Parts skyldighet att er-sätta statsverket enligt lagen om fri rättegång.

I en artikel »Oriktig tillämpning av lagen om fri rättegång» i denna årgång s. 83 har assessor INGVAR LINDELL bland annat fäst uppmärksamheten på domstolarnas tillämpning av reglerna om parts

 

skyldighet att under vissa förhållanden ersätta statsverket kostnad, som gäldats av allmänna medel. Det förtjänar måhända även att framhållas, att lagens bestämmelser om ersättningsskyldighet till statsverket i vissa fall leda till obillighet.
    Enligt 1 § 2:dra stycket i lagen om fri rättegång må fri rättegång ej beviljas part i fall, där det måste anses vara av synnerligen ringa betydelse för honom, att hans talan vinner prövning. Denna bestämmelse, som tillkommit genom lag den 14 juni 1929, åsyftar enligt förarbetena till lagen frågan, huruvida partens intresse att få sin sak prövad av domstol måste objektivt sett betecknas såsom synnerligen ringa, och som ett exempel nämnes det fall, att en person vill föra process om ett krav mot någon, som ostridigt saknar tillgångar.
    Utan tvivel kan hit räknas jämväl det fall, att den, mot vilken kravet riktas, väl icke saknar tillgångar men hos den, som gör kravet gällande, äger ostridig motfordran med större belopp än det, han kan bliva förpliktad att utgiva. Är kravet av den art, att den bevisning, parten vill förebringa för att styrka kravet, icke fordrar omedelbar prövning för att värdet av bevisningen ej skall förringas, synes knappast skäl föreligga att bevilja honom fri rättegång i förevarande fall.
    Föreligger motsatsen, d. v. s. att parten kan väntas komma i ett sämre rättsläge, om han måste dröja med anhängiggörandet av sin talan, torde vederbörande myndighet vara benägen att bevilja fri rättegång även i fall, där en sådan disproportion råder mellan storleken av kärandens krav och svarandens motfordran, att fri rättegång annars borde ha varit utesluten. Myndighetens beslut kan också tänkas influeras av det förhållandet, att svaranden tillmäter den medellöse partens krav ett visst värde, eftersom han icke för undvikande av tvist genast medger kvittning å sin fordran med ett kravet motsvarande belopp.
    Lagens bestämmelser om ersättningsskyldighet till statsverket leda stundom till obillighet just i de mål, varom här är fråga — sålunda mål, i vilka käranden beviljats fri rättegång för utbekommande av ett belopp, som understiger svarandens motfordran. — lag åsyftar det fall, att kärandens talan bifalles, och svaranden förpliktas att till käranden utgiva omstämda beloppet med rätt för svaranden att använda sin fordran, exempelvis grundad å lagakraft ägande utslag eller skuldebrev, till kvittning. Som en följd av utgången i huvudsaken kan svaranden enligt bestämmelserna i 8 § 2:dra stycket av lagen förpliktas att återgälda statsverket dess utgifter i anledning av den käranden beviljade fria rättegången (»— — — tappar motparten,varde sådan ersättningsskyldighet denne ålagd, där han enligt lag är pliktig gälda vinnande parts rättegångskostnad — — —»). Detta innebär i förhandenvarande fall, att svaranden går miste om den rätt, han annars skulle ha haft att använda sin fordran till kvittning jämväl mot den käranden tillkommande rättegångskostnadsersättningen. Denna utkräves nu av staten, som här har lånats till en transaktion, som bort vara den främmande. Att en part beviljas

 

en förmån, fri rättegång, bör väl icke rättvisligen kunna föranleda därtill, att motparten just därigenom skall gå miste om en förmån, som annars tillkommer honom. Det är ju att märka, att svaranden icke har någon utsikt att utfå sin fordran av den medellöse fattigparten. Lagstiftaren har överlåtit kärandens kostnadsanspråk å staten utan att betänka konsekvenserna.
    Enligt mitt förmenande borde i hithörande fall statsverkets utgifter ha stannat å statsverket, även om målets beskaffenhet i ochför sig motiverade en annan ordning.

Wilh. Persson.