CURT EKDAHL. Om fordran i konkurs. Sthm 1935. Norstedt. 346 s. Kr. 9.50.
Den magra svenska litteraturen på konkursrättens område har under hösten 1935 erhållit ett betydelsefullt tillskott genom advokaten Curt Ekdahls ovannämnda arbete. Det är en monografisk framställning av allt som har med själva fordringsrätten i konkursförfarandet att göra, enligt författarens i förordet angivna begränsning av arbetsområdet. Ehuru verket till sin form icke är en kommentar till lagtexten, behandlar det till övervägande del de bestämmelser i 1921 års konkurslag, som röra förfarandet med borgenärernas fordringsanspråk mot gäldenären, d. v. s. 5 kap. (om bevakning av fordringar i konkurs), 6 kap. (om utdelning) och 7 kap. (om förlikning och ackord emellan gäldenären och borgenärerna). Helt naturligt hava jämväl åtskilliga föreskrifter i andra delar av konkurslagen, vilka äro av betydelse för ämnet, upptagits till granskning, varjämte redogörelse för särskilda bestämmelser i vissa konkurser lämnats i ett avslutningskapitel. Ehuru förmånsrättsordningen väl kan anses höra till ämnet, har förf. avsiktligt lämnat delta avsnitt utanför sin undersökning, bl. a. därför att det rätt nyligen utkommit ett särskilt arbete härom.
Framställningen präglas av synnerlig noggrannhet och fullständighet; såvitt man vid en genomläsning kan finna, har författaren icke förbigått frågor av någon betydelse inom det valda ämnet. Verkets huvudsyfte är icke att lämna en vetenskaplig behandling av konkursrättsliga problem utan, såsom författaren själv säger, att vara »en för den praktiserande juristen så uttömmande analys av och kommentar till den gällande konkursrätten som möjligt». Detta syfte har helt visst uppnåtts. Författarens långvariga advokatverksamhet har givit honom insikt om huru konkursförfarandet fungerar i praktiken, vilka brister som vidlåda detsamma och vilka svårigheter de i konkursen verksamma organen hava att övervinna. Hans inställning till den nya konkurslagen är ganska kritisk och han framför icke sällan önskemål om lagändringar. Förf. granskar även den praxis i fråga om lagens tillämpning, som hunnit utveckla sig, och påpekar på flera ställen behovet av förändringar jämväl härutinnan.
På grund av att förf. föresatt sig att besvara praktiskt taget alla frågor, som kunna uppkomma inom framställningens område, har han kommit att i väl stor utsträckning syssla med detaljer och sällsynta gränsfall. Jag kan icke dela författarens flerstädes uttryckta uppfattning, att det är en brist hos konkurslagen, att den ej reglerar en mängd dylika frågor; en lag kan — tyvärr eller lyckligtvis — aldrig bliva fullständig; vad den vinner i detaljutformning, förlorar den oftast i överskådlighet och klarhet. Författarens högtställda krav på fullständighet har tvingat honom att på egen hand besvara många spörsmål, som icke varit föremål för prövning i vare sig lag, doktrin eller praxis. Man kan säkerligen opponera sig mot en del av författarens deduktioner, men i de flesta fall torde hans praktiska läggning hava lett ho-