Göta hovrätts 300-årsjubileum. Lördagen den 26 oktober 1935 firade Göta hovrätt under högtidliga former minnet av sin 300-åriga tillvaro.
    Högtidligheterna erhöllo en särskilt glansfull prägel genom att H. M:t Konungen hedrade desamma med sin närvaro. Regeringen representerades av statsråden K. Schlyter och K. Levinson, högsta domstolen av justitierådet S. Skarstedt, Svea hovrätt av presidenten B. Ekeberg och Skånska hovrätten av t. f. presidenten S. Bruzelius. Bland de närvarande märktes i övrigt presidenten K. H. Högstedt, processlagberedningens ordförande f. d. justitierådet N. Gärde, justitieråden A. Afzelius, E. Sandström och S. Bellinder, landshövdingen F. Hamrin, statssekreteraren G. Dahlman, expeditionschefen G. A. Eriksson samt ordföranden i Sveriges advokatsamfund advokaten A. Forssman. Ett stort antal häradshövdingar och borgmästare under hovrätten hade infunnit sig, varjämte hovrättens egna ämbetsmän och funktionärer mangrant kommit tillstädes.
    Efter högtidsplenum på förmiddagen mottogos Konungen med uppvaktningävensom övriga gäster i hovrättens sessionssal, där presidenten G. Bendz till Konungen frambar hovrättens underdåniga välkomsthälsning. Härefter följde avtäckning av en av skulptören O. Johannesson utförd, till hovrätten skänkt byst av drottning Kristina, under vilkens regeringstid hovrätten upprättats. Efter denna högtidlighet överlämnade Konungen stora korset av Nordstjärneorden till presidenten Bendz samt kommendörstecknet första klassen av samma orden till f. d. hovrättsrådet E. Kellgren och hovrättsrådet G. Fischer. Konungen begagnade även tillfället att bese en i hovrätten särskilt anordnad minnesutställning.
    Den egentliga minneshögtidligheten ägde med början klockan 3.15 e. m. rum i Kristinakyrkan. Under akten närvoro omkring 600 personer. — Efter ett musiknummer höll presidenten Bendz minnestalet. H. M:t Konungen tog därefter till orda och bringade hovrätten sin hyllning. Talen äro återgivna härovan (s. 521 ff.).
    Efter Konungens tal sjöngs unisont »Du gamla, Du fria», varpå representanter för olika myndigheter och sammanslutningar framförde lyckönskningar till det jubilerande ämbetsverket.
    Högsta domstolen företräddes därvid av sin äldste ledamot, justitierådet Skarstedt, som yttrade följande:
    »Vid högtidlighållandet av det stolta minnet av den dag, då K. M:ts och rikets Göta hovrätt blev till såsom en lem i rättsskipningen i detta land, har helt naturligt Konungens högsta domstol inte bort saknas. Banden mellan hovrätterna och den högsta instansen äro därtill alltför starka.
    Många äro visserligen — och det är ju en god sak — de fall, där parterna finna, att det räcker med hovrätternas höga auktoritet. Men när detta inte blir fallet, utan hovrätten varder till en etapp på de rättssökandes långavandring — ofta nog en via dolorosa — till det slutliga avgörandet, då har

 

39 — Svensk Juristtidning 1935.

 

