssystem till sin fulla rätt. Frigivningen fick karaktären av en benådningsakt, vilken kom de fångar till del som uppfört sig utmärkt under strafftiden och beträffande vilka man litade på att de icke skulle återfalla i nya förbrytelser. Det blev en ynnest för några få utvalda. Institutets handhavare strävade framför allt efter en fin återfallsstatistik. I Norge tog utvecklingen en annan riktning, tack vare Getz. Enligt fängelselagen av 1900 blev den villkorliga frigivningen ett regelmässigt och integrerande led i fängelsestraffets verkställighet. Endast om fångens förhållande i fängelset eller andra särskilda omständigheter göra frigivningen icke tillrådlig eller fången oförtjänt därav, fick enligt 1900 års lag frigivningen underlåtas, när förutsättningarna för dess tillämpning voro för handen, d. v. s. när fången utstått 2/3 av strafftiden, dock minst 6 månader. (I Sverige är motsvarande tid som bekant 1 år.) År 1933 gick man längre och gjorde bl. a.

 

lagen tillämplig även på dem som dömts till 6 månaders fängelse. Sin största betydelse får i Norge den villkorliga frigivningen för alla dem vilkas återfall i brott kan betraktas som ovisst. Endast när fångvårdsmyndigheterna betrakta såsom visst att fången kommer att återfalla, kvarhålla de honom till strafftidens slut för att skydda samhället. I normala fall besluter fängelsets direktör om villkorlig frigivning. Beträffande dem som tidigare varit frigivna på prov, liksom beträffande livstidsfångar, vilka kunna frigivas efter 20 år, beslutar justitiepartementet. (I Sverige gå som bekant alla villkorliga frigivningar i konselj; nådekaraktären framträder även däruti att fången kan vägra att underkasta sig frigivningen.)
    Förf. gör en intressant jämförelse mellan institutets tillämpning i Norge och i Sverige. Under åren 1907—22 blevo i Sverige 765 fångar villkorligt frigivna. Under samma tid lösgåvos i Norge 2,450 fångar på prov, d. v. s. absolut 3 gånger och relativt 6 gånger så många som i Sverige. Under 10årsperioden 1914—1924 bestodo 61% av de frigivna provet. Bara i Botsfängelset sparades nära 30 platser om dagen under hela 10-årsperioden genom frigivningarna. Ett icke föraktligt sätt att avfolka fängelserna, sedan straffet fyllt sin uppgift!
    Detta ur slutkapitlet. I det föregående talas om straffrättens utveckling från Moses till Enrico Ferri, om general- och specialprevention, om förbrytelsernas orsaker, om kriminalpolitik: ungdomsbrottslighet, Borstalsystemet, åtalseftergift,obestämd dom, villkorlig dom, skyddsåtgärder vid sidan om straff, behandlingen av icke normala, lösdrivare och alkoholister, sterilisering, kriminalbiologiska undersökningar etc. Förf. går skarpt till rätta med vissa tendenser i senare års norsk strafflagstiftning med dess återfall i gamla vedergällningssynpunkter. Han prisar med rätta den svenska interneringsnämnden, vilken såsom ett sakkunnigt centralorgan kan utöva avgörande inflytande på tillämpningen av de lagar som reglera förvaring av fångar på obestämd tid. Boken avslutas med en för den mera vetgirige mycket värdefull litteraturförteckning.
    Det lilla lätthanterliga arbetet kan icke nog varmt rekommenderas åt alla domare, vilkas intresse för de tilltalade sträcker sig längre än till utslagets expedierande. Vilket värde det ansetts hava för fångvården framgår bl. a. därav, att för den svenska fångvårdspersonalens behov i en post rekvirerats 100 exemplar. Åtgärden kan betraktas som ett moment i det fortsatta utbildningsarbete för. fångvårdens tjänstemän, som förf. efterlyser beträffande sitt hemland, men vartill vi här i Sverige haft en och annan lovande ansats.

K. J. S.