Sovjet-Rysslands straffrätt. Några bidrag till de senaste årgångarna av Zeitschrift für die gesamte Strafrechtswissenschaft behandla Sovjet-Rysslands straffrättsliga lagstiftning och rättspraxis. Som artiklarna även för svenska läsare torde erbjuda åtskilligt av intresse skall här ett referat av deras huvudsakliga innehåll givas. Beträffande litteratur angående Sovjetunionens straffrätt i allmänhet hänvisas till de ifrågavarande uppsatserna.
    I. Den första av dem (Z. 1930, sid. 1 o. f.) är författad av LEON ZAITZEFF och har titeln »Sovjet-Rysslands straffrättsväsen».
    Med utgångspunkt från uttalanden av sovjetjurister framhåller förf. att den positiva lagstiftningens ställning och funktion i Sovjet-Ryssland är en annan än i de flesta andra länder. Man vill i Ryssland förhindra att lag och lagenlighet betraktas som fetischer. Rätten ide s. k. kapitalistländerna betraktas som något skadligt — ett instrument eller en skylt för arbetarnas exploatering. Man anser, att de principer, som få sitt uttryck i lagarna, skola vara förbindande, men att lagen i övrigt blott är en teknisk instruktion. »Lag och lagenlighet är icke någon patetisk not i den proletära diktaturens stat».
    Ett sådant uppfattningssätt får särskild betydelse på det straffrättsliga området. Det medför i nämligen att regeln nullum crimensine lege inte erkännes (lika litet som t. ex. personlig integritet, rätt till hemfrid o. s. v.). Sovjet-Rysslands nu gällande strafflag (av år 1926) medger också rätt för domstolen att genom analogisk tillämpning bestraffa varje enligt dess åsikt samhällsfarlig handling även om denna inte är beskriven i strafflagen. Klassdomarna äro i Sovjet-Ryssland ett medel att stöda regimen och domstolarna äro statens politiska organ. Domstolarna kunna bortse från stadgadesanktioner om den till bedömande föreliggande handlingen synes oviktig eller gärningsmannen vid tidpunkten för handlingen eller bedömandet synes vara ofarlig.
    Men domstolarna äro icke de enda eller ens de väsentligaste organen för bekämpande av allt det, som Rysslands nuvarande härskare anse för sig farligt. S. k. kontrarevolutionära handlingar liksom »banditism» och beväpnat röveri kunna likaväl komma under OGPU:s (f. d. tjekan) bedömande och inför OGPU gälla inga strafflagar eller straffprocessuella föreskrifter. Är det fråga om kontrarevolutionära handlingar har OGPU makt att avkunna och exekvera döds- och deportationsdomar. Dess beslut genomföras vanligen omedelbart och klagomöjlighet finnes ej. Högsta åklagarmyndigheten har formell rätt att kontrollera »lagenligheten» av OGPU:s hand-

 