det viktiga och maktpåliggande arbete, som hovrätten redan nedlagt, funnits vara av den allra största betydelse för lättandet av den möda, som Konungen kräver av dem, som satts att döma Dess egen dom.
    Det är för mig en ära, att i dag — efter att hava tillhört den högsta domstolen i inemot 30 år — få inför Konungen och i denna krets av intresserade män och kvinnor bekräfta högsta domstolens erfarenhet, att vad som kommer till oss däruppe i slottet från denna hovrätten, från hovrätten över Götaland, alltid — i samma mån som från de andra hovrätterna — i avseende å tankeskärpa och klokskap skattas högt, även om, vilket ju är mänskligt, meningarna stundom gå i sär beträffande frågan, var rätten verkligen ligger.
    Och till denna ära kan jag inte underlåta — detta är ock mänskligt — att lägga, låt mig ärligt säga, behaget över, att det burit sig så, att vid detta solenna tillfälle, talesmannen för högsta domstolen kommit, med den äldsta fullmaktens rätt, att bliva den, som redan för många år sedan, när Göta hovrätt inte var stort mer än 250 år gammal, fick börja att under hovrätten lära sig praktisk juridik, för att därefter i åtskilliga år i den underbart vackra boningen därborta vid torget, som av hovrätten fått namn, med tacksamhet göra sig till nytta den visdom och förfarenhet i rättsliga ting, som alltid utmärkt Göta hovrätt. Minnet av många starka och älskvärda personligheter tränger sig här osökt fram vid sidan av den levande närbilden av de framstående män, som nu leda hovrättens öden.
    Ensam är jag dock icke här bland dem från högsta domstolen, som först haft Göta hovrätt till den stränge läro- och tuktomästaren, men sedan rönt hedern att få räknas bland ledamöterna i det gamla rikskollegiet. Med allenast ett par undantag ha dessa varit oförhindrade att komma tillstädes vid minnesfesten och av denna hämta en visserligen med något vemod bland adnjutning.
    Men alla mina kolleger äro ense med mig, då jag nu ber Eder, Herr President, att å Göta hovrätts vägnar mottaga de djupt och allvarligt menade uttrycken för den aktning, den veneratio amplissima, som Konungens högsta domstol önskar lägga i dagen för Göta hovrätt vid dess stora jubelfest.
    Till denna önskan foga vi förvissningen om, att den inre levande kraften i hovrättens arbete i rättvisans tjänst alltid kommer att hålla sig lika ung som den gamla hovrätten växer till i ålder.»
    Presidenten Ekeberg uppläste och överlämnade från rikets övriga hovrätteren adress av denna lydelse:
    »Under tre sekler har Göta hovrätt intagit den betydelsefulla plats i svenskt rättsliv som blev hovrätten av dess grundläggare anförtrodd. Släkte eftersläkte, i onda som i goda tider, hava här ärliga och uppriktiga domare med nit och oväld, i orubblig trohet mot svensk lag utövat sitt höga och ansvarsfulla värv. I hovrättens av upphöjt allvar präglade skola hava ständigt nya ynglingaskaror fostrats till plikttrohet, duglighet och manlig självständighet i arbetet för fosterlandets välfärd. Många bland dem, vilkas namn i Sveriges hävder nämnas bland de främste, hava här danats för sin livsuppgift. I vördnad inför minnet av den gärning, som gångna släkten utfört, stanna vid sidan av dem, som nu verka i hovrättens tjänst, deras kolleger i rikets övriga hovrätter. I denna högtidsstund, då forntid och framtid, minnen och löften mötas, bringa de sin lyckönskan till fortsatt gagnande verksamhet i det svenska rätts

 

