Försummelse att söka lagfart m. m. Under arbetet att förmå försumlig ägare till fast egendom att söka lagfart å fånget till denna mötes åklagaren nära nog undantagslöst av en anmärkningsvärd brist på förståelse. Man tycker sig behöva ytterligare anstånd med erläggande av stämpelavgiften och anser sig såsom särskild skattebetalare ha ett befogat anspråk på tillmötesgående och vill icke heller förstå, att uppskjutandet med erläggandet av en och annan stämpelavgift kan ha någon betydelse för statsverket. Mången uppfattar en erinran om skyldigheten att söka lagfart rent av som ett utslag av personlig förföljelse. Ofta uppger vederbörande, att av honom kända personer varit ägare till fast egendom under avsevärd tid men det oaktat undgått erinran om sina skyldigheter mot det allmänna.
    Av § 3 i lagfartsförordningen framgår att, om lagfart icke sökes inom stadgad tid, rätten äger på yrkande av allmän åklagare eller av den, vars rätt är beroende därpå att lagfart sker, genom vite tillhålla den försumlige att fullgöra sitt åliggande. Att annan än allmän åklagare framträder med yrkande om föreläggande för ny ägare av fastighet hör till undantagen. För enskild person torde vara lämpligast att hänvända sig till allmän åklagare med begäran om hans ingripande.
    I främsta rummet är alltså allmän åklagare skyldig övervaka, att lagfart i behörig ordning sökes. Att denna skyldighet i många kommuner tagits lätt, skall icke förnekas. Påpekas må emellertid att, medan stor omsättning rådde å fastighetsmarknaden under krigsåren och åren närmast därefter, åklagarna voro strängt upptagna av tidens säregna förhållanden med därav föranledda särskilda författningar och därför icke hade tid att i önskvärd omfattning hålla efter lagfartsskolkare.
    Vid en preliminär undersökning av hithörande förhållanden i Stockholm år 1925 befanns, att svåra försummelser förelågo i fråga omskyldigheten att söka lagfart. För att råda bot härför och även för framtiden möjliggöra en kontinuerlig övervakning upplades ett kortregister på följande sätt: Varje fastighet (enligt fastighetsboken) överfördes på ett kort, därå även antecknades senaste ägare, dagen för dennes lagfart samt åtkomst handling och datum för denna. Korten sammanfördes i grupper, var och en innehållande fastigheterna inom ett polisdistrikt, och förvarades sedan grupp- eller distriktsvis. Före mantalsskrivningen i Stockholm d. 15 nov. jämföras korten med fastighetsboken, varvid alla ändringar i lagfartshänseende införas, så attkorten innehålla samma uppgifter som fastighetsboken. I Stockholm insamlas mantalsuppgifterna av distriktspolisen för att efter viss sortering vidarebefordras. Medan mantalsuppgifterna ligga samlade hos

 

distriktspolisen, jämföras uppgifterna om ägare till fastighet enligt mantalsuppgifterna med samma uppgifter enligt korten. Därest mantalsuppgiften upptager annan person som ägare än den, som enligt kortet har lagfart, antecknas den i mantalsuppgiften angivne ägarenå kortet. Korten återställas sedan till registret, där de kort, som icke upptaga ny ägare, genast återföras till sina grupper, medan de andra läggas till grund för en undersökning rörande förändringen i äganderätten. Med ledning av undersökningen utfärdas sedermera i vanlig ordning stämningar med yrkande för ny ägare att vid vite söka lagfart inom viss kort tid.
    Detta system har givetvis den svagheten, att en fullständig undersökning om lagfartsskyldighetens fullgörande endast förekommer en gång om året. Men naturligtvis anställes ständigt undersökning efter angivelse eller då anledning därtill eljest uppkommer.
    Beträffande undersökningsmaterialets omfattning må nämnas, att kortsystemet i Stockholm för närvarande omfattar omkring 20,000 fastigheter, huvudsakligen belägna i den tättbebyggda delen av staden.
    I fråga om systemets tillförlitlighet och effektivitet torde kunna sägas, att denna är synnerligen stor. Beträffande dess resultat vid de hittills fullföljda undersökningarna må hänvisas till nedan intagna sammandrag: 

 

Konstaterade lagfartsförsummelser i Stockholm. Undersökningsår Fastigheter, betr. vilka lagfartsforsummelse konstaterats Fastigheter, varå lagfart sökts efter påminnelser Fastigheter, vara lagfart sökts först efter stämningAntal Värde ¹ milj. kr. Antal Värde ¹ milj. kr. Antal Värde ¹ milj. kr.1927 257 117.2 136 60.8 121 56.41928 170 42.8 83 23.9 87 18.91929 218 138.2 12 6.5 206 131.71930 204 106.4 27 13.6 177 92.81931 132 69.3 13 6.3 115 61.2 ²1932 89 55.0 4 3.4 83 50.3