lingar, men ingenstädes är stadgat att OGPU skulle vara bunden av t. ex. strafflagens föreskrifter.¹
    Den enskilde sovjetundersåten är fullständigt rättslös. Detta medgives även av ledande kommunister. Förf. anför ett intressant uttalande av den bekante statsåklagaren KRYLENKO. Kontentan av detta är följande: Man säger, att strafflagen och straffprocessuella förordningar inte bara skola vara uttryck för ett visst straffpolitiskt system utan även innefatta rättsgarantier för den enskilde. Var och en skall på förhand veta vad han har att vänta sig om han företager vissa handlingar. Däri skulle rättsstatens väsen bestå. Men sådana liberalt-borgerliga teoretikers påståenden måste tillbakavisas. Marxisterna begripa vad som menas med proletariatets diktatur och lida inte av rättsfetischism. I kampen mot samhällsfarliga handlingar betyda samhällets intressen mer än den enskildes. Om en viss persons samhällsfarlighet på grund av en rad fakta kan fastställas skall vederbörande då tolereras till dess han begår ett nytt brott? Och hur står det tillsammans med OGPU:s praxis elier med tillvägagångssättet under de första revolutionsåren? Det finns för övrigt särskilt klyftiga personer, som säga, att så kan OGPU förfara, men inte domstolarna. Varför, vad är skillnaden? Det är ett gammalt fel att tro,att den principiella skillnaden mellan domstolarna och OGPU skulle vara, att de förra förde en rättslig form av klasskamp, medan OGPU skulle så att säga representera den av rätten obundna kampen. Skillnaden beslår i verkligheten däri, att förfarandet inför domstol erbjuder större garantier för att man inte begår fel vid bedömandet av en viss persons ev. samhällsfarlighet. Där garanteras den mänskligt högsta möjliga graden av slutsatsernas riklighet. I vidare mån garanteras ingenting och det består ingen ytterligare skillnad emellandet rättsliga och utomrättsliga förfarandet.
    Förf. ger vidare en skildring av OGPU:s verksamhet, men då innehållet icke för svenska läsare torde innebära några väsentliga nyheter är det onödigt att här fördjupa sig i denna del av framställningen.
    II. En annan artikel (Z. 1931, sid. 301 o. f.) behandlar två sovjetryska förslag till strafflag och har till författare berlinadvokaten HEINRICH FREUND.
    Förf. anmärker inledningsvis att det i Sovjet-Ryssland pågår reformarbeten på alla rättens områden. Det är nödvändigt att bringa lagarna i samklang med rådande faktiska förhållanden och med de härskande kretsarnas starkt accentuerade ekonomiska politik. De flesta lagverken härstamma från tiden omkring 1922, d. v. s. en period då den kommunistiska politiken nödgades göra en paus och tillfälligtvis uppmuntra privatinitiativet inom handel och industri. Sedan dess

 

¹ OGPU har för någon tid sedan inlemmats i ett nyupprättat kommissariatf ör inrikes ärenden och därvid också förändrat namn. Den tillkännagivna avsikten är att göra OGPU mindre självständig. Dess karaktär av stat i staten skulle därmed upphöra. Det torde ännu vara för tidigt att yttra sig om ändringens verkliga innebörd. 

har emellertid en period av skärpt socialisering följt. Under de senaste åren har som bekant den ekonomiska politiken även riktat sig mot bönderna (främst mot de s. k. kulakerna, d. v. s. storbönder enligt sovjetrysk uppfattning). Meningen är uppenbarligen att förvandla bönderna till lantarbetare och att kollektivisera allt jordbruk. Under sådana omständigheter är det begripligt alt även lagar som tillkommit för endast ett tiotal år sedan blivit starkt föråldrade och trots ofta förekommande partiella reformer behöva avlösas av helt och hållet nya lagar. Enligt förf:s mening gäller dock detta minstom den nu gällande strafflagen av år 1926. Denna skulle alltjämt räcka för de praktiska behoven. Den skärpta socialistiska politiken har visserligen haft inflytande på brottsrekvisiten, men straffrätten sysslar med individer och betraktar dessa oberoende av de kollektiva förbanden.
    Om 1926 års strafflag trots detta inte tillfredsställer de marxistiska ledarna beror detta mindre på praktiska hänsyn än på renlärighetskrav. Man vill genomföra en rent marxistisk reform och utbilda en marxistisk rättslära.
    Två nya strafflagsförslag hava publicerats. Det ena är författat av en bland den kommunistiska akademiens ledamöter utsedd kommission, som till ordförande haft den förut omnämnda Krylenko (förslaget nedan kallat Krylenkos förslag). Det andra har till upphovsmän medlemmar av det statliga institutet för kriminalitetsforskning under J. G. SCHIRWINDTS presidium (Schirwindts förslag).
    Innan förf. redogör för det väsentliga innehållet i förslagen ger han en inledande karaktäristik av de sovjetryska strafflagarnas allmänna tendens.
    Sovjet-Rysslands straffrättsliga utveckling kännetecknas av en kamp mot vedergällningsprincipen och en strävan att förverkliga det marxistiska straffrättsidealet. De ryska marxisterna anse de borgerliga staternas straffrätt vara bestämd av ekvivalensprincipen, som i sin tur betingas av det privata varubytet. På samma sätt som en vara bytes mot sin ekvivalent i penningar »betalas» förbrytaren för ett visst brott med ett visst straff. Att ändra detta förhållande är omöjligt så länge varubytet är reglerat på kapitalistiskt sätt. Men marxisterna förkasta vedergällningsprincipen och antagandet av brottslingens skuld. Straffet skall ersättas med sociala skyddsåtgärder (preventionsprincipen) och till grund för åtgärderna ligger brottslingens samhällsfarlighet. Man kommer därmed att närma sig Ferris uppfattning av brottsligheten och dess bekämpande.
    Förverkligande av målet har försiggått i etapper. Sovjet-Rysslands första kodifierade strafflag av år 1922 är en kompromiss mellan den gamla och nya uppfattningen. Den nu gällande strafflagen ansluter sig väsentligen till sin föregångare, ehuru vissa bestämmelser blivit mera marxistiskt betonade. Denna utveckling har fortsatts genom partiella reformer. Förf. sammanfattar de principiella nyheterna i den sovjetryska straffrätten på följande sätt: Begreppetstraff ersättes med begreppet social skyddsåtgärd och i stället för