samhällets tjänst och uttala den förvissningen, att vad nu med sanning säges om Göta hovrätts gärning under svunna sekler en gång skall bliva historiens domslut jämväl över Göta hovrätt av i dag.»
    Landshövdingen Hamrin föredrog en adress från Konungens befallningshavande i Jönköpings län. I adressen frambars en varm hyllning till hovrätten med tanke på dess stora betydelse för rättsskipningen och rättsvården inom hovrättens domvärjo samt dess värdefulla insatser till Jönköpings stads och därmed Jönköpings läns fromma och utveckling. Därjämte uttalades ett tack för gott samarbete inom de områden av statsförvaltningen, där sådant förekommit och alltjämt förekomme, samt en förhoppning att det måtte förunnas hovrätten att jämväl under kommande sekler från Jönköping få gagna riket, Jönköpings län och Jönköpings stad.
    Häradshövdingen C. Arhusiander framförde en hyllning från lantdomarna i ett anförande av denna lydelse:
    »Vår rättegångsbalk innehåller rörande hovrätternas uppgift följande stadgande:
    'Hovrätten, som är Konungens högsta nämnd, äger uppsikt och vård hava, att i de domstolar, som därunder höra, rätt skipas efter lag och dess rätta förstånd.'
    Detta stadgande är avfattat så, som om hovrätterna främst skulle hava att av egen drift utrannsaka, huru de underlydande domstolarna fullgöra sin dömande verksamhet, samt ingripa, då något därutinnan brister. Sådant inseende över lagskipningen utövas dock i första hand av de ämbetsmän, Konungens och riksdagens ombudsmän, som därtill äro särskilt satta, och det är i huvudsak efter deras åtalan eller parts ändringssökande som hovrätterna komma att granska sina underlydande domares gärning.
    Det är på ett annat sätt hovrätterna närmast utöva sin verksamhet till vård om och ledning för rättsskipningen vid våra stads- och lantdomstolar. I hovrätterna, där målen prövas av ett kollegium rättsbildade, för sitt värv väl skolade domare, kunna rättsfrågorna vinna en grundligare och allsidigare belysning än i de domstolar, där endast en man är rättsbildad, och hovrätternas domar lämna därför ett värdefullt material till ledning för underdomaren vid utövningen av hans kall.
    Vad Göta hovrätt i detta avseende verkat är värt den livligaste erkänsla.
    På ett annat, väl så betydelsefullt sätt hava hovrätterna verkat till fromma för rättsskipningen, särskilt vid våra häradsrätter. Så gott som alla Sveriges häradshövdingar hava under någon tid, innan vi nått till våra ämbeten, fått sitta vid dombordet i någon av rikets hovrätter och deltaga i dess dömande verksamhet, och detta skede av vår utbildningstid har för oss varit en den värdefullaste lärotid.
    Ett flertal av oss har i Göta hovrätt fullgjort en sådan tjänstgöring under samarbete med högt aktade hovrättsdomare, av vilka många nu gått bort men vilkas bild i dag träder levande fram för vårt minne, och för vad Göta hovrätt under den gångna tiden sålunda givit oss frambär jag på denna högtidsdag vår djupt kända tacksamhet.
    I vårt land står en rättegångsreform på dagordningen. Helt visst skall den medföra, att hovrätterna i en helt annan omfattning än nu komma i åtnjutande av en oskattbar förmån, som är underdomstolen i stad och på landet

 

