Norrländska hovrättsfrågan. Processlagberedningen, som enligt K.M:ts beslut d. 29 dec. 1933 anbefallts att verkställa utredning rörande uppdelning av Svea och Göta hovrätter (SvJT 1934 s. 88), har avgivit ett d. 22 dec. 1934 dagtecknat yttrande och förslag rörande uppdelning av Svea hovrätt. Utredningen angående en uppdelning av Göta hovrätt är ännu icke slutförd.
    I yttrandet anför beredningen, att frågan om hovrätternas uppdelning i vad på beredningen ankommer är att bedöma med hänsyn till den tillämnade allmänna rättegångsreformen. Ur denna sypunkt blir frågan i främsta rummet beroende av gestaltningen av hovrättsförfarandet i en ny rättegångsordning. Enligt den preliminära ståndpunkt, till vilken beredningen härutinnan kommit, skall i tvistemål muntlig förhandling i hovrätt äga rum dels i regel då part begärt sådan förhandling och dels i annat fall om hovrätten finner sådan förhandling erforderlig för hörande av part personligen, vittne eller sakkunnig eller eljest för sakens utredning. För brottmålens del skall muntlig förhandling äga rum dels i allmänhet då den tilltalade dömts till straffarbete eller åklagare fullföljer talan för brott, varå straffarbete kan föja, och dels i annat fall, då sådan förhandling finnes erforderlig för hörande av målsägande, vittne eller sakkunnig eller eljest för sakens utredning. I viss utsträckning skall bevisningen förebringas omedelbart i hovrätten. Ett hovrättsförfarande enligt dessa riktlinjer kräver med nödvändighet, att hovrätterna göras mera lättillgängliga för de rättssökande än nu är fallet. Härför stå två utvägar till buds, nämligen antingen hovrätternas uppdelning eller införande av hovrätlsting å andra platser än förläggningsorten. Båda dessa utvägar måste i viss utsträckning anlitas vid sidan av varandra. Vad angår Norrland blir det nödvändigt att, om allenast en hovrätt inrättas där, anordna hovrättsting i så betydande omfattning, att de därmed förenade olägenheterna ur kostnadssynpunkt och med hänsyn till hovrättsarbetets jämna gång bli alltför stora. Om två hovrätter inrättas i Norrland, kommer behovet av hovrättsting att betydligt minskas, då ett väsentligt större antal mål kunna handläggas å hovrättens förläggningsort. Med hänsyn till de stora avstånden särskilt inomde båda nordligaste länen torde dock ett visst behov i detta hänseende alltjämt komma att kvarstå. De med en organisation på två hovrätter förenade fördelarna äro så betydande, att de betänkligheter, som ur andra syn-

 

