Trafikförsäkringen reformeras? I SvJT 1935 s. 477 ff. har hovrättsassessor GÖSTA WALIN redogjort för det förslag till omgestaltning av trafikförsäkringen, vilket första lagutskottet vid 1935 års riksdag skisserat i sitt av riksdagen härutinnan godkända utlåtande nr 36.
Utskottets förslag är grundat därå, att trafikförsäkringen — f. n. anordnad såsom en ansvarighetsförsäkring och sålunda direkt knuten till de i praxis ojämnt verkande och även i viss mån oenhetligt tillämpade skadeståndsreglerna — enligt de gångna årens erfarenheter visat sig icke kunna giva de i följd av motorfordonstrafiken skadade ett tillfredsställande försäkringsskydd. Utskottet har därför funnit tiden vara inne att överväga en reform av trafikförsäkringen, varigenom denna i främsta rummet skulle göras till en fullt effektiv olycksfallsförsäkring vid personskador genom motorfordonstrafiken, samtidigt som försäkringen i viss utsträckning skulle bibehålla karaktären av en ansvarighetsförsäkring. I samband med den sålunda åsyftade effektiviseringen av försäkringsskyddet skulle möjlighet yppas att genomföra vissa ändringar av gällande skadeståndsregler, medförande en begränsning av det personliga skadeståndsansvar, som nu trots förhandenvaron av trafikförsäkringen stundom slumpartat träffar motorfordonens ägare och förare.
Huvuddragen av utskottets förslag torde kunna sammanfattas sålunda:
a) Var och en, som lider kroppsskada i följd av trafiken med motorfordon, skulle vara berättigad att av trafikförsäkringen erhålla full ersättning för sina kostnader och förluster, oavsett om fordonets förare varit vållande eller om föraren icke kunnat avvärja olycksfallet; dock med en — möjligen i lag reglerad — nedsättning av ersättningen vid
grovt vållande hos den skadade själv samt med begränsning av ersättningen för upphävd eller nedsatt arbetsförmåga till visst högsta belopp för dag och år. Trafikförsäkringen skulle sålunda komma att innefatta en olycksfallsförsäkring till förmån för såväl personer, vilka ej befordras med fordonet, som dess bemanning och passagerare. Under ersättningen skulle räknas gottgörelse ej endast för den ekonomiska skadan utan även för viss icke ekonomisk skada. Sålunda skulle ersättning lämnas för lyte eller annat stadigvarande men utöver den livränta, som kunde föranledas av menets inverkan å arbetsförmågan. Vidare skulle den skadade vara berättigad till gottgörelse för sveda och värk under förutsättning, att fordonets förare visats vara vållande till olycksfallet.
b) Skada å annan egendom än motorfordon eller med dylikt fordon befordrat gods skulle likaledes ersättas av trafikförsäkringen utan avseende å vållande hos fordonets förare men med nedsättning om den, som lidit skadan, själv varit grovt vållande.
c) Skada å motorfordon i följd av trafik med annat dylikt fordon skulle ersättas av trafikförsäkringen endast i den mån rätt till skadestånd förelåge enligt allmänna skadeståndsregler (SL 6: 1) och med begränsning till belopp, understigande nu gällande försäkringssumman vid skada å egendom, 10,000 kr.
d) Den nu stadgade skadeståndsskyldigheten för ägare, förare och brukare av motorfordon på annan grund än eget styrkt vållande skulle bortfalla.
Till det här i största korthet återgivna förslaget har utskottet anknutit en mycket intressant motivering, vilken dock i ett par avseenden synes mindre lycklig och ägnad att föranleda missförstånd. Må det därför tillåtas mig att, utan avbidan på den blivande, veterligen f. n. icke påbörjade sakkunnigeutredningen, få frambära ett par erinringar.