beskärd, förmånen att få rättegångens levande material, parter och vittnen, inför sig vid dombordet. Jag vill sluta med uttalande av en lyckönskan till det ännu rikare innehåll en sådan reform kommer att skänka rättegången i våra hovrätter.»
    Härefter tog borgmästaren G. A. Björkman till orda och bringade hovrättenen hyllning från stadsdomarna. Talet lydde sålunda:
    »Till den hyllning, som till kungl. hovrätten nu framförts från kungl. hovrätten underlydande lantdomstolar, få stadsdomstolarna från hovrättens domvärjo nu vördsamt ansluta sig.
    Att denna underdomstolarnas hyllning ej samfällt och genom en talesman framföres, grundar sig ytterst på historiska skäl från den tid, då land och stad skilde sig avsevärt i rättsliv och lag och karaktären av mål var högst olika.
    Är emellertid skillnad i arten av målen, som till hovrätten komma från land och stad, nu ej väsentlig, var den ännu stor i hovrättens begynnelse, då ännu speciell landslag och speciell stadslag fanns. Då koncentrerade hovrätten, den med ämbetsmannamässig kraft utrustade hovrätten, sina blickar särskilt å landsdomstolarna, särskilt å stadsdomstolarna, och rådhusarkiven innehålla många bevis på, hur hovrätten tog ledning över stadsdomstolarna med en rad av påbud och råd, med granskning av domböcker, med domarebefattningars tillsättande. Det arbetades för reda och ordning!
    Så kom 1734 års lag, Sveriges rikes lag, med sammanfattning, bearbetning och gallring av äldre lagregler, spridda i lands- och stadslagarna. Vid tillämpande av den lagens balkar och dess efterföljare ha stadsdomstolarna haft god ledning i sin hovrätts tolkande, än mer betydelsefullt sedan nu med den kraftigt verkande summa revisibilis hovrättens ord så ofta är det sista för målet. Med de till stadsdomstolarna översända domsexemplaren — än med glädjande fastställelse, än med tankeväckande ändringsbeslut — och med hovrättsprejudikaten i SvJT kunna stadsdomstolarna för sig nyttiggöra hovrättens domsbedömandeverksamhet.
    Vi tacka för nådig uppmuntran. Vi tacka för, som vi naturligtvis förstå, rättvisa ändringar. Vi hoppas, att det ej skall kunna sägas att byråkratism och formalism vidlått våra domar. Den praktiska erfarenhet, häradshövdingen erhåller i samarbete med nämnden, kan nog för oss uppvägas av, när vi i våra magistratala funktioner titt och tätt komma i kontakt med menige man och allmänna spörsmål även av rättslig art. Vi ha i allt fall sökt att underkungl. hovrättens övervårdnad arbeta för alla domstolars gemensamma mål —medborgarnas rättssäkerhet.
    Så är det ett ting till. På det sista har ett samarbete mellan arbetskrafterna i kungl. hovrätten och stadsdomstolarna ägt rum och vid rådhusrätterna tjänstgöra under vakanser och semestrar ofta domare eller domareaspiranter från kungl. hovrätten, varigenom tages bort något, som väl avses med det överläggningsämne, som står på nästa stadsdomaremötes program: 'Hur skall stadsdomarnes isolering brytas?' Varje större stadsdomstol hoppas nu på att isoleringen skall brytas ej blott genom iudex ad nos emissus utan ock genom iudex ex nobis vocatus.
    I allt ha vi sett, hurusom i gamla tider och nu kungl. hovrätten, med främst dess vördade presidenter, ägnat levande intresse till stadsdomstolarna, deras arbeten, deras organisation. Därför är den vördsamma hyllning, som

 

