Blodprovets rättsliga värde i bilmål.2 Gällande lag stadgar straff för den, som framför motofordon »så påverkad av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar». Denna formulering var, som tydligt framgår vid ett studium av handlingarna rörande bestämmelsens tillkomst, avsedd att in-

 

1 Se SJÖGREN, Förarbetena del II s. 160.

2 Såsom i dagspressen meddelats, har byrådirektören TOR JERNEMAN i framställning till medicinalstyrelsen kritiskt granskat den av prof. ERIK WIDMARK uppfunna metoden att genom blodprov underlätta diagnosen rörande alkoholpåverkan. Kritiken riktar sig framför allt mot metodens statistiska underlag, vilket Jerneman anser otillräckligt, och framställningen utmynnar i yrkande att metodens användande skall förbjudas i avbidan på att metoden hunnit mera noggrant prövas. Medicinalstyrelsen har infordrat yttranden över framställningen från prof. ERIK WOLFF vid statens rättskemiska laboratorium och styrelsens statistiker aktuarien R. MOSSBERG. Den förre försvarar metoden varmt; den senare biträder på en punkt i princip de rent statistiska invändningarna. På styrelsens begäran ha även prof. GÖRAN LILJESTRAND och doc. GUNNAR DAHLBERG avgivit yttrande. De avvisa däri i allt väsentligt de statistiska anmärkningarna och avstyrka bifall till framställningen.                                         Red.

108 G. LILJESTRAND.nebära en väsentlig skärpning gentemot den tidigare lydelsen, »synbarligen berörd». Svårigheten att avgöra, huruvida den av lagen angivna presumtionen föreligger, måste uppenbarligen många gånger vara stor. Den läkarundersökning, som ofta brukar verkställas, är alltjämt densamma som tidigare. Blott på en punkt har en ändring därvidlag vidtagits, nämligen i fråga om läkarens konklusion. Numer angiver denne dels om den undersökte är icke märkbart, lindrigt eller höggradigt påverkad av alkohol, dels också om graden av påverkan är sådan att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar. Huruvida sistnämnda utökning av läkarutlåtandet innebär någon fördel, torde vara tvivelaktigt, då det här icke rör sig om en rent medicinsk fråga. Betecknande är också, att det icke sällan inträffar, att den undersökte av läkaren befinnes lindrigt, någon gångt. o. m. höggradigt påverkad, utan att likväl lagens ovannämnda presumtion av undersökaren anses vara förhanden.
    Ett värdefulllt hjälpmedel för att komma till klarhet, om det kan antagas, att den undersökte ägt nödigt herravälde över sina handlingar, utgör det genom lag av den 31 maj 1934 införda blodprovet. I två hänseenden kan kännedomen om blodalkoholhalten lämna betydelsefulla upplysningar. Dels möjliggör den en ungefärlig beräkning av den totala alkoholmängd, som finnes i kroppen, dels underlättar den fastställandet av graden av alkoholpåverkan.
    Vad den förra punkten beträffar, fann WIDMARK, att för män den genomsnittliga alkoholhalten i kroppen utgör 0.68 av halten i blodet. Multipliceras alltså kroppsvikten med nämnda tal och blodalkoholhalten, erhålles hela mängden i kroppen befintlig och uppsugen alkohol. Då emellertid den nämnda fördelningsfaktorn (r) varierar från fall till fall, brukar man för ernående av ökad säkerhet räkna med gränsvärdena r + 2ε och r — 2ε, där ε betyder spridningen eller dispersionen av r. Inom nämnda gränser anges värdet falla med en säkerhet av 20 mot 1. Man kan ytterligare beräkna den alkoholmängd, som genom förbränning försvunnit ur kroppen under viss tid före blodprovets tagande, i det den genomsnittliga sänkningen av blodalkoholhalten per tidsenhet (β) jämte tillhörande dispersion likaledes blivit fastställd.1
    Från statistiskt håll ha nyligen riktats invändningar mot den antydda beräkningen, i det man ansett, att en större säkerhet än den ovan angivna och ett mer omfattande material för fastställande av konstanterna r och β bör erfordras. Emellertid ha under senare åren talrika försök på skilda håll medfört en väsentlig utökning av iakttagelserna över r och β. Widmarks värden ha blivit vackert bekräftade, och det har ytterligare visats upp, att faktorn β är så gott som opåverkad av kroppsrörelser och av vänjning till alkohol. För det praktiska syfte,

 

1 För detaljer rörande beräkningarna hänvisas till K. SCHLYTER i Festskrift tillägnad presidenten frih. Erik Marks von Wurtemberg, Sthm 1931, s. 506. Se jämväl G. LILJESTRAND i SvJT 1932 s. 113.