 

skuld talas om brottslingens samhällsfarlighet. Vedergällningsprincipen får alltså vika och åtgärderna bestämmas med hänsyn tillderas general- och specialpreventiva verkningar (förbättringsändamålet betonas starkt). Principen nullum crimen sine lege förkastas och analogi förklaras uttryckligen tillåtlig (skyddsåtgärder kunna ifrågakomma även om vederbörandes samhällsfarlighet inte tagit sig uttryck i enligt lagen brottsliga gärningar). Alla delaktighetshandlingar anses som gärningsmannaskap. Skyddsåtgärderna indelas ifyra kategorier: dödsstraff, förbättringsåtgärder, medicinska och medicinskt-pedagogiska åtgärder. Frihetsstraff kortare än ett år anses som olämpliga enär de icke äro tillräckliga för varaktig inverkan. Politiska brott anses som särskilt kvalificerade.
    Förf. övergår därefter till att behandla de två förslagen.
    a. Krylenkos förslag. Lagtekniskt är K:s förslag anordnat på det sättet, att den första av de tre huvudavdelningarna ger »grundläggande principer» (beteckningen allmän del undvikes), medan de två andra uppräkna farligare, resp. mindre farliga brott och därvid användbara repressionsåtgärder (första kapitlet angiver brottsrekvisiten, andra kapitlet motåtgärderna).
    Förslagets upphovsmän ha framför allt velat undvika »dosering» av straffen. I de borgerliga staternas strafflagar angivas vanligen vid varje brottstyp ett slag av straff, som skall följa på ifrågavarande brott. Enligt K:s förslag skall till domstolens förfogande i allmänhetställas en mängd olika repressionsåtgärder, bland vilka domstolen väljer den för det ifrågakommande fallet tjänligaste. Detta framhålles som en betydande nyhet.
    Alltefter handlingarnas beskaffenhet skiljer man emellan 1) brott, som angripa proletariatets diktatur eller samhällslivets och det socialistiska uppbyggnadsarbetets grundbetingelser, och 2) brott, som endast desorganisera det socialistiska uppbyggnadsarbetet eller samhällslivet. Man anser, att brott, som tillhöra första kategorien endast kunna begås av s. k. klassfiender eller av deklasserade (arbetare, som handla fientligt mot proletärstaten). Mot denna brottsindelning svarar en gruppering av repressionsåtgärderna i två kategorier: sådana som syfta till brottslingens oskadliggörande och sådana som avse att förbättra brottslingen. Den första kategorien omfattar åtgärder som arkebusering, förklaring att vederbörande står utom lagen, fängelse, deportation till avlägsen ort, inspärrning i koncentrationsläger och förmögenhetskonfiskation (som kan ådömas antingen självständigt eller i kombination med de förut uppräknade åtgärderna). Förbättringsåtgärderna återigen äro av sexton olika slag såsom tvångsarbete i olika former, förvisning från en viss ort, obligatorisk läkarbehandling o. s. v.
    Förf. anmärker, att rent fängelse alldeles trätt i bakgrunden, och påpekar vidare en egendomlig bestämmelse, som synes stå i strid med principen att motverka all »dosering». Inspärrning i arbetsläger eller fängelse skall nämligen enligt förslaget alltid omfatta fem år, varken mer eller mindre, och på samma sätt förhåller det sig

