Taxeringsvärdena och arvsbeskattningen. Professor EBERSTEINS artikel med nämnda rubrik i SvJT 1935 s. 447 ger mig anledning till följande genmäle.
    Eberstein börjar sin artikel med att erinra om den i 4 § arvsskatteförordningen givna allmänna värderingsregeln, att »egendom, som utgör föremål för arvsskatt, upptages till dess värde vid dödstillfället», samt framhåller därefter, att huvudregeln modifieras, beträffande fast egendom, av föreskriften i 5 § förordningen att värdet av fast egendom ej må »upptagas lägre än näst föregående årets taxeringsvärde».

I fortsättningen förklarar han dessa stadgandens innebörd vara, att fastighet skall upptagas till det året före dödsfallet gällande taxeringsvärdet samt att avvikelse från detta värde får medgivas endast i fall den egendom, taxeringsvärdet avser, delvis är en annan än den, som varit föremål för arv (s. k. substansändring). Då en häremot stridande tolkning av berörda stadganden kommit till uttryck i kungl. propositionen till 1934 års riksdag, nr 252, jämte en vid propositionen fogad P. M., utvecklar Eberstein i artikeln skälen för sin uppfattning och slutar med ett bestämt avståndstagande från ett i promemorian förekommande uttalande, som avser domstols plikt att bedöma riktigheten av uppgivet värde av fast egendom.
    Det skall här icke bliva fråga om ett utförligt bemötande av Ebersteins framställning, utan avsikten är blott att söka belysa de uppkomna frågorna på ett något annat sätt än Eberstein gjort.
    5 § arvsskatteförordningen börjar med följande stadgande: »Vid egendoms värdering tjäna till efterrättelse de värden, som upptagits i bouppteckning eller, där sådan icke finnes upprättad, i den med anledning av egendomsförvärvet avgivna deklarationen.» Därefter följer det av Eberstein åberopade stadgandet att värdet av fast egendom ej må upptagas lägre än näst föregående årets taxeringsvärde. I angivna sammanhang kan sistnämnda stadgande svårligen betyda annat än att angiva det lägsta värde, vartill fastighet må upptagas. Att såsom Eberstein menar förklara dess innebörd vara, att fastighets värde i alla de fall, då s. k. substansändring icke föreligger, skall upptagas tilltaxeringsvärdet, även om detta skulle vara lägre än det i bouppteckningen eller deklarationen angivna, strider dock så uppenbart mot språkbruket, att jag, trots den av Eberstein anförda rättshistoriska utredningen, icke kan ansluta mig till Ebersteins mening. En dylik oförmåga att uttrycka sin mening vill jag icke gärna påbörda den som fört pennan vid stadgandets nedskrivande. Icke heller de av Eberstein anförda rättsfallen nödga mig därtill.
    Jag börjar med rättsfallet NJA 1920 s. 258, som avser arvsskatt och lagfartsstämpel å fastighetsfideikommiss. Domstolarnas enhälliga mening att 1917 års men icke 1918 års högre taxeringsvärde skulle ligga till grund för stämpelbeläggningen förklaras tillfyllest av den omständigheten, att bouppteckningen upptog 1917 års taxeringsvärde. 4 § förordningen kunde med hänsyn till värderingsreglerna i 5 § icke lämna utrymme för tillämpning av 1918 års taxeringsvärde, ty bevisningom att det i bouppteckningen upptagna värdet var för lågt såsom uttryck för egendomens verkliga värde vid dödstillfället var ju utesluten, eftersom bouppteckningsvärdet anslöt sig till 1917 års taxeringsvärde (jfr även 9 § arvsskatteförordningen och det i propositionen s. 22 omnämnda rättsfallet NJA 1928 s. 576).
    I rättsfallet NJA 1930 s. 421 synes mig utgången hava varit beroende därav, att vederbörande bouppteckningsförrättare, som upptagit fastigheterna till 1928 års (högre) taxeringsvärden, icke därvid givit uttryck åt någon egen uppfattning av fastigheternas verkliga vär-

