Ett uppmärksammat rättsfall. I tidningspressen ha förekommit angrepp mot redaktionen för SvJT på den grund att red. avvisat en insänd artikel, i vilken en av Högsta domstolen d. 31 jan. 1935 given dom (ref. i NJA 1935 s.1) gjorts till föremål för kommentarer. Med anledning härav lämnas följande upplysningar.
    Utgångspunkten för rättstvisten var ett år 1918 upprättat inbördes testamente mellan makarna H., vilka avlidit, mannen år 1928 och hustrun år 1931. Enligt testamentet skulle efter båda makarnas död kvarlåtenskapen efter lag delas mellan arvingarna å ömse sidor. Vid hustruns död uppkom tvist mellan hennes släktingar i fråga om den arvsordning, som borde tillämpas vid arvets fördelning. Nio kusiner till hustru H. — barn till avlidna syskon till hennes föräldrar — instämde en farbroder till hustru H. samt två fastrar och två mostrar till henne med yrkande om sådan tolkning av testamentet, att kusinerna skulle äga del i kvarlåtenskapen enligt den vid tiden för testamentets tillkomst gällande arvslagstiftningen.
    Motparterna bestred o kusinernas talan under hänvisning till att hustru H:s mening varit, att arvet skulle fördelas enligt den vid hennes död gällande nya arvslagen d. 8 juni 1928, i vilken kusiner avskurits från arvsrätt.
    Nu voro emellertid kusinerna även vid tillämpning av den före 1928 års lag gällande arvsföljden i det läget, att de icke kunde göra anspråk på arv efter hustru H. Arvsrätt hade nämligen förelegat endast under förutsättning, att icke någon av motparterna funnits i livet vid hustru H:s frånfälle. Den anställda rättegången, som vid dylikt förhållande saknade praktisk betydelse, tillkom tydligen därför att kusinerna och deras juridiska rådgivare förbisett innebörden av äldre lag och trott kusiner vara berättigade att träda till arv istället för avliden far eller mor i likhet med vad som gäller i fråga om arv på grund av närmare skyldskap.
    Från motparternas sida invändes icke, att kusinernas talan i förevarande fall saknade intresse därför att den äldre arvsordningen icke satte kusinerna i bättre ställning än reglerna i 1928 års arvslag. Anledningen härtill torde hava varit, att icke heller dessa parter och deras jurister skaffat sig klarhet om innehållet i den äldre lagen.
    På grund av det sätt, på vilket rättegången å ömse sidor fördes, synes domstolsprövningen hava blivit inriktad på frågan, huruvida hustru H. i sitt testamente avsett de arvsregler, som gällde vid testamentets upprättande, eller den arvsordning, som var i kraft vid hennes död.
    Häradsrätten fann testamentet böra så tydas, att 1928 års arvsregler borde

 

NOTISER. 621vinna tillämpning, och på grund härav ogillades kusinernas talan. I häradsrättens utslag gjorde Svea hovrätt ej ändring.
    Högsta domstolen fann vittnesberättelserna tala för att hustru H. önskat tillämpning av den arvsordning, som gällde vid testamentets tillkomst, och med hänvisning till en sådan tolkning av testamentet förklarade domstolen kusinerna äga del i kvarlåtenskapen i enlighet med nämnda arvsordning.
    Säkerligen skulle Högsta domstolens dom icke kommit att lyda på detta sätt, om domstolen uppmärksammat att kusinerna icke heller enligt den äldre arvsordningen ägde rätt till del i kvarlåtenskapen. Avgörandet, som direkt hänvisar till den legala arvsordningen, kan emellertid icke innebära, att kusinerna i strid med denna tillerkänts egendom ur kvarlåtenskapen efter hustru H. Parterna å ömse sidor torde få anses hava fått svar endast på den testamentstolkningsfråga, som de underställt domstolarnas prövning.
    Av vad i det föregående anförts lärer framgå, att detta rättsfall icke var ägnat att, på sätt i den insända artikeln skett, upptagas till behandling ur teoretiskt-juridiska synpunkter.
    Enligt vad numera har försports skola vid arvskiftet efter hustru H. kusinerna fått taga arv. Detta förhållande kan förklaras av den oriktiga uppfattning rörande arvsreglernas innebörd, som framträtt före och under processen, och det synes icke kunna förnekas, att Högsta domstolens beslut varit ägnat att upprätthålla denna missuppfattning. 

Ivar Strahl.