BLODPROVETS RÄTTSLIGA VÄRDE I BILMÅL. 109som avses, torde också säkerheten vara fullt tillräcklig. Man får nämligen erinra sig, att rätt stor ovisshet måste vidlåda vederbörandes egna och vittnenas utsagor beträffande mängden konsumerad alkohol, varför man blott vid väsentlig brist på överensstämmelse mellan uppgiven och beräknad mängd har anledning att fästa större vikt vid förhållandet. Sin betydelse äger beräkningen likväl som en garanti mot uppenbart befängda uppgifter, som stundom lämnas, liksom den torde ingjuta en viss hälsosam respekt hos vederbörande att i största möjliga utsträckning hålla sig till sanningen.
    Långt viktigare roll spelar alkoholbestämningen i blodet som ett hjälpmedel för att avgöra, huruvida vid ett visst givet tillfälle en alkoholpåverkan i lagens mening förefunnits. Rättskemiska laboratoriet anger i sitt utlåtande, att vid den funna halten alkohol diagnosen påverkad ställts av de läkare, som utfört dylika undersökningar, i ett visst procenttal av fallen. Särskilda omständigheter ge en stor betydelse åt blodprovet i detta sammanhang. Den kliniska undersökningen på alkoholpåverkan lider nämligen av uppenbara svagheter. Intet kliniskt symtom i och för sig berättigar till diagnosen alkoholpåverkad, utan denna blir en följd av läkarens allmänna uppfattning vid hopsummerandet av de olika fynden. Undersökningen gäller emellertid oftast personer, vilka tidigare äro den undersökande läkaren obekanta, varför ett säkert fastställande, huruvida en avvikelse föreligger från det normala tillståndet, kan vara mycket svårt. Men därtill komma följande betydelsefulla förhållanden. Vid läkarundersökningen kan mången »rycka upp sig» och tillfälligt förefalla oberörd, ehuru han kanske nyss förut visat mycket utpräglade symtom av alkoholpåverkan. Därjämte kan den kliniska prövningen knappast taga under ingående omprövning, huruvida vederbörandes psykiska tillstånd avviker från normen. Men just här föreligger måhända den viktigaste verkan av alkoholen med hänsyn till risken att framföra motorfordon. Det är bristande hänsyn till andra, dumdristighet med avtrubbad självkritik samt nedsatt förmåga att överblicka nya situationer, som medföra den största faran för omgivningen, och rubbningar i dessa hänseenden äro näppeligen åtkomliga för den undersökande läkaren. Den kliniska undersökningen blir därför i detta fall en grov metod, som ingalunda i och för sig kan anses tillfredsställande. Som stöd för denna uppfattning må anföras ett par uttalanden, som fällts av doktor P. H. ANDRESEN i ett från rättsmedicinska institutionen i Köpenhamn 1935 utkommet arbete. Det heter där om det kliniska provet på alkoholpåverkan, som är praktiskt taget identiskt med det svenska, bl. a. följande:

    »Det samlede materiale viser, at den anvendte kliniske prøve maa anses for meget grov (NB. i de undersøgtes favør), og at den i en øvet undersøgers hænder saa godt som aldrig vil give resultatet 'paavirket', uden at vedkommende har nydt store mængder alkohol».

110 G. LILJESTRAND.    Och på ett annat ställe säger författaren på tal om sådana, som trots hög blodalkoholhalt betecknas som »let paavirkede»:

»Her spiller tilvænningen en uhyre rolle, og her viser den kliniske prove antagelig sin største mangel, i det man ved undersøgelsen ikke faar et tilstrækkelig fuldstændigt indtryk af undersøgtes paavirkningsgrad. Han har øjensynlig gennem tiderne opøvet sig i at klare den almindelige optræden og sine almindelige færdigheder selv naar hans psyke i virkeligheden er meget stærkt sløret af spirituspaavirkning. Dette indtryk fæstnes stærkt, naar man ved undersøgelserne for kriminalpolitiet ser, hvorledes vedkommendes hæmninger overfor asociale tilbøjeligheder er ophævet længe, før evnen til nogenlunde at klare den kliniske prøve er svundet.»

