Verkan av exekutiv auktion å fast egendom före 1914. Ursprungligen upptog inteckningsförordningen inga bestämmelser om anteckning rörande resultatet av exekutiv auktion. Detta sammanhängde med de regler som gällde angående auktionens verkan. Alla inteckningar kvarstodo trots auktionen såsom formellt gällande. Beträffande de inteckningar, som helt och hållet täcktes av köpeskillingen, förutsatte man att de antingen avräknades eller också kommo i köparens hand. Om dessa behövdes därför ingen bestämmelse. Däremot var det tydligen nödvändigt att göra det möjligt för köparen att få bort inteckningar som icke täckts av köpeskillingen. Utvägen härför blev att köparen efter ediktalstämning jämlikt 23 § kunde få dessa inteckningar dödade utan företeende av inteckningshandlingen. Samma regler gällde jämväl rörande verkan av försäljning under konkurs i den ordning konkurslagen bestämde. Enligt praxis kunde köparen med rättsverkan utställa en inteckning, som fallit utanför köpeskillingen (NJA 1890:349).
Systemet var synnerligen enkelt. Behovet av inskrivningsåtgärder efter auktionen var det minsta möjliga. Vid belånande av inteck-
ningar kunde långivaren genom att kräva en påskrift av fastighetsägaren skaffa sig trygghet mot risken för att inteckningen vid en auktion fallit utanför köpeskillingen. På grund därav behövdes icke någon anteckning om inledande av exekution för att varna eventuella långivare mot risken i fråga. En anteckning om utmätning för icke prioriterad gäld skulle visserligen göras jämlikt 38 §, men denna bestämmelse hade endast till ändamål att varsko om den på utmätningen grundade förmånsrätten.
Emellertid hade systemet en brist. Långivaren kunde visserligen vid själva belåningen känna sig säker, om han blott hade den dåvarande fastighetsägarens påskrift. Men det fanns en viss risk för att fastighetsägaren sedermera mala fide utnyttjade sin möjlighet att jämlikt 23 § få inteckningen dödad utan handlingens företeende. För att trygga sig mot denna risk måste inteckningshavaren egentligen ständigt följa med Posttidningens kungörelser. I själva verket var detta nödvändigt för varje inteckningshavare, som icke kunde vara säker på att ingen exekutiv auktion ägt rum å fastigheten efter inteckningens meddelande. Detta iakttogs naturligtvis icke allmänt, och en del olyckor tycks därför ha inträffat, ty krav på en reform framställdes och ledde till vissa lagändringar år 1898.
Kärnpunkten i 1898 års reform var att man borttog möjligheten att ånyo utställa inteckningar, som helt eller delvis fallit utanför köpeskillingen. Dessa inteckningar blevo ovillkorligen ogiltiga. Någon anteckning härom skulle emellertid icke göras ex officio, utan det var fortfarande köparens sak att ansöka om dödande, vilket givetvis även nu kunde ske utan företeende av inteckningshandlingen. Då inteckningarna voro absolut ogiltiga, bortföll behovet av ediktalstämning. För att bereda långivare trygghet bestämdes att varje inledande av exekution skulle antecknas i inteckningsprotokollet. Gravationsbeviset kom sålunda att utvisa huruvida en exekutiv auktion övergått fastigheten. Så snart detta var fallet, måste inteckningshavaren undersöka vilken verkan exekutionen haft å inteckningen. Då denna undersökning kunde vara synnerligen besvärlig, kompletterades reglerna med en bestämmelse om möjlighet för fastighetsägaren att på ansökan få antecknat i inteckningsprotokollet att en viss inteckning till fullo täckts av köpeskillingen och sålunda icke till sin giltighet påverkats av auktionen (23 §).
Man kan kort uttrycka skillnaden mellan de båda systemen på det sättet, att fastighetsägaren efter 1898 blev tvungen att undersöka fastighetens historia, medan han förut haft att dels skaffa sig fastighetsägarens påskrift vid belånandet, dels följa med kungörelserna i Posttidningen. Det nyare systemet var givetvis ur inteckningshavarnas synpunkt enklare, i all synnerhet som ansvaret för undersökningen rörande en auktions verkan på en viss inteckning kunde läggas på domstolen. Emellertid var det en given olägenhet att båda systemen måste tillämpas vid sidan av varandra med avseende å inteckningar, som tillkommit före 1899, då den nya lagstiftningen trädde i kraft.
Dessa bestämmelser förblevo gällande till år 1914, då 1912 års regler om fullständig resultat anteckning efter exekutiv auktion trädde i kraft. Motsvarande bestämmelser gällde angående verkan av expropriation enligt 1866 års förordning och enligt dikningslagen av år 1879. Vad angår försäljning under konkurs bestämdes 1898, att sådan försäljning icke skulle ha någon inverkan på inteckningar annat än när den skedde i exekutiv ordning.
Verkningarna av exekutiv auktion och expropriation som ägt rum före 1914 äro fortfarande att bedöma enligt de äldre reglerna. Anteckningarna om inledande av exekutiv auktion ha alltså fortfarande sin varnande betydelse om det finns äldre inteckningar kvar samt böra därför upptagas i gravationsbevis och överföras till de nya fastighetsböckerna. Innehavaren av en inteckning från tiden före 1899 bör alltjämt i förekommande fall studera Posttidningen. Vid 1912 års lagstiftning infördes allenast den förändringen med avseende å de gamla förhållandena, att en anteckning om inledande av exekution kan avföras, sedan det förebragts utredning som visar, att anteckningen icke längre är behövlig (4 § av promulgationslagen till lagen om ändring av inteckningsförordningen).
Då nu den nya lagstiftningen varit i kraft i mer än tjugu år, kan det ifrågasättas om ej tiden är inne att undanröja spåren av denäldre. I den mån det fortfarande finnes inteckningar som vid någon auktion före 1914 fallit utanför köpeskillingen, befinna de sig med all sannolikhet antingen i godtroende innehavares eller i fastighetsägarens egen hand. Förnyelse måste ju ha ägt rum minst två gånger efter år 1913, och det är högst osannolikt att någon som haft kännedom om inteckningens ogiltighet skulle ha kostat på sig denna procedur. Om någon gjort detta, måste väl avsikten ha varit att söka utnyttja inteckningen, och i dylika fall har fastighetsägaren säkerligen inom dessa tjugu års förlopp blivit utsatt för krav, så att han fått anledning att göra ansökan om dödning. Möjligt är att i en del fall nya inteckningar tillkommit efter de dödningsbara. Man måste dock anta, att innehavarna av dessa inteckningar räknat med att de framförliggande inteckningarna skulle vara giltiga. På grund härav synes det förtjäna tagas under övervägande om icke de äldre exekutiva auktionerna borde förlora sin betydelse med avseende å inteckningarna, försåvitt icke ansökan om dödning sker inom viss kortare tid. Det kan knappast befaras, att några beaktansvärda intressen skulle trädas för nära genom en sådan lagändring. Man skulle vinna att fastighetsbelåningen befriades från ett riskmoment, som kanske inte är så stort men som ändock förorsakar ett visst besvär, samt att de gamla anteckningarna icke behövde upptagas i gravationsbevis och överföras till de nya böckerna.
Karl Olivecrona.