 

med deportation. Detta betyder en väsentlig skärpning av sådana åtgärder.
    Den angivna tvådelningen uppehålles inte strikt. Brottskatalogen förklaras uttryckligen endast utgöra typiska exempel och domstolen har rätt att beteckna även andra handlingar som samhällsfarliga och förordna om åtgärder mot dem. Omvänt kan domstolen också bestämma att ett visst i katalogen upptaget brott vid tidpunkten förbegåendet eller för bedömandet förlorat sin karaktär av samhällsfarlig handling och att alltså föreskriven skyddsåtgärd inte skall användas. Likaledes kan gränsen mellan farliga och mindre farliga handlingar ändras om domstolen i ett visst fall finner detta vara lämpligt.
    Till tidslängden obestämda straff kunna enligt förslaget inte ådömas, men däremot kan vid de mindre farliga handlingarna såväl villkorlig dom som villkorlig frigivning ifrågakomma.
    Enligt förf. har K:s förslag inte lyckats undgå doseringen, ty denna försvinner inte därigenom att man först uppräknar brotten och sedan sanktionerna. »Prislistan» finns i förslaget. Dosering skulle blott kunna undgås om domstolarna gives möjlighet att utdöma till tiden obestämda straff.
    Förf. invänder vidare mot förslaget, att enligt detta alla rättsgarantier äro utomordentligt försvagade. Domstolen kan när som belst åsidosätta strafflagens konstruktioner. Indelningen i farliga och mindre farliga brott är »elastisk som ett gummiband eller hård som en mur alltefter vederbörande domstols uppfattning». Frestelsen för domstolarna att utnyttja den i förslaget medgivna friheten skulle bliva mycket stor om förslaget bleve lag.
    b. Schirwindts förslag. I motsats till det nyss beskrivna lagutkastet ansluter sig detta förslag väsentligen till den nu gällande strafflagen, ehuru bestämmelserna äro mer marxistiskt betonade.
    Den lagtekniska anordningen är densamma som i den gällande strafflagen. Bestämmelserna indelas i en allmän och en speciell del. Den senare innehåller efter angreppsobjekt grupperade brottskategorier.
    Sanktionerna kallas sociala skyddsåtgärder, som äro av två slag, allmänna och medicinskt sociala (de medicinskt-pedagogiska åtgärderna ha fallit bort därför att de huvudsakligen komma till användning vid fall av ungdomsbrottslighet, som enligt förslaget skola behandlas enligt särskild lag). De allmänna skyddsåtgärderna motsvara ungefär vad som i 1926 års lag benämnes förbättringsåtgärder. Namnbytet har motiverats därav att några av de s. k. förbättringsåtgärderna till sin natur äro sådana, att de utesluta den brottsliges förbättring. Skyddsåtgärdernas syfte är antingen att oskadliggöra eller förbättra brottslingen. I likhet med Krylenkos förslag skiljes det emellan sådana personer, som kunna och böra förbättras, och personer, som antagas vara oförbätterliga eller vilkas förbättring är likgiltig. Den senare kategorien omfattar klassfiender och deklasserade. Det förevarande förslaget lägger emellertid inte denna indel-

