I detta arbete, som ingår i Norstedts gula bibliotek, har hovrättsrådet Sjöfors givit en klar och lättillgänglig men ingående tolkning av 1933 års ägofredslagstiftning. Sedan han i en inledning redogjort för några drag av ägofredslagstiftningens utveckling, kommenterar han, i enlighet med vad som är brukligt i den serie, av vilken arbetet är en del, de särskilda gällande lagtexterna med ledning av förarbetena men utan att inskränka sig till dessa. Särskilt är i fråga om kommentaren att märka de rättsfall, vilka Sjöfors inför i sin framställning, som idess helhet präglas av förf:s stora kunskaper å förevarande rättsområden och stödes av hans auktoritet som den nya lagstiftningens författare.

    Efter den ingående redogörelse för den nya ägofredslagstiftningen, som Sjöfors själv givit SvJT:s läsare (1933 s. 456—468), är det i denna tidskrift överflödigt att söka giva en redogörelse för lagen om ägofred och därtill anslutna författningar. Sjöfors' kommentar i det arbete, vars titel läses här ovan, synes även vara så välgrundad och utförlig, att en läsare knappast gör några invändningar eller skulle önskat större utförlighet. Ett par punkter må det emellertid tillåtas mig att taga upp.
    Den historiska inledningen har Sjöfors säkerligen med rätta gjort mycket knapphändig; den, som önskar närmare studera dithörande frågor, vilka såväl ur juridisk som särskilt ur kulturhistorisk synpunkt hava betydande intresse, har nämligen att tillgå bl. a. en utförlig, säkerligen av Sjöfors själv skriven historik i statens offentliga utredningar 1928: 24, d. v. s. i det sakkunnigbetänkande, vilket slutligen ledde tilllagen om ägofred. Måhända hade emellertid en eller annan läsare varit tacksam, om förf. velat giva en notis, huruvida själva ordet ägofred är en språklig nybildning, som skett i samband med ägofredslagens ut

 

arbetande, eller om det redan tidigare funnits i vårt språk. Är det en nybildning, har naturligtvis till grund legat rubriken till 1857 års förordning »om ägors fredande emot skada av annans hemdjur — — —» samt reglerna i vissa §§ i förordningen om ansvar för ofred, som kreatur göra å annans ägor. Det ägofred närstående äldre svenska uttrycket var ägofrid. Detta uttryck möter som bekant i titeln på G. K. Hamiltons år 1859 utgivna akademiska avhandling »Om ägofrid efter svensk lag» men är icke skapat av honom utan förekommer i varje fall i ständernas skrivelse till K. M:t d. 17 nov. 1854 (nr 182). Varken till ägofred eller till ägofrid ha emellertid hänsyn tagits i den intressanta och utförliga artikeln fred i Svenska akademiens ordbok över svenska språket, varför de även i äldre tid torde varit ovanliga uttryck.
    Enligt 10 § första stycket ägofredslagen skall, där skogs- eller utmark möter å ömse sidor om ägogräns och stängsel ej fanns i gränsen den 1 januari 1933, skogs- eller utmarken, i den mån den ej hålles inhägnad, anses upplåten till gemensamt bete för större hemdjur. Området för den så angivna gemensamma betesrätten kan i framtiden genom inhägnader minskas genom att stängsel uppföres och detta vare sig med eller utan begagnande av stängselvitsord — däremot kan området i fråga icke ökas genom att stängsel lägges ned, om icke stängslet tillkommit efter den 1 januari 1933. I den mån nu icke den 1 januari 1933 ett område var upplåtet till gemensamt bete, kan, enligt regler, vilka angivas i 12 och 13 §§ ägofredslagen, betesreglering å området äga rum, och detta oavsett att efter den 1 januari 1933 satts upp hägnader å området. Lagen föreskriver därvid ett förfarande så att säga i två etapper. Först skall Konungen jämlikt 12 § ägofredslagen förordna, att inom vederbörande län eller del av län betesreglering enligt 13—19 §§ ägofredslagen må äga rum, och därefter sker på ansökan själva regleringen, vilken då tänkes avse mark till särskilda fastigheter (alltså jämförelsevis smärre områden). Jämlikt 12 § andra stycket medför det kungl. förordnandet, att inom vederbörande län eller länsdel stängselvitsord ej längre äger rum mellan ägor, som utgöras av skogs- eller utmark, med mindre stängsel fanns mellan ägorna den 1 januari 1933. Dessa regler föra till det resultatet, att, om ett område den 1 januari 1933 varit upplåtet till gemensamt bete samt därefter upphör att vara gemensam betesmark genom att hägnader uppsatts med begagnande av stängselvitsord och slutligen ett kungligt förordnande om betesreglering äger rum för länet eller länsdelen, hägnaderna icke för framtiden behöva underhållas vare sig av den, som använt sig av stängselvitsordet, eller av den, mot vilken stängselvitsordet gjorts gällande. Resultatet blir alltså, att en person först kan tvingas att deltaga i uppförande av stängsel men därefter, sedan han verkställt sin skyldighet i detta avseende, icke av sin granne kan fordra, att denne underhåller sin del i stängslet. Denna konsekvens framgår av Sjöfors' framställning å s. 59, och å s. 62 angives, i enlighet med motiven (NJA II 1934 s. 60), att i detta hänseende lagens ståndpunkt i fråga om hägnader, som uppförts efter 1933, beror på att eljest syftet med betesreglering skulle kunna förfelas; skulle betesreglering icke kunna erhållas å om-

