Tysklands Reichsgericht ang. äktenskapsskillnad t. f. av rasolikhet. En evangeliskt kristen av arisk härstamning (käranden) — f. d. präst och skild från sin hustru i ett tidigare äktenskap — lärde år 1928, då han studerade medicin i Wien, känna en judinna (svaranden) och fortsatte sammanlevnaden med henne i Tyskland, där de 1930 ingingo äktenskap, sedan svaran-

 

1 Man bestraffar också brudköp. Anledningen därtill är att kvinnan av sina släktingar kan tvingas att ingå äktenskap och vidare att en medellösfriare tvingas att utföra arbete i den tilltänkte svärfaderns tjänst. 

MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT. 95den på kärandens önskan låtit döpa sig. Käranden anhängiggjorde 1931 talan om äktenskapsskillnad under anförande: Svaranden hade under hot om självmord tvungit honom till äktenskap samt även svikligen förlett honom därtill, i det svaranden utfäst sig att med eget arbete bidraga till makarnas inkomst, ett löfte som hon dock ej hållit. Käranden hade också svävat i villfarelse angående svarandens personliga egenskaper; hon haden ämligen starka hysteriska anlag, och käranden hade blivit utsatt för upprepade svåra förolämpningar från hennes sida. Denna talan ogillades av vederbörande underrätt genom utslag d. 28 oktober 1931 som vann lagakraft. Makarna levde därefter tillsammans d. 12—26 december 1932. Käranden instämde därefter ånyo svaranden med yrkande om äktenskapsskillnad, enär käranden — som visserligen ägt vetskap om svarandens judiska börd — emellertid så tillvida svävat i villfarelse om hennes personliga egenskaper,1 att han ej känt till betydelsen av rasolikheten.
    Yrkandet ogillades av underrätten men bifölls av appellationsinstansen som beträffande svarandens judiska ras yttrade: Om denna svarandens egenskap ägde visserligen käranden vetskap vid giftermålet. Men enligt då rådande föreställningssätt insågs ej hela räckvidden av rasfrågans betydelse; käranden hade på den grund ingått äktenskapet. Detta skulle emellertid ej ha kommit till stånd, om käranden redan 1930 haft den kännedom om rasfrågan som han genom den nationalsocialistiska revolutionen sedermera förvärvat.
    Reichsgericht yttrade i huvudsak bl. a.: Den omständigheten att någon tillhör en viss ras, särskilt den judiska, framstår för en naturlig livsuppfattning såsom en väsentlig beståndsdel av en människas personlighet och därmed såsom sådan »personlig egenskap» som avses i förevarande lagrum. Äkta makar emellan får rasolikheten särskild betydelse därigenom att rasegenskaperna gå i arv till barnen. Om alltså en arisk make vid giftermålet icke visste, att andra maken var jude, har han befunnit sig i sådan villfarelse om en personlig egenskap hos denne, att han äger erhålla äktenskapsskillnad.
    Dylikt fall, fortsätter RG, föreligger emellertid icke här. Käranden hade vid giftermålet vetskap om svarandens judiska börd. Appelldomstolens uppfattning angående betydelsen av kärandens senare vunna kännedomom rasolikhetens vikt kunde RG ej biträda. Med utgångspunkt från gällande rätt måste såsom regel förnekas, att skillnad skulle kunna erhållas i fall som det förevarande. Fullständigt uteslutet vore visserligen ej att anse villfarelse angående en personlig egenskap föreligga också när ena parten vid giftermålet ägde vetskap om att den andre tillhörde den judiska rasen. Det kunde exempelvis tänkas, att den ariske maken underinflytande av kyrkans lära överhuvud saknade kännedom om rasolikheter och antog, att andra parten blott omfattade en annan religion och att olikheten därför kunde undanröjas genom övergång till den ariske makens lära. Det vore också tänkbart, att den ariska parten väl hört talas om

 

1 Enligt § 1333 BGB kan äktenskapsskillnad erhållas, om käranden svävat i villfarelse angående sådana egenskaper hos svaranden som — om han känt till sakläget och tagit äktenskapets väsen under ett förståndigt övervägande — skulle ha avhållit honom från att ingå äktenskapet. 

96 MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT.rasolikheter men på grund av en primitiv uppfattning ej gjort betydelsen härav klar för sig, framför allt deras inverkan på barnen. Ingen som helst sannolikhet talade emellertid för en sådan bristande vetskap, särskilt i betraktande av det år 1920 offentliggjorda nationalsocialistiska programmet. Har någon vid giftermålet av vetat att andra kontrahenten är av judiskras, måste därför regelmässigt antagas, att han ej befunnit sig i sådan villfarelse som här avses. Han har att styrka, att så är förhållandet.
    Domstolarna måste visserligen, yttrar RG vidare, taga hänsyn till den genom arierlagstiftningen fastslagna rasolikheten. Härav följer emellertid blott att, såsom RG ovan uttalat, tillhörandet till en viss ras skall anses såsom personlig egenskap i förut angiven mening. Däremot äro domstolarna ej befogade att utsträcka nationalsocialistiska åskådningar utöver de gränser som den nationalsocialistiska staten själv utstakat. Härvid är av avgörande betydelse, att det nationalsocialistiska programmet i rasfrågan ej på långt när förverkligats. En arisk tjänsteman, som redan är gift med en icke arisk kvinna, drabbas sålunda ej av någon påföljd. 1933 års lag i ämnet bestämmer blott, att — för framtiden — den som är gift med en icke-arier ej kan utnämnas till statlig tjänsteman och att den arier, som efter lagens ikraftträdande ingår äktenskap med en icke-arier, erhåller avsked. Därav följer, framhåller RG, att lagstiftarna avsiktligt avhållit sig från ingrepp i beståndet av redan förhandenvarande »Mischehen». Det är ej förbjudet att i framtiden ingå sådana äktenskap. Man skulle följaktligen gå längre än lagstiftarna åsyftat, om man på förevarande fall anlade appelldomstolens synpunkter. RG:s uppfattning stode också i överensstämmelse med ett officiellt cirkulär d. 17 januari 1934, som fäster uppmärksamheten på, att den gränsdragning som riksregeringen verkställt genom arierlagstiftningen noga skulle beaktas och att det ej är tillåtet att tillämpade där uttryckta grundsatserna på andra områden.
    Vad slutligen angår det allmänna spörsmålet, huruvida det åligger domstolarna att utveckla rätten i det nationalsocialistiska tänkandets anda, gäller — säger Tysklands högsta domstol — nu såsom förut domarens bundenhet vid lagen. Så länge ej § 1333 ändrats och ändringen fått tillbakaverkande kraft, kan därför en talan som den förevarande ej bifallas.
    Den ovan refererade domen är intagen i Juristische Wochenschrift 1934 Heft 42 (s. 2613 f.). I en längre artikel i samma häfte (s. 2593) kritiseras Reichsgerichts avgörande skarpt av Rechtsanwalt Dr. Matzke, vilken såsom motto satt orden »Urteil ist nicht nur Verstandes- sondern auch Willensache». 

E. L.