Doumergues författningsförslag. Den franska fackpressen har ivrigt diskuterat de förslag till författningsändringar, som tid efter annan framlagts av den efter februarihändelserna 1934 tillsatta borgfredsministären och dess ledare, konseljpresidenten Doumergue. Förslagen hade väckt gillande i så vida kretsar, att anledning fanns att antaga, att den i fransk historia sedan 1875 sällsynta händelsen av en författningsrevision verkligen skulle inträffa. Som bekant har detta dock icke blivit fallet, då ministären i november 1934 störtades, just på författningsfrågan.
Ehuru Doumergues författningsförslag alltså f. n. saknar aktualitet, torde en kort redogörelse för dess huvudpunkter vara på sin plats, då förslaget var ett allvarligt försök att bättra vissa rätt påtagliga konstitutionella missförhållanden, och då det ingalunda får anses uteslutet, att det i annan form ånyo kan framläggas som ett praktiskt politiskt program.
Förhållandet mellan statstjänstemännen och staten har sedan länge varit ett ömtåligt problem i den tredje republikens historia. Vid upprepade tillfällen ha tjänstemännen tillgripit strejk för att genomdriva sina önskemål. För att åtminstone i princip reagera mot dessa samhällsfarliga företeelser föreslog Doumergue en författningsbestämmelse av innehåll, att staten skulle garantera tjänstemännen en viss oavsättlighet samt rätt till befordran, medan å andra sidan tjänstemännen uttryckligen skulle förbjudas att tillgripa strejkvapnet.
Under de senare åren ha stora svårigheter uppstått genom att parlamentet icke i rätt tid voterat budgeten liksom därigenom, att den av finansministern uppgjorda budgetplanen förryckts genom att nya anslag, ofta till avsevärda belopp, voterats av parlamentet. I förstnämnda avseende föreslog Doumergue, att om parlamentet icke före den 1 januari fastställt en budget, skulle republikens president ha rätt att prorogera föregående budget för nästa budgetår eller en del av detta. I sistnämnda avseende inskränkte sig Doumergues projekt slutligen till att anslag, som ej föreslagits av ministären, skulle få voteras i parlamentet endast om senaten och deputerade kammaren tidigare voterat motsvarande inkomster.
Ministärens och särskilt konseljpresidentens ställning skulle, konstitutionellt sett, närmare fixeras. Egendomligt nog finnes konseljpresidenten icke omnämnd i de s. k. organiska lagarna av år 1875. Förslaget gick på denna punkt ut på, att författningen uttryckligen skulle erkänna konseljpresidentens existens, varjämte denne alltid skulle vara minister utan portfölj. Antalet medlemmar i ministären skulle begränsas.
Den mest genomgripande förändringen låg däri, att Doumergue försökte genomföra större möjligheter för republikens president att under mandattiden upplösa deputeradekammaren och utskriva nya val. Formellt sett får f. n. deputeradekammaren upplösas endast med senatens medgivande. Viktigare är dock, att det sedan händelserna den 16 maj 1877, då Mac Mahon med senatens bifall upplöste deputeradekammaren, är uteslutet att erhålla senatens bifall härtill, då detta skulle betraktas närmast som en statskupp. — Spöket från »le seize mai» spelar fortfarande en mäktig roll i fransk politik — Doumergue