 

råden, vilka hägnats efter den 1 januari 1933, skulle man genom uppförande av hägnader kunna omintetgöra framtida betesreglering å visst område. Kanske hade emellertid bort skarpt pointeras, att regeln i fråga gäller även hägnader, som någon efter 1933 med begagnande av sitt stängselvitsord tvungit annan att uppföra. Landsting och hushållningssällskap torde nämligen icke hava klar insikt i att, om de icke anhålla om förordnande om betesreglering, det kommer att inom deras områden finnas ett osäkerhetsmoment såtillvida, att efter den 1 januari 1933 uppförda hägnader icke, sedan i framtiden betesreglering inom länet eller länsdelen beslutats av K. M:t, behöva underhållas, även om hägnaderna uppförts av den, som med begagnande av sitt stängselvitsord tvungit annan att hägna, och såsom motprestation till det stängsel, den andre tvungits att uppföra. Möjligen skulle kännedomen härom bidraga till att i särskilda län landsting och hushållningssällskap begärde att K. M:t gåve förordnande enligt 12 § av ägofredslagen om att betesreglering skulle äga rum. Hittills har dylikt förordnande givits blott för Uppsala län.
    Som nyss angivits, föreskriver 10 § första stycket ägofredslagen att, där skogs- eller utmark möter å ömse sidor om ägogräns och stängsel ej fanns i gränsen den 1 januari 1933, skogs- eller utmarken, i den månden ej hålles inhägnad, skall anses upplåten till gemensamt bete för större hemdjur. 13 § tredje stycket ägofredslagen stadgar åter, att skogs- eller utmark, som den 1 januari 1933 hölls inhägnad utan att stängselskyldighet ägde rum, vid betesreglering skall anses som omden sagda dag var upplåten till gemensamt bete. Av dessa båda lagrum drager Sjöfors s. 67 den slutsatsen, att, om någon före den 1 januari 1933 frivilligt uppfört hägnad kring skogs- eller utmark, marken kan indragas i betesreglering, om hägnaden omfattar blott en del av ägarens skogs- eller utmark, men däremot icke, om hägnaden står i själva gränsen. Det kan emellertid ifrågasättas, om verkligen denna slutsats är riktig och om man icke bör giva 13 § tredje stycket en vidare tolkning — en synpunkt, som f. ö. ej torde varit främmande för Sjöfors själv, då han å s. 67 valt en försiktig formulering av sin ståndpunkt.
    Sjöfors' värdefulla arbete avslutas med sakregister, ett tillägg, innehållande en särskild kungl. kungörelse, samt ett formulär till sådan förening om stängselskyldighet, som avses i 36 § lagen om ägofred.

Åke Holmbäck.