nu till kungl. hovrätten från stadsdomstolarna framföres, varm och uppriktig.»
    Advokaten Forssman höll å Sveriges advokatsamfunds vägnar ett tal avföljande innehåll:
    »När en advokat skall tala vid ett sådant tillfälle som detta, bringa den trehundraåriga vördnadsvärda domstolen kungl. Göta hovrätt sin och advokatståndets hyllning, står han inför en uppgift med ganska sällsamma, varandra i viss mån motsägande aspekter. Samtidigt som han vill giva uttryck åt sin fasta, på århundradens historia och egen erfarenhet grundade övertygelse, att inom hovrätten skipats rätt med oväld och skarpsinne, tränger sig den känslan på honom att hovrätten och dess liv, trots att mångfaldiga gånger av honom handlagda rättssaker avdömts i hovrätten, dock innebär något för honom i viss mån främmande. Han har icke kommit i någon personlig kontakt med hovrätten. Det är ju livets regel att det är den personliga samverkan, det talade ordets omedelbara inverkan på människosjälen, som är det främsta medlet för bildandet av den mänskliga uppfattningen, och denna regel har enligt advokatens mening sin giltighet även när det gäller en rättssak. I densamma skall fastställas, icke blott vad som är sant, vad som i verkligheten skett, utan även vad som är rätt, vad lagen säger om de faktiska förhållandena. Advokaten blir det emellertid ganska sällan förunnat att framträda inför den svenska överdomstolen, att där få i sin helhet framlägga och belysa rättssakens fakta och alla de förhållanden, som samverkat att skapa rättstvisten, och att ställa dessa fakta i belysning av den gällande rätten.
    Jag skall här icke ingå på rättshistorien, jag har endast velat ställa dessa kända förhållanden i relief mot varandra.
    Och dock — trots detta som jag antytt — har i det allmänna medvetandet etsat sig in en övertygelse att i hovrättens salar skipats lag och rätt. Utan den personliga medverkans hjälpmedel, blott genom saklighetens egen kraft, genom makten och tyngden av det av hovrätten nedlagda arbetet har denna djupt rotfästa övertygelse skapats. Vilken ära, vilken heder att kunna pekapå en 300-årig historia av pliktuppfyllelse, skarpsinne och saklighet och att hava skapat denna allmänna övertygelse hos medborgarna, ehuru det som regel icke varit de enskilda parterna tillåtet att göra egna iakttagelser vid domstolens förhandlingar.
    Hovrätternas verksamhet har emellertid haft betydelse i vårt kulturliv icke blott genom deras ställning såsom överinstans i rättegångsordningen. Envar svensk, som sysslar med offentliga angelägenheter, vet att hovrätterna varit den främsta skolan ej endast för de flesta av dem, som nått till högsta domstolen och administrationens högsta platser, utan även för det stora flertalet av lantdomarne och många stadsdomare. Den anda som rått i hovrätten har befruktat de ungas sinne och de hava medtagit den och tillgodogjort sig densamma i det framtida arbetet. Så har då denna Göta hovrätt liksom rikets övriga hovrätter i tysthet arbetat på att bygga upp denna oskattbara anda av pliktuppfyllelse och saklighet, som blivit hovrätternas kännemärke och som fått en så stor betydelse för hela vårt offentliga liv.
    Betydelsen för ett land, att dess domstolar äro fullkomligt fria i utövandet av sin höga gärning, kan icke överskattas. Domstolens frihet vilar i Sverige på grundlagen men den vilar ock på den allmänna och upplysta meningens

 

enstämmighet. I detta land finnes icke och kommer icke att finnas rum för politiska inflytelser vid domargärningens utövande. Denna allmänna mening — vördnaden för domstolen i dess fria utövning av rättsskipningen — har blivit ett med svensk rättsuppfattning; den hade icke kunnat växa sig så stark och motstå alla stormar, om grunden icke varit förtroende till landets domstolar.
    Jag har här tillåtit mig att framhålla några sidor i svenskt rätts- och kulturliv. Domstolarnas egen verksamhet, folkets egen själsart hava i förening skapat den allmänna anda av vördnad för rätt och frihet, som är allt lyckligt samhällslivs yttersta grund.
    Det är en glädje och en heder för advokatståndet att vi vid detta tillfälle och på denna plats fått rikta dessa hyllningsord till kungl. Göta hovrätt. Jag bringar hovrätten på denna märkliga dag i dess långa historia det svenska advokatståndets hyllning. Hovrättens gärning står outplånligt inskriven på historiens blad; dess framtid måste bliva ärorik — den kan ej bliva ärorikare än dess forntid.»
    En särskild hyllning med adress framfördes av ordföranden i Jönköpingsavdelningen av Sveriges advokatsamfund, advokaten G. Hägerström.
    Slutligen bringade stadsfullmäktiges ordförande, hovrättsrådet A. Olsén hovrätten staden Jönköpings tack och hyllning, varvid han bl. a. yttrade:
    »Jönköping är den första svenska stad, som genom ett kungl. brev (av Magnus Ladulås) fått en fast organisation för förvaltning och rättskipning. Då den Kongl. Rätten över Göta rike, såsom Göta hovrätt ursprungligen benämndes, inrättades och förlades till Jönköping, var det alltså i en stad med gamla anor inom förvaltning och rättskipning hovrätten kunde börja sin verksamhet.
    Beslutet om hovrättens förläggande till Jönköping var för staden av den allra största betydelse. Därigenom tillfördes Jönköping en rad intelligenta och kunskapsrika män, vilka kommo att intaga de främsta platserna inom samhället. I den mån hovrätten växte in i samhället kom hovrätten — liksom dess ämbets- och tjänstemän — att utöva ett betydande inflytande inom snart sagt alla områden av samhällslivet. Stadens hävder bära därom tydligt vittnesbörd.
    Jönköpings stad vill forma sin hyllning till ett varmt och uppriktigt tack till hovrätten för den samhörighet, som under de gångna seklerna varit rådande mellan hovrätten och den stad, där dess verksamhet varit förlagd.
    Må det ock tillåtas Jönköpings stad att på denna hovrättens jubileumsdag uttala den livliga förhoppningen, att Göta hovrätt allt framgent må hava sitt säte i Jönköping.»
    Efter ett musiknummer avslutades högtidligheten med ett tal från predikstolen av kontraktsprosten C. O. Ödquist och en lovpsalm.