 

ning till grund för sanktionssystemet utan bygger på angreppsobjektens olikhet. Förslaget ansluter sig beträffande användbarheten av analogi till den nu gällande lagens ståndpunkt. En avvikelse fråns ystemet av skyddsåtgärder kan blott äga rum till förmån för en brottsling.
    Också detta förslag söker undvika dosering. Sålunda föreskrives att om domstolen dömer till frihetsstraff så skall straffets tidslängd vara två till fem år, och det åligger den verkställande myndigheten att inom denna ram för varje fall efter lämplighetsskäl fixera tidpunkten för frigivandet. För övrigt avviker förslaget från doseringen endast på följande sätt: I allmänna delen uppräknas ett antal skyddsåtgärder, medan brottstyperna definieras i speciella delen. Sista paragrafen av varje kapitel i den speciella delen angiver om man beträffande de i kapitlet uppräknade brotten kan välja mellan samtliga de i allmänna delen uppräknade skyddsåtgärderna eller om vissa av dem icke få användas. Arkebusering får endast förekomma vid vissa brott mot den proletära diktaturen och mot militärtjänsten.
    Enligt förf. innebär förslaget större garantier för rättssäkerhet än Krylenkos förslag.
    Förf. framhåller att båda förslagen utvisa samma ideologiska kännetecken och anser dem båda vara praktiskt genomförbara (alltså inte rent doktrinära som Ferris förslag till italiensk strafflag).
    Slutligen omnämner förf. att även på straffprocessens område försiggår en livlig diskussion. Man strider om huruvida de straffprocessuella föreskrifterna skola betraktas som rättsnormer eller blottsom tekniska anvisningar. Vidare debatterar man möjligheten att utbilda två straffprocessuella system: ett för klassfiender (vid statsförbrytelser) och ett för proletärer (vid vanliga brott). I förra fallet skulle straffprocessen militariseras, i det senare skulle rättssäkerheten skjutas i förgrunden.
    III. Den tredje artikeln (Z. 1933, sid. 333 o. f.) handlar om den högsta sovjetryska rättsinstansens praxis under den nu rådande socialiseringsperioden. Uppsatsen är byggd på den nämnda instansens pleniutslag, lagförklaringar och instruktionsskrivelser. Förf. är referenten vid Osteuropa-institutet i Breslau REINHARD MAURACH. Förf. framhåller att omsvängningen från Nep-politik till skärpt socialisering ingalunda lämnat strafflagens område oberört. 1926 års strafflag tillkom under Nep-perioden, d. v. s. en tid då privatinitiativet tolererades och t. o. m. uppmuntrades. De ändrade förhållandena ha medfört att strafflagen måste kompletteras och detta sker i mycket stor utsträckning genom rättspraxis. Enligt förf. skulle domstolarna före 1929 i allmänhet ha följt strafflagens föreskrifter och endast i ringa mån utnyttjat analogimöjligheterna. Med den socialistiska politikens accentuerande har en ändring däri inträtt. Särskilt framkallar kollektiviseringen av jorden och lantbruket en mängd nya straffrättsliga problem, som åtminstone till att börja med provisoriskt måste lösas av domstolarna för att sedan bliva föremål för lagstiftning.

 

