Lagrådsutlåtande i abortfrågan. Lagrådet har d. 30 okt. 1935 avgivit yttrande över den s. k. abortkommitténs förslag till lagstiftning om avbrytande av havandeskap (se SvJT 1935 s. 406) och därvid funnit sig icke kunna tillstyrka att förslaget lägges till grund för proposition i ämnet.
    Enligt kommittéförslaget skulle i kvinnans eller samhällets intresse havandeskapet kunna få avbrytas av legitimerad läkare, när vissa särskilda skäl (s. k. indikationer) av eugenisk, humanitär eller social natur föreligga, så framt förhandenvaron av någon sådan indikation blivit efter viss prövning fastslagen. I förslaget gavs däremot inga föreskrifter om abortframkallning på medicinsk indikation, utan ingrepp på denna grund lämnades liksom hittills oreglerade;

 

dock förutsattes att i administrativ ordning bestämmelser skulle utfärdas om rapportskyldighet till medicinalstyrelsen angående utförda aborter. Lagrådetf örklarar att denna ståndpunkt knappast synes försvarlig och förordar att de medicinska indikationerna upptagas i lagen.
    Lagrådet finner icke anledning till erinran mot kommitténs förslag angående avbrytande av havandeskap på eugenisk indikation (»när med skäl kan antagas att kvinnan eller det väntade barnets fader genom arvsanlag kommer att på avkomlingar överföra sinnessjukdom, sinnesslöhet eller svår kroppslig sjukdom») Beträffande framkallande av abort på den av kommittén föreslagna humanitära indikationen (»när havandeskapet uppkommit av våldtäkt eller av könsumgänge mellan personer i rätt upp- och nedstigande släktskapeller svågerlag eller mellan syskon, eller när kvinnan vid hävdandet ej fyllt femton år eller var sinnessjuk eller sinnesslö, eller när kvinnan eljest hävdats med grovt åsidosättande av hennes handlingsfrihet») förklarar lagrådet att det i huvudsak delar kommitténs uppfattning. Dock finner lagrådet att kommittén i vissa avseenden gått för långt; särskilt gällde detta de fall då kvinnan hävdats med grovt åsidosättande av hennes handlingsfrihet, men åsidosättandet icke vore straffbelagt. Lagrådet ifrågasätter vidare om man icke vid våldtäkt och annat brottsligt åsidosättande av kvinnans handlingsfrihet bör fordra att åtal eller angivelse beträffande brottet skett. — Enligt kommitténs förslag skulle slutligen havandeskapet få avbrytas vid social indikation, »när barnets tillkomst skulle ådraga kvinnan varaktig nöd eller ofärd som finnes icke kunna på annat sätt avvärjas». Härmed avsågs enligt kommitténs motivering närmast, förutom de fall som bruka sammanfattas under benämningen blandat medicinsksocial indikation (»utsläpade mödrar» o. dyl.), särskilt ömmande fall av ekonomisk nöd och social vanära. Lagrådet förklarar på denna punkt att det icke kan tillstyrka att de sociala indikationerna på sätt kommittén föreslagit upptagas i lagen, men förordar i viss utsträckning ett godtagande av den blandat medicinsk-sociala indikationen. Denna angives av lagrådet sålunda, att det vid tiden för abortfrågans prövning skall förefinnas en så betydande kroppslig eller själslig svaghet hos kvinnan, att en samvetsgrann läkare måste säga sig att, med hänsyn jämväl till de förhållanden under vilka kvinnan är hänvisad att leva, hon icke kan utan allvarlig och påtaglig fara för hälsan utstå den påfrestning som skulle föranledas av havandeskapet och förlossningen samt det späda barnets vård.
    Beträffande prövningen huruvida förutsättningar för avbrytande av havandeskap föreligga hade kommittén förordat att densamma — bortsett från vissa undantagsfall då prövningen skulle verkställas av medicinalstyrelsen — skulle företas av två legitimerade läkare, av vilka den ene skulle vara av K. M:t särskilt förordnad att pröva abortärenden. Lagrådet, som finner att det av kommittén föreslagna prövningsförfarandet icke i tillräcklig mån tillgodoser kravet på en grundlig och objektiv prövning, föreslår den ändring i prövningsförfarandet att de båda läkarnas förklaring att förutsättningarna för avbrytande av havandeskap äro för handen skall stadfästas av medicinalstyrelsen.
    Lagrådet avstyrker slutligen kommitténs förslag att kvinnan skulle kunna frias från straff om omständigheterna vore synnerligen mildrande samt att kvinnan själv skulle vara straffri, om ingreppet utfördes av legitimerad läkare. Därjämte har lagrådet framställt vissa detaljanmärkningar.