 

    I den bankett, som på aftonen anordnats på Stora hotellet, deltogo omkring 230 personer. Presidenten Bendz höll därvid ett tal för Konungen, varpå denne svarade med att höja en skål och ett leve »för Göta hovrätt, dess forntid, nutid och framtid». Härefter höll presidenten Bendz följande tal för minnet:
    »Storhetstidens djärva handlingskraft präglar den organisation av den svenska statsförvaltningen, som tillskapades genom 1634 års regeringsform. Och när Göta hovrätt året därpå trädde i verksamhet, var det samma tveklöshetens anda som besjälade de män, som hade att uppbygga den nya domstolens organisation och fullgöra dess domaruppgifter.

 

    Nutidens Göta hovrätt bringar alla dem, som stodo bakom dessa beslut och utan klenmod satte dem i verket, sin vördnadsfyllda hyllning.
    Men det stora och uppbyggande sker ock i det tysta och vår hyllning gäller därför även alla dem, som under seklernas lopp i plikttrohet fullgjort sindagliga gärning inom hovrätten och därigenom skapat den tradition och anda, som blivit kommande generationers arv.
    Må det stora minnet, som vi i dag fira, leva inom oss och må vi i tacksamförpliktelse för de gångna släktledens gärning tömma vår skål för minnet ityst vördnad!»
    Sedan presidenten Bendz även talat för de närvarande regeringsledamöterna och övriga inbjudna gäster samt därvid framburit hovrättens tack för alla lyckönskningar och donationer i samband med jubileet, framfördes gästernas tack av statsrådet Schlyter, som därvid yttrade:
    »Eders Majestät.
    På anmodan av Eders Majestät har jag att till hovrätten framföra gästernas tack för denna lysande fest. Jag vill gärna utvidga detta tack till att avse något mera än dagens materiella välfägnad. Detta utvidgade tack adresserarsig till hovrätterna i allmänhet och till Göta hovrätt i synnerhet.
    I den svenska domstolsorganisationen intaga hovrätterna en utsatt position.
    Inklämda mellan de på grund av sin folkliga sammansättning och sin muntliga och offentliga processföring bland allmänheten otvivelaktigt populära underrätterna, på den ena sidan, och högsta domstolen med dess överväldigande prestige såsom den domstol som har sista ordet, på den andra sidan, intaga hovrätterna en mellanställning som icke predestinerar till uppskattning. Osynliga för allmänheten bakom sina lyckta dörrar, utgöra de ett omtyckt föremålför förlorande parters och korrigerade underdomares missnöje. Inom traditionen fortlever kanske också på sina håll minnet av en tid då hovrätterna ansågos utgöra själva urhärden för den juridiska formalismen, vilken underdomarne genom sin umgängelse med lekmännen i och utanför domstoleni viss mån skakat av sig.
    Hur olik dylika föreställningar är icke verkligheten!
    När den unge aspiranten gör sina första lärospån i hovrätten, frapperas han— om jag får generalisera min egen erfarenhet — av hovrättens likgiltighet för allt möjligt som han trott vara juridikens blomma. I stället finner han bland hovrättens i tjänsten åldrade ledamöter den mest målmedvetna strävan att, med övervinnande av formella hinder, tillgodose den materiella rättvisans krav.
    Efter den teoretiska och praktiska utbildning den unge aspiranten åtnjutit vid universitet och häradsrätt, sättes han i hovrätten in i en utomordentligt sträng och fostrande skola, som lär honom noggrannhet, grundlighet, saklighet, självständighet, men framför allt annat rättfärdighet. Alla med någon kännedom om förhållandena veta att Göta hovrätt varit en sådan skola för sina unga, liksom de andra hovrätterna varit det för sina.
    Eders Majestät uttalade i kyrkan att i Göta hovrätt fostrats många framstående domare, som gjort hovrätten och sitt land stor heder.
    Det är en för vårt lands domare- och ämbetsmannakår utmärkande egenhet detta, att så många av dess främste fått sin grundläggande utbildning i hovrätterna. Mitt första tack till Göta hovrätt avser dess andel i denna fostrargärning.

