SIDNEY B. WHIPPLE. The Lindbergh Crime. London 1935. Methuen & Co. 294 s. 6 sh.

 

    Ett av de brott, som under de senaste åren mest upprört den civiliserade världen, är bortförandet av överste Charles Lindberghs tvåårige son. I föreliggande arbete ges en livfull och spännande men samtidigt saklig skildring av brottet och spaningarna efter gärningsmannen samt den därpå följande rättegången. Som i en roman beskrives det utomordentliga arbete, som utfördes av några av Amerikas skarpaste detektiver. Då barnet försvann, hittades i dess sovrum en brevlapp, däri en lösensumma begärdes, och utanför huset fann man en stege, som tydligen använts då gärningsmannen krupit in genom barnkammarfönstret. På grund av dessa spår kunde polisen omedelbart fastslå, att, om samme man tillverkat stegen, skrivit brevet och rövat barnet, måste gärningsmannen vara en skicklig snickare av tysk härkomst. Sedan Lindbergh till en man, som uppenbarligen haft med brottet att skaffa, låtit utbetala en lösensumma i sedlar, kunde detektiverna med ledning av dessa sedlar, som efter hand kommo ut i rörelsen, lokalisera mannen till en viss stadsdel i New York City, så att de slutligen kunde slå ned på den tyske snickaren Bruno Hauptmann. Den bevisning, som förebringades mot honom inför jurydomstolen i Flemington, synes ha varit överväldigande. Innehavet av de Lindberghska sedlarna, av vilka 9/10 innehades av eller kunde spåras tillbaka till Hauptmann, var en besvärande omständighet. Hans förklaring att de deponerats hos honom av en vän, som återvänt till Tyskland och där avlidit, föreföll svag ej minst med hänsyn därtill att vännen dött i fattigdom. Den tilltalades uppgifter om sina ekononomiska förhållanden voro till en del bevisligen osanna. Ej heller kunde han tillfredsställande förklara varför han på en bräda i sin bostad antecknat adress och telefonnummer till den man, som för Lindberghs räkning utbetalat lösensumman. Åtta skriftexperter intygade, att den tilltalade skrivit både utpressningsbrevet i barnkammaren och de brev, som förekommit i samband med utbetalandet av lösensumman. En av dem var så säker på saken, att han förklarade, att Hauptmann lika väl kunde ha tecknat sitt namn under breven. Det starkaste beviset var emellertid stegen. En sakkunnig, som utgjorde åklagarens »star witness», styrkte, att ett sidostycke i stegen sågats från en golvplanka på vinden till Hauptmarms hus. I sidostycket syntes ännu spikhål, som passade mot hålen i den bjälke, på vilken plankan varit fästad. Och sidostyckena hade hyvlats med den hyvel, som fanns i den tilltalades verktygslåda. Själva rättegången, som pågick ungefär sex veckor, erbjöd åtskilliga moment, som te sig främmande för svenska jurister. Visserligen synes domaren, Thomas W. Trenchard, ha lyckats förhindra att förhandlingen urartade till ett sensationsspektakel, och en ljudfilmskamera, som i hemlighet inmonterats i rättssalen av en alltför smart filmfirma, upptäcktes och kastades ut. Men åklagarens våldsamma utfall mot den tilltalade torde knappast ha varit ägnade att främja en god rättegång. Dock synes, om författarens uppgifter äro riktiga, Hauptmann ha erhållit »a fair trial» och juryn haft goda skäl för sin fällande dom.

P. S.