J. K. ang. lösensfrihet för riksförsäkringsanstalten. Justitiekanslersämbetet har nyligen fattat ståndpunkt till frågan huruvida riksförsäkringsanstalten är befriad från erläggande av expeditionslösen eller ej, vilken fråga vid många tillfällen föranlett tveksamhet.
    Frågan har dragits under J. K:s prövning genom en anmälan av riksförsäkringsanstalten, som anfört bl. a.: Anstalten, som ofta uppträdde vid domstolarna såsom målsägande för att hävda regressanspråk på grund av ersättning, som utbetalats enligt olycksfallsförsäkringslagen, ansåge sig berättigad att i dylika mål tillgodonjuta den för Kronan stadgade befrielse från expeditionslösen. I ett dylikt mål hade emellertid häradshövdingen J. Hansson i Hälsingborg vägrat att tillhandahålla anstalten protokoll utan erläggande avexpeditionslösen under förmenande, att anstaltens fordran härflöt från statens affärsverksamhet och att lösensfriheten sålunda på grund av undantagsbestämmelsen i 13 § expeditionslösensförordningen icke skulle äga rum. Anstalten ville bringa detta förhållande till J. K:s kännedom för den åtgärd, som på J. K:s prövning kunde ankomma.
    Ur den i ärendet å ömse sidor förda argumenteringen må anföras följande: Anstalten åberopade såsom stöd för att dess verksamhet icke kunde betraktas såsom affärsverksamhet dels att den icke vore avsedd att lämna statsverket någon vinst, så mycket mindre som icke ens verkets förvaltningsomkostnader vore tagna i betraktande vid bestämmandet av försäkringspremierna utan bestredes av statsmedel samt eventuellt uppkommande överskott avsattes till en premieutjämnings- och säkerhetsfond, dels ock att anstalten icke upptoges i det bihang till statsliggaren, som upptoge de affärsdrivande verkens driftkostnader.
    Häremot har Hansson anfört, att även enskilda försäkringsbolag behandlade sin vinst på analogt sätt som anstalten utan att man därför frånkände deras verksamhet karaktären av affärsverksamhet samt att sättet för bestridande och bokföring av anstaltens förvaltningskostnader icke kunde vara avgörande för frågan huruvida den dreve affärsverksamhet eller ej. Hansson förmenade för övrigt, att grundtanken i lösensförordningens regler i ifrågavarande avseende vore den, att Kronan skulle vara skyldig att erlägga lösen i alla mål, där Kronan hävdade ett anspråk, som icke vore av offentligträttslig utan av privaträttslig karaktär.
    I skrivelse till Hansson d. 13 aug. 1935 anförde J. K. bl. a.: »Den riksförsäkringsanstalten enligt olycksfallsförsäkringslagen tillagda uppgift är att betrakta såsom en social hjälpverksamhet. Riksförsäkringsanstaltens rätt till ersättning i mål av här ifrågavarande slag kan därför enligt J. K:s mening icke anses härflyta från en statens affärsverksamhet. Riksförsäkringsanstalten är förty berättigad att utan lösen erhålla utskrift av protokollen i dylika mål. »Då emellertid Hansson i sin förklaring anfört, att J. K:s uttalande i frågan  skulle vara avgörande för honom, fann J. K. anstaltens anmälan icke böraföranleda någon J. K:s vidare åtgärd. E. A.