    a. Den nya socialiseringsperioden skapar nya brottstyper. Att så måste bliva förhållandet är ju lätt att inse om man betänker omvälvningens innebörd. Genom socialiseringen av jorden berövas en stor del av lantbefolkningen sina tillgångar, det privata intresset måste på allt sätt undertryckas och den fria handeln inskränkas, breda lager sälta sig till förbittrat motstånd mot den för dem katastrofala politiken och staten ställes inför helt nya uppgifter.
    Det gäller först och främst att tvinga bönderna att inte förstöra, förslösa eller skaffa åt sidan sina hittillsvarande ägodelar. Man saknade i 1926 års strafflag tillräckliga straffbud mot sådana tillvägagångssätt. För att bota denna brist har man dels skapat nya lagparagrafer och dels i rättspraxis gjort bruk av en synnerligen långt driven »analogisk tillämpning» av lagbuden. Ett exempel: Genom lag den 20 jan. 1930 (79 a i gällande strafflag) stadgades att »orationell slakt eller lemlästning av kreatur i syfte att förhindra kollektiviseringen» skall bestraffas med fängelse och fakultativ förvisning. Högsta instansen utvidgade »analogiskt» bestämmelsens omfattning genom en plenarförklaring av d. 6 april 1930. Enligt denna förklaring skall 79 a tillämpas om en s. k. kulak inom de förkollektivisering inte upplåtna områdena i avsikt att skada kollektivisering föryttrar, förstör eller skadar delar av sina lantbruksinventarier. Om en sådan handling företages inom områden, som äro underkastade kollektivisering, tillämpas strafflagens artikel 79 (analogisk användning av det mot skadande av statsegendom riktade straffbudet). Anmärkningsvärt är, säger förf., att enligt förklaringen kollektivisering inte ens behöver förestå. Varje icke rationellt förfogande över lantbruksinventarier kan därför anses vara tillräckligt för straffbarhet. Men icke nog härmed. Den ifrågavarande plenarförklaringen tillkännagiver också att vid särskilt arga fall av inventarieförstöring skola bestämmelserna angående kontrarevolutionära förbrytelser tillämpas. Det angives inte närmare vad som menas med särskilt arga fall, utan det får avgöras av domstol. Om handlingen anses tillhöra de svåra fallen kan straffet alltså bliva arkebusering.
    Men det är icke tillräckligt att tvinga bönderna att avlämna sin egendom till kollektivgodsen. Man måste också hindra befolkningen från att stjäla, förskingra eller skada kollektivens tillhörigheter. Inte heller för sådana fall räckte förutvarande lagbestämmelser och en utvidgad lagtillämpning befanns också otillräcklig. Genom lag d. 8 juni 1932 likställdes kollektivgodsens förmögenhet (inbegripande icke skördade sädesfält, sädesförråd, kreatur o. s. v.) med statsegendom och förskingring därav bestraffas med dödsstraff eller vid förmildrande omständigheter med frihetsstraff icke under tio år jämte förmögenhetskonfiskation. För straffbarhet enligt denna lag fordras subjektivt endast tillägnelseavsikt. Man behöver inte visa att kontrarevolutionära syften förelegat.
    Den forcerade kollektiviseringen medförde naturligtvis också att offren för densamma sökte hämnas på olika sätt för den behandling,

 