 

    Då lagfartsstämpeln för dessa fastigheter i genomsnitt kan beräknas till en procent å värdet, synes, att betydande belopp i Stockholm årligen indrivas från fastighetsägare, som försummat att söka lagfart inom föreskriven tid. Att dessa huvudsakligen tillhöra en ekonomiskt sett svagare grupp av fastighetsägare, torde man vara berättigad antaga. Men ej sällan påträffas personer, som, trots att betalningsförmåga ingalunda saknas, underlåta att erlägga lagfartsstämpeln, förrän direkt anmaning därom göres.
    I detta sammanhang må i fråga om förfarandet vid domstol framhållas följande. Då staten med lagfartstvånget avser att upprätthålla

 

¹ Här liksom i det följande avses det värde, varå lagfartsstämpeln beräknas.

² Beträffande 4 fastigheter med ett värde av 1.8 milj. kr. fullföljdes ickeä rendet. 

ordning och reda i inskrivningsväsendet samt indriva en omsättningsskatt, synes själva proceduren böra vara synnerligen summarisk och förhindra onödiga uppskov. Särskilt det förhållandet att här är fråga om indrivandet av en skatt bör göra, att, principiellt sett, inga uppskovges. Denna uppfattning har även godkänts av Svea hovrätt, som i följande utslag förklarat, att, så snart påtalad försummelse styrkts, uppskov icke skall lämnas utan målet omedelbart avgöras.
    Allmän åklagare instämde Å. till Stockholms rådhusrätts sammanträde d. 26 nov. 1928 med yrkande att, enär Å. icke fullgjort honom tidigare givet föreläggande att vid vite inom viss tid söka lagfart å fång till en fastighet, Å. måtte åläggas att utgiva försutet vite samt föreläggas att vid förhöjt vite inom viss, av rådhusrätten bestämd tid söka lagfart å fånget i fråga. Vid målets handläggning nämnda d. 26 nov. 1928 vitsordade Å., att han dittills icke sökt lagfart å sitt fång, och anhöll för sådant ändamål om anstånd med målet på åtta dagar, varefter rådhusrätten genom beslut samma dag fann uppskov för angivna ändamålet icke böra Å. förvägras samt utsatte målet att åter förekomma d. 3 dec. 1928. I besvär häröver yrkade åklagaren, med förmälan att Å. numera sökt lagfart å fånget och att förty nytt föreläggande icke torde böra meddelas, att det försutna vitet måtte utdömas. I utslag den 1 maj 1929 fann Svea hovrätt besvären kunna komma under bedömande endast i den mån, de finge anses innebära klagan över onödigt uppskov, och ehuru rådhusrätten saknat laga skäl att meddela Å. det äskade uppskovet, samt målet förty genom överklagade beslutet onödigt uppehållits, likväl och då, enligt vad i hovrätten blivit upplyst, vid målets handläggning inför rådhusrätten d. 3 dec. 1928 åklagaren återkallat sin i målet förda talan samt rådhusrätten i anledning därav förordnat, att målet skulle från vidare handläggning avskrivas, funne hovrätten besvären icke föranleda vidare yttrande.

 

    Då fast egendom åtminstone i städerna regelmässigt (här bortses givetvis från förvärv genom arv och dylikt) förvärvas för penningplacering eller för erhållande av kapitalvinst till följd av värdestegring, lärer anledning saknas för staten att genom lämnande av anstånd med indrivande av omsättningsskatten underlätta en spekulation, som det allmänna får medverka att finansiera. Det av Stockholms rådhusrätt som regel numera tillämpade tillvägagångssättet att, därest vederbörande är lagligen delgiven stämning, förelägga vite, eventuellt utdöma förelagt vite, även om vederbörande icke inställer sig vid domstolen, bör därför vinna efterföljd. Att fastighetsägare skall genom erläggande av sedvanliga utevaroböter 10 à 20 kr. kunna skaffa sig kanske månadslångt uppskov, kan ej gärna betecknas annat än som orimligt. Som ett önskemål må i detta sammanhang framhållas, att hovrätterna ville se något strängare på dessa fall och, när ändring av underrätts utslag äro tänkbart, även döma klagande till ansvar för ohemul klagan. Mig veterligen har Svea hovrätt endast i ett fall under de senaste åren ansett sig böra ådöma klagande sådant ansvar.
    De av fastighetsägare gjorda invändningarna mot ett föreläggande att söka lagfart äro nästan undantagslöst, att ekonomisk oförmåga föreligger eller att bedrägeri i något avseende vid köpeavtalets ingående

