Ministären Lavals décrets-lois. Lagen den 25 februari 1875 om de offentliga myndigheternas organisation, vilken får anses som den främsta av de nu gällande franska fundamentallagarna, lägger lagstiftningsmakten helt i parlamentets händer, medan den exekutiva maktens roll i huvudsak inskränkes till att promulgera av senaten och deputeradekammaren antagna lagar. Förbises må dock icke, att författningen ålägger republikens president en plikt att »övervaka och säkra lagarnas verkställighet».
    Denna förpliktelse har i praxis kommit att innebära en rätt för den exekutiva makten — främst konseljpresidenten och de olika ministrarna — att i stor utsträckning utfärda förordningar berörande statslivets alla områden. Förklaringen härtill är att söka däri, att den franska lagstiftningen i egentlig mening av historiska skäl inskränker sig till att fastställa endast mer allmänt avfattade regler, vilka näppeligen kunna tillämpas, därest icke supplerande detaljföreskrifter införas. Om sålunda en vidsträckt förordningsrätt normalt anses tillkomma den verkställande makten i Frankrike, har dock parlamentet svartsjukt vakat över, att härigenom icke någon inskränkning i senatens och kammarens lagstiftningsprerogativ inträder. Belysande härför är, att det icke lyckades ens för Clemenceau under hans makts dagar att erhålla en generell fullmakt att lagstifta [å representationens vägnar, även om den verkställande maktens befogenheter beträffande lagstiftningen då utvidgades utöver vad som tidigare ansetts såsom överenstämmande med författningens anda. Francens katastrofala fall åren 1925—1926 medförde emellertid en viss omsvängning i tänkesättet, och i juli 1926 erhöll ministären Poincaré fullmakt att genom förordningar vidtaga erforderliga sparsamhetsåtgärder i förvaltningen. Denna fullmaktslagstiftning ansågs dock som en utomordentlig företeelse och sedan det åsyftade ändamålet — francens stabilisering — uppnåtts, ifrågasattes icke att detta institut skulle bibehållas. De senaste årens ekonomiska kris har dock föranlett, att parlamentet, sedan det som reaktionärt avvisat Doumergues förslag till författningsändring, den 8 juni 1935 nödgats lämna ministären Laval fullmakt att »prendre par décrets-lois les mesures nécessaires pour assurer la défense du franc et le redressement économique». Genom de sist återgivna orden har ministären tillerkänts en betydligt vidsträcktare befogenhet än som kom Poincaré till del.
    De förordningar, som med stöd av detta beslut utfärdats, visa att den verkställande makten till fullo utnyttjat sin rätt och detta i en omfattning, som hittills varit okänd i den tredje republikens historia. Då avsikten med dessa rader endast varit att påpeka den statsrättsliga innebörden av denna lagstift-

 

ning, kan här någon redogörelse i detalj icke lämnas för dessa décrets-lois.¹ Som bevis för riktigheten av det nyss gjorda påståendet må dock anföras, att genom denna lagstiftning den kommunala och departementala förvaltningens friheter begränsats samt att t. o. m. i vissa fall juridiska personers avtalsenliga förpliktelser upphävts. För fransk rättsuppfattning framstå ministären Lavals åtgöranden i dessa fall som en hart när revolutionär företeelse. G. B.