som de blivit underkastade. »Terroristiska handlingar» blevo allt vanligare och riktade sig mot partifunktionärer, den redan förut egendomslösa lantbefolkningen och mot bytidningarnas korrespondenter (som ofta tjänstgjort som angivare och spioner). För att skilja sådana »terrorhandlingar» från liknande handlingar utan politisk bakgrund har högsta instansen utvidgat strafflagens art. 58 nr 8 vida utöver ordalydelsen. Det nämnda lagrummet belägger terrorhandlingar mot företrädare för sovjetregeringen eller mot ledare av revolutionära arbetare- eller bondeorganisationer med dödsstraff eller vid förmildrande omständigheter med frihetsstraff inte under tre år. Högsta instansen tolkar detta lagbud på det sättet, att det skulle skydda varje person, som på något sätt aktivt verkar för sovjetregeringen eller för verkställande av dess befallningar. Till den skyddade personkategorien höra då icke bara sovjettjänstemän, kommunister, tidningskorrespondenter o. s. v. utan också s. k. »aktivister». Det är icke möjligt att giva en juridisk definition av vad som menas med en aktivist. Dit hör t. ex. deltagare i »den elementära avkulakiseringen», d. v. s. den med våldsamma medel utförda expropriationen av bondeegendom. Visserligen uppställer högsta instansen i motsats till de lägre instanserna ett villkor på den subjektiva sidan: vederbörande skall hava handlat av politiska motiv. I' gengäld är begreppet politiskt motiv mycket vitt omfattande. Omkulaker företaga angrepp mot aktivister presumeras angreppet härleda sig av politiska motiv. Klasstillhörigheten spelar därför i sådana fall en betydande roll. Såsom straffbara angrepp enligt förevarande brottstyp betraktas icke blott angrepp på person utan även på egendom.
    b. Även straffmätningen användes av domstolarna som led i utrotningskampen mot de självägande bönderna. Högsta instansen har uppmanat underdomstolarna att inte döma kulaker till endast förvisning från en viss ort utan att döma dem till deportation (med eller utan tvångsarbete). Enligt strafflagen skulle deportation med tvångsarbete endast kunna ådömas i vissa bestämda fall och till dem hör inte förstörande av lantbruksinventarier enligt den förut omnämnda art. 79 a. Högsta instansen har emellertid förklarat, att även vid sådana brott deportation med tvångsarbete skall ådömas. Den har vidare tillkännagivit, att villkorlig frigivning »självfallet»inte kan komma i fråga när det gäller »klassfiender». I gengäld har domstolen för underrätterna påpekat, att förmögenhetskonfiskation endast får ådömas enligt lagens föreskrifter. Underdomstolarna hava nämligen visat motsatt uppfattning »i en snabbare genomförd kollektiviserings intresse».
    I utrotningsarbetet har man funnit sig hindrad av att strafflagens latituder äro begränsade uppåt och att en brottslings klasstillhörighet i och för sig inte medgiver domstolen att gå utöver den för ett visst brott stadgade påföljden. Man kan inte använda analogi i sådana fall, ty handlingen motsvarar ju en viss i strafflagen förefintlig brottsbeskrivning, och i samband därmed anvisas även (in casu så-

 

som otillräckliga ansedda) sanktioner. Endast om man kan antaga, att handlingen föranletts av kontrarevolutionära syften, givas andra möjligheter. Om man kan göra en sådan avsikt trolig, blir en eljestrelativt ofarlig handling ansedd som mycket farlig och bestraffas då utomordentligt strängt (ex. om en kulak av privata skäl lindrigt misshandlar en ovän kan delta lätteligen betraktas som terrorhandling enligt den förut omnämnda art. 58 nr 8 o. s. v.). Men sådana möjligheter hava ansetts otillräckliga, ty det har i flera fall visat sig svårt att uppbringa ens så litet bevisning som behövs för att en sovjetdomstol skall kunna godtaga påståendet om dylik avsikt. Man har dock lyckats lösa problemet. Högsta instansen har genom en instruktion av d. 5 april 1931 anbefallt domstolarna att »omkvalificera» vissa av kulaker begångna brott. Denna straffrättsliga nyhet innebär följande: Art. 61 mom. 2 av strafflagen stadgar bl. a., att en kulak, som vägrar utföra vissa förelagda prestationer (ex. att leverera ett visst kvantum säd eller att förrätta ett bestämt arbete), kan dömas till fängelse i högst två år jämte förmögenhetskonfiskation. Detta stadgande har flitigt använts i kampen mot bönderna. Man förelägger dem att utföra en prestation, som de sannolikt inte gå i land med. Om nu den som kulak misstänkte inte lyckas till belåtenhet fullgöra uppdraget, användes art. 61 mom. 2. Skulle han mot förmodan lyckas, så har han därmed själv bevisat att han är kulak och har då att vänta sig förmögenhetskonfiskation. Man har emellertid ansett den nämnda straffbestämmelsen vara alltför mild. De i stadgandet beskrivna handlingarna skola därför i särskilt svårafall anses som (»omkvalificeras till») helt andra brott med strängarestraff. Resultatet är, att sådana handlingar då det gäller personer, som man särskilt vill förfölja, kunna anses som kontrarevolutionärt sabotage — ett brott som straffas med arkebusering och förmögenhetskonfiskation. På det sättet kan man alltså döma för kontrarevolutionärt sabotage utan att det kontrarevolutionära syftet behöver visas.
    Förf. slutar med att framhålla, att följderna av en sådan »rättsskipning» inte låtit vänta på sig. Underdomstolarna började helt naturligt att betrakta strafflagens föreskrifter som oväsentliga och dömde till straff, som lagen inte kände, för brott, som inte funnos beskrivna i lagen. Till slut fann t. o. m. sovjetregeringen att det började gå för långt. Den utfärdade d 25 juni 1932 en lag, som förf. benämner en »lag att övriga lagar skola följas». Man uppmanade domstolarna att noggrant följa parti- och regeringsdirektiv och varnade för »klasskamplinjens överbelastning». I själva verket torde dock klasskampen med dess utrotningsmetoder alltjämt fullföljas, om också uppmaningar till disciplin då och då bliva erforderliga.
    IV. Slutligen må ytterligare omnämnas en artikel i samma tidskrift (1931, sid. 317 o. f.) angående sedlighetsskyddet i sovjetstraffrätten (förf. dr G. WIRSCHUBSKY). Det skulle föra alltför långt att här giva ett mer ingående referat.
    Huvudsynpunkten är, att Sovjet-Ryssland brutit med den kristna