de vid dödstillfället utan — förmodligen av fiskaliska hänsyn —trott sig vara lagligen förpliktade att i bouppteckningen införa dessa värden, enligt Högsta domstolens mening med orätt. Med denna min uppfattning håller jag det för möjligt, att utgången blivit en annan, därest i målet kunnat påvisas, att bouppteckningsvärdena grundats på en verklig uppskattning av fastigheternas varde, företagen av bouppteckningsförrättarna själva eller av dem på sakliga grunder sanktionerad. Decisionens avfattning tyder härpå.
    I detta sammanhang torde böra framhållas, att det i promemorians. 43 rad 7 förekommande uttrycket »värdering i samband med arvfallet» åsyftar en på dylikt sätt företagen uppskattning, tillkommen i samband med upprättandet av bouppteckningen eller deklarationen (5 § första punkten arvsskatteförordningen). Att avseende icke kan fästas viden i annat sammanhang verkställd uppskattning synes mig uppenbart, och därest Eberstein trott promemorian giva uttryck för en annan mening, far han vilse.
    Vad därefter angår det fall att substansändring föreligger, kunde med hänsyn till 1934 års författningsändring vara onödigt att här ingå på frågan om den äldre rättens innehåll. Vid promemorians uppsättande förelåg ej anledning att fördjupa sig i frågan, eftersom riksdagen uttalat sig för en anordning, som möjliggjorde fastställande avett för uttagande av arvs- eller gåvoskatt normerande värde å fastighet, som undergått substansändring. Jag känner mig dock icke övertygad om riktigheten av den slutsats, Eberstein drager ur rättsfallet NJA 1930 s. 571, och föranlåtes härtill av kännedom om de svårigheter, som i allmänhet möta vid avgörandet av frågan i vad mån mindre förändringar av en fastighet må föranleda till antagande, att taxeringsvärdet icke längre är ett riktigt uttryck för fastighetens verkliga värde. Exempelvis torde vara mycket vanskligt att angiva med vilket belopp driftbyggnaderna ingå i en jordbruksfastighets taxeringsvärde, således även vilken inverkan på värdet en förändring i byggnadsbeståndet medför. Men även beträffande s. k. annan fastighet är det merendels icke lätt att utröna, huruvida eller i vilken omfattning borttagande av fast inredning eller fasta maskiner medför minskning av fastighetens värde, sådant detta kommit till uttryck i taxeringsvärdet. Det synes mig därför knappast sannolikt, att lagstiftaren velat lägga i domstolens hand att fritt eller med ledning av utredning, förebragt av den skattskyldige (9 §), bestämma fastighets värde, närhelst substansändring, hur obetydlig som helst, föreligger. En sådan befogenhet skulle stå i dålig överensstämmelse med det summariska förfarande, som förordningen anvisar för arvsskattens bestämmande. Jag är därför benägen antaga, att befogenhet för domstolen att frångå taxeringsvärdet i händelse av substansändring föreligger endast i fall denna är av sådan omfattning, att fastigheten icke längre kan anses hava taxeringsvärde. I dylikt fall skulle sista punkten av 5 § arvsskatteförordningen i dess äldre lydelse hava varit att tillämpa. Det synes mig icke uteslutet, att majoriteten i Högsta domstolen vid sin formulering av decisionen i sistbe-

rörda rättsfall haft ungefär den av mig sålunda angivna uppfattningen.
    Eberstein vänder sig i sin artikel jämväl mot vissa uttalanden i propositionen och promemorian, vilka förmenas innebära, att domstolen skulle vara oförhindrad att gå utöver men ej under taxeringsvärdet å fastighet. Här föreligger en missuppfattning från Ebersteins sida. Gränserna för fastställandet av det för arvsskattens bestämmande avgörande värdet äro angivna i 5 § arvsskatteförordningen, och någon rätt för domstolen att i fiskaliskt syfte gå utöver det högsta av de där angivna värdena vill jag icke vidkännas. Vad man velat framhålla är dels att arvingarna stundom kunna vilja beräkna fastighets värde högre än taxeringsvärdet eller ett av länsstyrelsen åsatt särskilt värde dels ock att domstolen med stöd av sin allmänt processledande befogenhet bör söka verka för att tillgångarna i bouppteckning upptagas i enlighet med 3 kap. 4 § lagen om bouppteckning och arvskifte (s. 48 i promemorian). Att vidsträcktare befogenhet icke kan tilläggas domstolen synes framgå av det i propositionen omförmälda rättsfallet NJA 1928 s. 576. Härmed torde vara uppvisat, att Ebersteins överraskande skarpa uttalande om promemorian i artikelns sista stycke varit opåkallat.

Adolf Lundevall.