 

förekommit. Att en invändning om ekonomisk oförmåga att erlägga lagfartsstämpelavgiften i och för sig icke kan hindra föreläggande att söka lagfart torde få anses uppenbart (NJA 1913: 570). I fråga om utdömande av ett försutet vite ställer sig saken något annorlunda. Då den, som erhållit vitesföreläggande, vid utmätningsförsök befunnits sakna tillgångar, utdömdes i ett rättsfall ej föresatt vite men nytt föreläggande meddelades (NJA 1923: 122). Styrkande i annan form av ekonomisk oförmåga än genom ett offentligt förfarande synes däremot icke böra godtagas. (Svea hovrätts utslag d. 25 febr. 1933, krim. 911.)
    Göres invändning att bedrägeri förekommit vid köpeavtalets ingående och vederbörande köpare fördenskull bestrider, att lagfartsföreläggande meddelas, synes man böra skilja mellan två fall: invändning, att hyresavtalen icke äro de uppgivna eller att därmed likställt fel föreligger, och invändning, att fastigheten i visst hänseende icke är av uppgiven beskaffenhet, exempelvis att tomtytan eller antalet rum icke stämmer. I det första fallet kan en av domstol godkänd invändning knappast föranleda annat än skadeståndsskyldighet, varför invändningen, därest förutsättningarna eljest äro för handen, icke bör hindra lagfartsföreläggande. Beträffande den andra invändningen — att visst fel vidlåder saluobjektet — torde utgången av en återgångsprocess, därest invändningen kan styrkas, regelmässigt bli bifall till yrkandetom köpets återgång. Föreläggande synes i detta fall därför icke böra givas, därest vederbörande styrker, att talan om köpets återgång redan väckts. Har sådan talan däremot icke redan anställts, torde målets fortsatta handläggning uppskjutas till lämplig dag, då vederbörande, enligt föreläggande, har att visa, att stämning uttagits å fångesmannen med yrkande om köpets återgång, vid äventyr att föreläggande att söka lagfart ges.
    Ett spörsmål, som ständigt uppkommer, är frågan om den tid, inom vilken lagfart skall sökas. Givetvis förutsättes här att den i lagfartsförordningen stadgade tiden gått till ända. Redan under utredningen bruka lagfartspliktiga hos åklagaren begära längsta möjliga respittid. Vid bedömande av denna fråga bör man hålla i minnet, att lagfartsförordningen icke innehåller någon rätt vare sig för åklagare eller för domstol att lämna uppskov eller att överhuvud tillämpa några nådesynpunkter. Till belysande härav må ett par utslag refereras.

 

    På yrkande av allmän åklagare förelade Stockholms rådhusrätt d. 18 juli 1933 — jämte det tidigare föresatt vite utdömdes — J., som hemställt om längsta möjliga anstånd, att vid vite söka lagfart å viss fastighet senast d. 10 jan. 1934. På klagan av åklagare med yrkande, att den tid, inom vilken J. skulle fullgöra honom åvilande lagfartsskyldighet, måtte bestämmas till senast tre veckor efter Svea hovrätts utslag i målet, förklarade hovrätten, att den tidpunkt, då J. vid föresatt vite senast skulle fullgöra det honom av rådhusrätten givna föreläggande att söka lagfart å ifrågavarande fång, bestämdes till den inskrivningsdag, som vid rådhusrätten infölle näst efter det en månad förflutit från hovrättens utslags dag.

 

    Ett i detta hänseende i hög grad upplysande utslag är följande.

 

    Efter stämning, som delgavs Z. d. 5 april 1933, yrkade allmän åklagare vid underrätt, att, enär Z., som genom köpebrev d. 1 okt. 1932 förvärvat viss fastighet, icke sökt lagfart å sitt berörda fång, Z. måtte föreläggas vid vite att fullgöra sin skyldighet i omförmälda hänseende. Rådhusrätten utlät sig i utslag d. 11 april 1933: Enär Z., som genom köpebrev d. 1 okt.1932 — — —, ostridigt underlåtit att söka lagfart å sitt fång, prövade rådhusrätten, jämlikt § 3 i gällande förordning angående lagfart å fång till fast egendom, lagligt förelägga Z. vid vite av 335 kr. att senast onsdagen d. 3 maj 1933 hos vederbörande inskrivningsdomare vid rådhusrätten söka lagfart å sitt fång till ifrågavarande fastighet. Z. besvärade sig och yrkade i Svea hovrätt, att den tid, å vilken han hade alt vid det honom förelagda vitet senast söka lagfart å sitt fång, måtte bestämmas till första efter d. 1 juli 1933 vid rådhusrätten infallande inskrivningsdag. Hovrätten fann i utslag d. 26 juni 1933 »väl Rådhusrätten hava rätteligen förfarit, men som den av Rådhusrätten för lagfarts sökande utsatta tiden numera gått till ända, föranläts hovrätten att bestämma ny tid härför; och föreskreve — — —senast d. 5 juli 1933 söka lagfart — — —».