 

moraluppfattningen. Kristendomen hävdar, att könslivet endast är tillåtet inom äktenskapet och att det där endast skall ha till uppgiftsläktets fortplantning. Sinnlig lust är en synd. En sådan etisk uppfattning för med sig ett fördömande av samlag utom äktenskapet, äktenskapsbrott, användning av antikonceptionella medel och onormala sätt för tillfredsställande av könsdriften. Som de flesta europeiska strafflagar äro influerade av kristendomen avspeglar sig det nämnda betraktelsesättet i åtskilliga brottsbeskrivningar. En modernare åskådning har under motstånd från kyrkan sökt att bekämpa uppfattningen att könslivet i och för sig skulle vara orent eller djuriskt och i stället hävdat att det åtminstone är neutralt i moraliskt avseende. Därmed följer en inskränkning av brottsrekvisiten på detta område.
    I Sovjet-Ryssland har man sökt avskaffa kyrkans inflytande och medvetet velat emancipera sig från den religiösa uppfattningen av sedlighetsproblemen. Men man har inte kunnat undgå att komma ikonflikt med djupt rotade åskådningar från tiden före revolutionen.
    Man vill inte skydda äktenskapets och familjens integritet. Skilsmässor kunna därför med lätthet erhållas och äktenskapsbrott äro straffria. Bigami straffas lika litet som blodskam i och för sig, men väl vilseförande av den myndighet, som har att registrera äktenskap. Ett äktenskap mellan syskon eller släktingar i rätt upp- och nedstigande led får nämligen inte registreras och inte heller ett nytt äktenskap innan det gamla blivit upplöst.¹
    Däremot bestraffas våldtäkt, kvinnas tvingande till samlag om kvinnan är ekonomiskt eller i sitt arbete beroende av gärningsmannen och tvingande till prostitution. Förf. redogör för olika kvalificerade fall och ger exempel på intressanta och stundom egendomliga detaljbestämmelser eller domstolsutslag (våldtäkt begången av flera personer mot samma objekt bestraffas som »bandilism», s. k. kortfristiga äktenskap, som endast kommit till för att mannen skall kunna erhålla samlag med kvinnan, jämställas med våldtäkt, egendomlig tolkning av bestämmelsen angående utnyttjande av kvinna i beroende ställning o. s. v.). S. k. otukt mot naturen är i Sovjet straffri, medan otukt med minderåriga, koppleri samt hållande av hus är straffbart.
Sture Brück.