punkter kunna göras gällande mot hovrätter med ett litet antal ledamöter, icke kunna tilläggas avgörande vikt. Beredningen anser därför att två hovrätter böra inrättas i Norrland, den ena omfattande Västernorrlands och Jämtlands län samt den andra Västerbottens och Norrbottens län.
    De nya hovrätterna böra förläggas till sådana orter som för parter och andra, vilka ha att inställa sig där, äro lättast tillgängliga. Den sydligare av de båda hovrätterna bör ur denna synpunkt förläggas till någon ort inom Västernorrlands län, därvid allenast någon av städerna Sundsvall ochHärnösand torde kunna ifrågakomma. Enligt beredningens mening måste Sundsvall anses vara den lämpligaste förläggningsorten. Såsom förläggningsort för den nordligaste hovrätten torde allenast någon av städerna Umeå och Luleå kunna ifrågakomma. Att träffa ett val mellan dessa båda städer erbjuder ur olika synpunkter stora svårigheter. Beredningen har, om än med tvekan, stannat vid den uppfattningen att hovrätten bör förläggas till Luleå.
    Frågan om de nya hovrätternas organisation kan för närvarande bedömas allenast med hänsyn till nu gällande rättegångsordning. Var och en av hovrätterna bör organiseras på en division. I spetsen för varje hovrätt bör stå en president, som tillika regelmässigt bör tjänstgöra såsom ordförande och deltaga i målens handläggning. Antalet hovrättsråd i varje hovrätt bör bestämmas till fem. I samband med de nya hovrätternas inrättande bör antalet divisioner i Svea hovrätt minskas med två.
    Beträffande genomförandet av den föreslagna nya hovrättsorganisationen erinrar beredningen om att 1931 års riksdag uttalat, att under det att arbetet med den allmänna rättegångsreformen påginge borde till avgörande upptagas sådana förslag till partiella reformer, som vore ägnade att underlätta det nya rättegångsskickets införande och tillika kunde utan olägenhet inpassas i den bestående ordningen. Sålunda borde frågan om uppdelning av bl. a. Svea hovrätt snarast tagas under omprövning, därvid särskilt spörsmålet om det lämpliga antalet hovrätter i Norrland och omderas förläggning borde övervägas. Sedan denna fråga behandlats av riksdagen, har icke tillkommit någon omständighet av beskaffenhet att rubba denna ståndpunkt. Jämväl för den nuvarande hovrättsprocessen är hovrätternas lättillgänglighet av stor betydelse. Ur såväl allmän rättsskipningssynpunkt som för förberedande av ett framtida muntligt hovrättsförfarande är av vikt, att den i gällande lag anvisade möjligheten till muntliga förhör i hovrätt kommer till vidsträcktare användning och att de yttre hindren härför snarast såvitt möjligt undanröjas. Delta syfte torde för Norrlands vidkommande endast kunna vinnas därigenom att redan nu två hovrätter inrättas i denna del av landet. Därest den föreslagna organisationen av statsfinansiella eller andra skäl anses icke böra genomföras i ett sammanhang, tala enligt beredningens mening övervägande skäl för att den nordligare av de båda hovrätterna först inrättas.
    Beredningens yttrande är icke enhälligt. Majoriteten ulgöres av ordföranden, justitierådet Gärde, och professorn Engströmer, varemot skiljaktig mening anförts av revisionssekreteraren Santesson. Han är visserligen ense med majoriteten att efter genomförandet av rättegångsreformen behov föreligger av två hovrätter i Norrland. Enligt hans uppfattning bör emel-

 

lertid hovrätten för de båda nordligare länen förläggas till Umeå. Ej heller anser reservanten, att de båda nya hovrätterna böra inrättas redan nu. Olägenheterna av hovrätter organiserade på endast en division äro allmänt erkända. Svårigheter möta att i en sådan hovrätt ordna arbetet på lämpligt sätt och framför allt att inom densamma upprätthålla en domarkår med de höga kvalifikationer, som böra finnas i en överrätt. Visserligen blir det efter rättegångsreformens genomförande nödvändigt att inrätta två norrländska hovrätter. Det kan emellertid antagas, att dessa hovrätter skola komma att bestå av vardera två divisioner. Härtill kommer, att det efter införande av muntlighet och omedelbarhet i andra instans är nödvändigt att göra hovrätterna lätt tillgängliga och att därför hänsynen till de med små hovrätter förenade olägenheterna måste vika. Men att under nuvarande rättegångssätt, då hovrätternas lättillgänglighet är av underordnad betydelse, taga de risker, som äro förbundna med dylika svaga domstolar, synes icke tillrådligt. Enligt reservantens mening bör i stället nu inrättas en hovrätt i Norrland gemensam för de fyra nordligaste länen. Med upprättandet av den andra hovrätten kan därefter anstå till den övergångstid, som måste stadgas för den nya rättegångsordningens ikraftträdande. Den nya hovrätten bör organiseras med två divisioner, måhända med någon förstärkning av arbetskrafterna, samt förläggas till Sundsvall.