    Ytterligare bör framhållas, att ofta nog läkarens undersökning och blodprovets tagande äga rum tämligen lång tid efter det en olycka inträffat. Då det gäller att rekonstruera tillståndet vid tidpunkten för olyckshändelsen — och det är ju tillståndet då, som har någon betydelse — är blodprovet av stort värde.
    Ett uttryck för den bristande skärpan i den kliniska undersökningenbeträffande alkoholpåverkan finner man däri, att procenttalet påverkade vid viss alkoholhalt i blodet gestaltar sig avsevärt olika för skilda iakttagare. Nedanstående tabell visar procenttalet påverkade dels enligt svenskt material, som samlats å rättskemiska laboratoriet, dels motsvarande värden från Norge, dels slutligen de resultat, som erhållits i en vid Maria sjukhus i Stockholm gjord undersökning på akuta olycksfall. I sistnämnda fall utfördes samtliga kliniska undersökningar av två personer, doktorerna HINDMARSH och LINDE, varför det är enhetligt bedömt. 

Alkohol i blodet pro mille Svenskt material från trafikolyckor. Procent påverkade Norskt material från trafikolyckor Procent påverkade Procent berusade Summa procens påverkade Svenskt material från sjukhusfall Alkohol i blodet pro mille Procent påverkade0.00—0.60 4 24 0 24 0.30 90.61—1 20 37 57 0 57 0.90 571.21—1.80 74 74 4 78 1.50 891.81—2.40 91 78 19 97 2.10 992.41—3.00 95 50 44 94> 3.00 100 20 80 100

 

    Tabellen visar tydligt, att man i Norge vid låga alkoholvärden i blodet betydligt oftare ställer diagnosen påverkad, än vad fallet är här. Att det icke är fråga om någon minskad känslighet hos svenskar gentemot alkoholen, framgår vid en blick på Hindmarshs och Lindes värden, som visa en än högre procent påverkade vid låga alkoholvärden, än vad den norska statistiken utsäger.
    De anförda vanskligheterna beträffande det kliniska fastställandet av alkoholpåverkan göra det i hög grad önskvärt att äga tillgång till

BLODPROVETS RÄTTSLIGA VÄRDE I BILMÅL. 111ytterligare material för belysning av vederbörandes tillstånd. Jämte vid vittnesmålen och i övrigt framkomna omständigheter synes då blodprovet äga ett påtagligt värde. Betydelsen av ett negativt utfallande ligger ju i öppen dag. Påvisandet av en bestämd halt alkohol i blodet kan därtill i hög grad underlätta avgörandet, om sådan påverkan föreligger, att vederbörande kan antagas icke hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar. Därvid måste beaktas dels det förut omnämnda sambandet mellan blodalkoholhalt och kliniskt påvisbar verkan, dels också det förhållandet, att omfattande undersökningar klargjort, hurusom rubbningar, vilka med största sannolikhet äga betydelse för förandet av motorfordon, i regel bruka inträda redan vid en alkoholhalt långt under den, då läkaren plägar diagnosticera påverkan. Sålunda är ju den psykiska inverkan av mycket måttliga alkoholdoser välbekant. Den omfattande undersökning, som för några år sedan utfördes i Köpenhamn på icke mindre än 140 personer över inverkan av alkohol på psykofysiska funktioner av betydelse vid förandet av motorfordon, visade vid en alkoholhalt i blodet om 0.5 till 0.6 pro mille betydande försämringar i fråga om valreaktionstid, uppmärksamhet och noggrant avpassade rörelser. Liknande resultat ha erhållits vid talrika försök på andra håll.
    Dessa iakttagelser stödja uppenbarligen i hög grad uppfattningen, att vid en alkoholhalt, som i flertalet fall ger så tydliga symtom, att de framträda vid den kliniska undersökningen, med stor sannolikhet kan antagas, att vederbörande ej ägt nödigt herravälde över sina handlingar, även om på grund av olika anledningar diagnosen blivit »icke påverkad».  

G. Liljestrand.