A. V. LUNDSTEDT. Föreläsningar över valda delar av obligationsrätten. IV. Grundlinjer i skadeståndsrätten. Förra delen: Culpa-regeln. Uppsala 1935. 208 s.Kr. 4.50.
Den nu utkomna fjärde delen av Lundstedts Föreläsningar utgör icke en avslutning på tredje delen, »Obligationsbegreppet», något som förf. ännu icke medhunnit, utan innefattar i stället en behandling av den s. k. culpa-regeln i »utomkontraktliga» situationer. Förf. har sålunda nu direkt givit sig i kast med den redan i första delen av hans Föreläsningar antydda uppgiften att belysa sin ståndpunkt till skadeståndslärans grundläggande frågor. (Dessa spörs-
mål ha dock, som bekant, tidigare behandlats av Lundstedt, bl. a. i hans »Kritik av nordiska skadeståndsläror» i Tidsskrift for Retsvidenskap 1923.) Arbetet angives vara tryckt som manuskript och i ett förord vädjar förf. till läsaren att överse med eventuella formella brister hos detsamma, då tiden icke medgivit någon grundligare överarbetning av föreläsningarna. Emellertid synes denna reservation i varje fall såtillvida obehövlig, som redogörelsen för förf:ns egen ståndpunkt givits en klar och särdeles medryckande form.
Culpa-regeln — d. v. s. grundsatsen, att en person tvingas ersätta skada, som drabbat annan genom den förres »kulposa» handlingssätt — bildar, säger förf., utgångspunkt för skadeståndsdoktrinerna såväl i åtskilliga angivna kontinentala kulturländer som i England och U. S. A. Vad vårt land beträffar, erinrar förf. om att skadeståndstvånget enligt 6: 1 S. L. synes förutsätta, att skadan uppstått genom brottslig handling. Att man icke avsett att med detta stadgande uttömma skadeståndsprincipen är dock självklart. I lagstiftningsarbetet har man också i flera decennier före strafflagens tillkomst utgått från culpa-regeln såsom den allmänna skadeståndsprincipen. Vad som sagts om den svenska lagens inställning till culpa-regeln gäller också i fråga om Danmark och Norge. Förf. tager därför culpa-regeln till utgångspunkt vid sin undersökning av skadeståndsrätten.
Förf. ingår till en början på en kritik av culpa-regelns utformning i tysk rätt. Förutsättningarna för skadeståndstvång äro enligt 823 § i B. G. B. att 1) äganderätten blivit kränkt samt att 2) detta kränkande skett genom rättsstridig handling som 3) företagits kulpost. Samtliga dessa tre förutsättningar äro, enl. förf., grundade på tankefel. Den s. k. äganderätten| till en sak innebär för »ägaren» en viss trygghet i fråga om möjligheterna att innehava och utnyttja saken. Till de realiteter, på vilka tryggheten i fråga beror, hör jämväl uppehållandet i enlighet med culpa-regeln av reaktioner i form av skadeståndstvång mot en skadegörare. Då realiteterna i den s. k. äganderätten sålunda förutsätta bl. a. culpa-regelns uppehållande, är det omöjligt, att skadeståndsreaktionen — som blott är ett utslag av culpa-regeln — kunde förutsätta äganderättens kränkande och därmed äganderätten själv. — Att det skadebringande handlingssättet skall ha varit rättsstridigt, för att medföra skadeståndstvång, är lika meningslöst. Vill man bruka ordet »rättsstridighet» såsom beteckning för vissa realiteter, kunna i detta sammanhang inga andra realiteter avses, än att handlingen kan draga skadeståndstvång med sig. Beteckningen ifråga såsom utmärkande en förutsättning för skadeståndstvång innefattar sålunda blott en tom omskrivning: skadeståndstvång såsom reaktion på en handling förutsätter, att handlingen kan draga skadeståndstvång med sig. — Skuldförutsättningen såsom moment i skadeståndsrekvisitet är på det intimaste förbunden med antagandet av rättspliktvidrighet såsom grund för rättsreaktion. I enlighet härmed uppställes allmänt maximen: utan rättsstridighet ingen skuld Skuldläran drabbas därigenom av kritiken av rättsstridighetsläran.
Skuldförutsättningen vid culpa-regeln uppehålles uteslutande av hänsyn till behovet att få skadeståndet rättfärdigat såsom en rättvis reaktion mot skadegöraren. Att culpa-regelns tillämpning skulle vara ett utslag av rättvisa är emellertid en uppfattning, som förf. med stor skärpa vänder sig emot.
Efter bl. a. granskning av vissa tyska rättsvetenskapsmäns ståndpunkt till hithörande spörsmål övergår förf. till positiva synpunkter på culpa-regeln.
Förf. hävdar här, att culpa-regelns uppehållande på två olika sätt bidrager till den för samhällslivet, särskilt för produktionen och omsättningen, nödiga allmänna trygghetskänslan. 1: o) Det allmänna medvetandet om tvång att betala ett visst efter skadan beräknat belopp såsom regelmässig reaktion på kulposa1 skadebringande handlingssätt är ägnat att motverka dylika och nedbringa dem till ett minimum. 2:o) Den sålunda alstrade trygghetskänslan erhåller nu förstärkning genom det allmänna medvetandet om att betalningen formas till ett skadestånd, d. v. s. utgår såsom ersättning åt den skadade och icke fullgöres exempelvis, såsom böter, till statskassan. Den ersättande funktionen är emellertid principiellt i betydelse underordnad den preventiva funktionen.
Förf. behandlar till sist culpa-regeln i nordisk doktrin och uppehåller sig därvid särskilt vid SJÖGREN, vilken, säger förf., gjort ett för nordiska förhållanden mycket ovanligt försök att här plöja på djupet med hjälp av sin tids rättsfilosofiska bildning som Sjögren skarpsinnigt utnyttjat.
Slutligen uttalar förf. en förhoppning, att åtminstone en minoritet inom juristvärlden skall förstå, att hans utredningar icke bestå av rättsfilosofiska hårklyverier och betecknar det som en i hög grad angelägen sak, att den litteratur, som skall vara vägledande för juristerna, icke består av godtyckliga och ohållbara påståenden, vilka allenast skenbart äga vetenskaplig karaktär.
Hj. Nordfelt.