Biträdesfrågan i domsagorna. Frågan om de rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden har i dagarna blivit aktuell genom att densamma bragts under riksdagens prövning.1 I denna tidskrift 1935 s. 389 ff. har redogjorts för frågans dåvarande läge.
Frågan har därefter upptagits till behandling i en inom justitiedepartementet i november 1935 utarbetad promemoria. Däri påpekades, att därest den plan för anställande av nya rättsbildade biträden, som framlagts i en inom departementet i februari samma år utarbetad promemoria (se därom ovanberörda artikel) och som innehållit bl. a., att ett visst antal nya andre notarier skulle anställas, oförändrad vidhölles samt de nya biträdena såsom 1935 års riksdag uttalat avlönades helt av statsmedel, det förhållandet skulle uppkomma, att man erhölle andre notarier av två skilda kategorier: en — de nuvarande andre notarierna— till vilkas avlönande häradshövdingarna finge bidraga, och en — de nya andre notarierna — som avlönades helt av statsmedel. Detta resultat ansågs olämpligt. Det riktiga borde vara att beträffande anställande av andre notarier och dessas avlönande alltjämt tillämpa de prin-
ciper som hittills följts. De erforderliga nya biträdena, vilka i enlighet med riksdagens uttalande skulle avlönas helt av statsmedel, borde enligt promemorian samtliga erhålla samma benämning eller notarieaspiranter samt efter arbetets beräknade omfattning och beskaffenhet delas i två grupper sålunda att arvodet för den ena gruppen (36 befattningar) bestämdes till 1,500 kr. om året och för den andra (52 befattningar) till 1,200 kr. om året, inom båda grupperna förhöjt med 300 kr. för vissa norrlandsdomsagor.
Över denna promemoria hava yttranden infordrats från statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Statskontoret förklarade sig anse, att frågan borde upptagas till behandling i ett vidare sammanhang, eventuellt i samband med en allmän översyn i fråga om häradsrätternas personalbehov. Lönenämnden åter framhöll bl. a., att intill dess häradshövdingarnas löner blivit underkastade reglering, dessa syntes böra själva bekosta avlöningen till biträden, vilka — såsom de till den andra gruppen hänförda notarieaspiranterna — jämväl skulle användas för sysslor, som eljest kunnat utföras av icke rättsbildad personal.
I årets statsverksproposition har chefen för justitiedepartementet anfört bl. a. följande:
Det måste anses såsom ett berättigat önskemål, att de rättsbildade biträden, som oundgängligen erfordrades för domsagornas behöriga skötsel, erhålla ersättning för sitt arbete. Att nu genomföra avlöning i utsträckt omfattning åt biträdena i enlighet med vad som angivits i de förutnämnda promemoriorna, hade ansetts icke låta sig göra. Med frågans slutliga lösning torde därför få anstå till en kommande riksdag. En mindre utbyggnad av det nuvarande avlöningssystemet syntes emellertid i varje fall böra ske sålunda, att möjlighet öppnades att anställa ett begränsat antal nya andre notarier, vilket antal — för att all sparsamhet skulle iakttagas — för närvarande bestämdes till 20. Att häradshövdingarna lämnade bidrag till de nytillkommande andre notariernas avlöning, syntes beträffande de större domsagorna fullt i sin ordning. Riksdagens önskemål i fråga om kostnaderna för nya notarier borde vinna beaktande på det sätt, att beträffande mindre domsagor, där det funnes skäligt, jämkning i fråga om de såsom partielllöneförbättring åt häradshövdingarna utgående beloppen vidtoges. Domsagostadgan borde i samband därmed undergå sidan ändring, att K. M:t erhölle möjlighet att medgiva anställande i de största domsagorna av det antal andre notarier som göro målens omfattning krävde. För att åstadkomma en önskvärd utjämning av antalet notarier i de olika domsagorna och förskaffa jämväl de mera avlägset belägna domsagorna jämn tillgång på notarier syntes böra komma under övervägande att föreskriva, att av den domsagotjänstgöring under tre år, vilken utgjorde en av fordringarna för erhållande av fiskalsförordnande, viss minimitid, förslagsvis två år, skulle avse anställning såsom statsavlönad notarie.
Vid årets riksdag hava väckts åtskilliga motioner i ämnet (nr 115, 116, 176 och 233 inom första kammaren samt nr 299, 432 och 542 inom
andra kammaren). I en av dem hemställes, att avlöningarna till de ifrågasatta nya biträdena skola helt bestridas av statsmedel. I de övriga motionerna, vilka understryka samma krav, yrkas mer eller mindre omfattande utvidgningar av statsverkspropositionens äskanden; det längst gående yrkandet avser anslag till sammanlagt 36 nya andre notarier och 52 notarieaspiranter, de sistnämnda med en årslön av i regel 1,500kr.