 

    Det vore frestande att nämna namn. Men det betydelsefullaste är icke den amnkunniga spetsarna, utan de många som i tyst och stilla pliktuppfyllelse fullfölja den domargärning vars inriktning för hela livet formats under de första hovrättsåren.
    Mitt andra tack vill jag framföra å deras vägnar, över vilka hovrätterna hava att hålla uppsikt, underdomarnes.
    Det är en delikat sak att utöva tillsyn över svenska häradshövdingar, och över stadsdomare också för resten. Häradshövdingarna ha alltid varit ett nackstyvt släkte. Och jag var nog inte beskedligare än andra, när jag för 12 år sedan lades under Göta hovrätt. Jag vet inte vem som var mest missnöjd med den andre, hovrätten med mig eller jag med hovrätten.
    Men man skall inte ta folk med våld utan med lämpor. Hovrätten segrade, tack vare det mjuka handlaget hos sina utomordentliga presidenter, mina oförgätliga vänner Nils Lilienberg och Anshelm Berglöf. Jag är övertygad om att den tacksamhet jag uppriktigt hyste mot hovrätten, främst på grund av desspresidenters sätt att handhava chefskapet även för underrätterna, allmänt delades och alltjämt delas av de hovrätten underlydande domstolarnas personal.
    Ännu en honnör anser jag mig berättigad göra för hovrätten. Den avser dess enskilda ledamöter i gångna tider liksom i nutid.
    I sitt högtidstal i kyrkan omtalade presidenten Bendz, under vilket ekonomiskt betryck hovrättens ledamöter tidtals fått arbeta. Men det inverkade ej på plikttroheten i deras arbete.
    Ännu i dag arbeta hovrätterna under blygsamma yttre villkor. Men det avhåller icke ledamöterna från att i sitt arbete nedlägga hela sin själ och prestera en arbetsprodukt som skulle gjort heder åt en långt större personal. Hovrättens månhet om att icke några arbetsbalanser skola uppstå är höjd över allt beröm.
    Till sist tackar jag Göta hovrätt för det den velat högtidlighålla sitt märkliga jubileum i så värdiga former. Det innebär en hyllning åt rätten och rättsvården, som ger eko i landet.»
    Härefter utbragte statsrådet Schlyter ett leve för presidenten och fru Bendzsamt alla deras medhjälpare vid högtidligheternas anordnande.
    I anledning av dagens betydelse hade ett stort antal telegram ankommit, däribland från Åbo och Vasa hovrätter i Finland.
    Till jubileet har utgivits en av presidenten Bendz författad minnesskrift »Göta hovrätt genom seklerna». Av minnesskriftens bibliofilupplaga överlämnades exemplaret nr 1 till H. M:t Konungen vid högtidligheten i kyrkan.