 

    Därest någon, vilken genom utslag som vunnit laga kraft förelagts att senast å viss dag söka lagfart å ett fång till fast egendom, förstefter utsatt dag fullgör sin skyldighet, förfaller visserligen frågan om vidare åtgärder för framtvingande av lagfartsansökan, men då vederbörande icke iakttagit den i lagakraftvunnet utslag föresatta tiden, föreligger dock onekligen en försummmelse, varå påföljd utsatts av domstol. Detta spörsmål torde numera lösas så att, därest fastighetsägare sökt lagfart före det delgivning skett av stämning med yrkandeom utdömande av förelagt vite för försummelse att söka lagfart å utsatt dag, yrkandet i fråga förklaras icke kunna bifallas. (SvJT 1933 Rf s. 44.) Har ansökan om lagfart gjorts först efter det nyssnämnda stämning delgivits, har det förelagda vitet utdömts. (SvJT Rf 1931,sid. 5.)
    I fråga om storleken av det vite, som av domstol bör föreläggas vederbörande, påpekas att tidigare förfaringssätt med fastställande av en viss summa, oberoende av fastighetens värde, vanligen 500 kr., övergivits av Stockholms rådhusrätt. Denna bestämmer numera vitet till omkring en procent av fastighetens värde. Detta beräkningssätt för fastställande av vitesbeloppet har av Svea hovrätt, där en fastighetsägare besvärat sig över, bland annat, det honom förelagda, efter nämnda beräkningsgrund fastställda vitets storlek, godkänts i ett d. 4 dec. 1933 meddelat utslag.
    Ehuru särskilt Svea hovrätt i sina utslag i hög grad stött åklagares strävan att genom ett summariskt förfarande hålla efter lagfartsskolkare i Stockholm, måste man dock säga sig, att till buds stående medelverka för långsamt, vilket i vissa fall kan leda till rena förluster för staten. I sistnämnda hänseende erinras om det ingalunda ovanliga fallet, att en fastighet, som gått genom flera händer utan att lagfart sökts, slutligen försäljes på en i själva verket av ägaren anordnad exekutiv auktion, varigenom stämpelplikten för tidigare förvärv förfaller. Vidare är proceduren alltför omständlig och förfaringssättet lämnar för

 

stora möjligheter för fastighetsägare att utan nämnvärda kostnader nyttja staten tillkommande stämpelmedel under avsevärd tid. Redan ett par enkla svävande invändningar vid underrätt föranleder ett par veckors uppskov. När sedan ett föreläggande givits, orsakar ett överklagande flera månaders uppskov. Kostnaden för ett dylikt uppskov är endast några kronor. Föreligger slutligen ett lagakraftvunnet vitesföreläggande, måste åklagaren, om tiden för lagfarts sökande försittes, ånyo instämma vederbörande till underrätt med yrkande, att det förelagda vitet utdömes och att nytt vite förelägges vederbörande o. s. v.
    Att ett förfarande, varför riktlinjerna uppdrogos för omkring 60 år sedan, numera kan vara i behov av modernisering, förefaller knappast egendomligt. I synnerhet som indrivandet av den med lagfartens sökande förenade omsättningsskatten å fast egendom numera onekligen ihög grad aktualiserats. Av intresse torde därför i första hand vara att undersöka, om man utan att rubba den nuvarande procedurens grunder kan finna ett förfaringssätt, som enklare och snabbare möjliggör indrivandet av omsättningsskatten på fast egendom.
    Då en dylik utredning är för vidlyftig för att kunna här ifrågakomma, må för beaktande följande förslag i korthet framläggas: Åklagare borde berättigas att i resolutionsform utfärda ett föreläggande för den försumlige att inom tre veckor från delgivningsdagen vid vite av högst en procent av fastighetsvärdet söka lagfart å förvärvad fastighet. Med föreläggandet missnöjd skulle hänvisas att inom sedvanlig besvärstid, räknad från dagen för delgivning, söka ändring hos vederbörande hovrätt. Sökes ej lagfart inom förelagd tid och visas ej heller, att besväröver föreläggandet anförts, skulle åklagaren äga instämma den försumlige till underrätt med yrkande om vitets utdömande och föreläggande av ny tid och högre vite. För rätt att överklaga underrätts utslag till hovrätt bör fordras, att vederbörande visar sig ha deponerat av underrätt beräknad lagfartsstämpel. Hovrätts föreläggande att söka lagfart bör icke få överklagas.
 

Olof Cederstrand.