De löner som ifrågasatts för de nya befattningarna, särskilt notarieaspirantbefattningarna, måste anses väl lågt tilltagna. Det kan i detta sammanhang nämnas, att i det under hösten 1935 avgivna sakkunnigbetänkandet i anledning av tillströmningen till de intellektuella yrkenade nuvarande lönerna till domsagonotarierna betecknats såsom otillräckliga.1 Benämningen notarieaspirant synes dessutom mindre lämplig; tredje notarie eller extra notarie torde vara att föredraga.
Ehuru den principen nu synes vara allmänt erkänd, att de rättsbildade biträden, som oundgängligen erfordras för domsagornas skötsel, skola erhålla avlöning, äro, som framgår av det ovan anförda, åsikterna om vad som härutinnan för närvarande bör åtgöras tämligen skiftande. Skiljaktigheterna torde icke bero allenast på statsfinansiella överväganden.
Till en början har frågan sammankopplats med häradshövdingarnas avlöningsförhållanden, vilket i någon mån verkar hindrande för frågans lösning. Olämpligheten av att hava två skilda kategorier andre notarier synes emellertid knappast utgöra något skäl för att ålägga häradshövdingarna bidragsskyldighet jämväl beträffande nya andre notarier. Snarare kunde det från det nu erkända behovet av ytterligare rättsbildade biträden hämtas stöd för ett krav på att häradshövdingarna skulle befrias från bidragsskyldighet i fråga om de nuvarande andre notarierna. Ett av skälen för sistnämnda bidragsskyldighet torde nämligen hava varit att densamma ansågs behövlig för att förhindra, att andre notarie anställdes i andra fall än då så erfordrades. Emellertid borde det icke vara omöjligt att bestämma antalet erforderliga biträden i annan och mera rationell ordning.
Antalet vid nuvarande organisation av domsagoarbetet erforderliga rättsbildade biträden torde säkerligen icke understiga det av hovrätterna beräknade. Helt visst kommer också, även om antalet avlönade befattningar utökas, att i de mera välbelägna domsagorna tjänstgöra även åtskilliga biträden, som icke erhålla avlöning. Att ej alla tjänstgörande biträden kunna tillerkännas avlöning, torde vara ofrånkomligt. Tillströmningen av nyexaminerade jurister till domsagorna sammanhänger som bekant med det förhållandet, att domsagorna utgöra utbildningsanstalter för även andra juridiska verksamhetsområden än domarbanan. Någon ändring härutinnan synes icke från något håll ifrågasättas, men det bör såvitt möjligt tillses, att nämnda förhållande icke verkar hindrande för de jurister, som avse att fortsätta på domar-
banan. Vilka åtgärder som böra vidtagas för att åstadkomma en utjämning av tillströmningen till de olika domsagorna, är en av de mest svårlösta bland de nu föreliggande frågorna. Det synes ovisst, huruvida den ifrågasatta föreskriften om visst villkor för meritberäkning i sådant hänseende är tillfyllest. En dylik föreskrift skulle väl i varje fall närmast drabba dem, som ämna fortsätta å domarbanan. Rationellare vore då en anordning, varigenom det lades exempelvis i hovrätternas hand att avgöra, huru många rättsbildade biträden som finge tjänstgöra i varje domsaga.
I och med att statsmedel anlitas för avlönande av ett ökat antal rättsbildade biträden, träder kravet på en mera tillfredsställande ordning för tillsättandet av dessa tjänster än den nuvarande alltmer i förgrunden.Vidare måste uppmärksamhet ägnas åt de framtida utkomstmöjligheterna för de vid domsagorna anställda. Det kan efter en utökning av antalet avlönade befattningar med större fog än förut göras gällande, att staten efter domsagotjänstgöringen sätter å bar backe personer, som utan anmärkning skött sin tjänst. Tillströmningen till domsagorna av verkliga domaraspiranter torde för övrigt komma att bero mindre på avlöningsförhållandena under notarietiden än på de framtida utsikterna på domarbanan.
Åtskilliga andra synpunkter kunna anläggas på frågan om domsagobiträdenas avlöningsförhållanden. Det synes också vara all anledning att vid företagande av åtgärder gå fram med försiktighet. En slutgiltiglösning av frågan torde kunna vinnas först i samband med reformer på närliggande områden. Därvidlag kommer särskilt i betraktande reglering av häradshövdingarnas avlöningsförhållanden och de icke rättsbildade domsagobiträdenas ställning. Vid ett rationellt ordnande av domsagoarbetet skulle säkerligen ett avsevärt mindre antal rättsbildade biträden än för närvarande visa sig behövligt.
Sven Romanus.