I motiveringen till förslaget enligt a) härovan bringar utskottet i åtanke den tvångsreglering, som genomförts i lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete (i det följande betecknad OL). Utskottet erinrar om 24 och 25 §§ OL, vari stadgas att ersättning enligt lagen skall utgå till den försäkrade, såvida denne ej uppsåtligen förorsakat olycksfallet, samt att om olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycksfall, och därest omständigheterna tilllika äro sådana, att han gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller om olycksfallet föranletts därav, att den skadade var av starka drycker berusad, ersättningen må skäligen nedsättas.1 I anslutning härtill gör utskottet följande uttalande: »Till grund för nu nämnda bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen, enligt vilka den skadade i viss utsträck-
ning erhåller full ersättning även om han själv varit vållande till olycksfallet, ligger erfarenheten, att den, som dagligen arbetar i närheten av farliga maskiner eller eljest mera regelbundet har att utföra ett riskfyllt arbete, så småningom icke kan undgå att ägna den med arbetet förbundna faran mindre uppmärksamhet. Denna synpunkt äger även giltighet beträffande dem som färdas å gator och vägar.» — Walin uttalar även, att den skadade enligt OL erhåller full ersättning om skadan orsakats av »ren olycka», likaså full ersättning om han själv varit medvållande, såvida detta vållande ej varit grovt. — I överensstämmelse härmed framhåller utskottet, att den som skadas i följd av motorfordonstrafiken borde erhålla full ersättning oberoende av eget vållande, dock med skälig jämkning om vållandet varit grovt.
I och för sig synes blott en ytlig parallell med OL kunna göras, då i förhållandet arbetsgivaren—arbetaren torde föreligga särskilda ersättningsgrunder, vilka sakna motsvarighet i förhållandet mellan bilägarna och övriga vägtrafikanter, i allmänhet även i förhållandet mellan bilägarna och personer som befordras med fordonen. Här skall endast hänvisas till, att i kontraktsförhållandet med arbetaren torde ligga ett väsentligt stöd för arbetsgivarens skyldighet att svara för de ekonomiska följderna av den yrkesfara arbetaren får utstå.
Ehuru speciella skäl förelegat att bereda den genom olycksfall i arbete skadade ett långtgående skydd mot olycksfallets ekonomiska följder, oberoende av hans eventuella vållande, har det befunnits påkallat att låta arbetaren stå en viss självrisk. Ersättningsreglerna i OL äro ju så bestämda, att — bortsett från dels de för försäkringsavgifternas storlek mindre betydelsefulla kostnaderna för läkarvård m. m. dels ock ersättning vid dödsfall — ersättningarna i genomsnitt samt inom vissa minima och maxima skola motsvara två tredjedelar av den efter särskilda grunder uppskattade förlusten. Förorsakar olycksfall den skadades död utgå, förutom en mindre begravningshjälp, livräntor till vissa försörjningsberättigade personer. Livräntorna skola dock icke utgå med sammanlagt mer än två tredjedelar av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.1 Till belysande av motiven för denna självrisk må följande anföras.
I förarbetena till olycksfallsförsäkringslagen av år 1901 uttalades,2 att arbetsgivaren borde svara för yrkesfaran, men att en verksam begränsning av ersättningsbeloppen vore överensstämmande med billighet och rättvisa. Arbetsgivaren skulle vara betalningsskyldig även om olycksfallet ej kunde tillskrivas något förhållande av vare sig honom själv eller någon, för vilkens görande och låtande han vore ansvarig, och t. o. m. i det fall, att vårdslöshet låge den skadade till last. Det
vore därför endast rimligt, att skadan på visst sätt fördelades mellan arbetsgivaren och arbetaren. Riskfördelningen borde dock ske så, att det sociala ändamål icke förfelades, som med ersättningsskyldighetens föreskrivande vore åsyftat. Arbetsgivaren borde därför betala minst så mycket, som kunde antagas förslå till nödtorftigt underhåll åt den skadade eller, om han i följd av olycksfallet avlidit, åt hans efterlevande hustru och barn. Men längre syntes man icke med fog kunna utsträcka den ersättningsskyldighet, som oberoende av allmänrättsliga skadeståndsregler ålades arbetsgivaren.
Förarbetena till OL — vilken i förhållande till 1901 års lag medförde betydande höjningar av ersättningarna — angiva, att lagen icke åsyftade ändring av principen om en lämplig riskfördelning mellan arbetsgivaren och arbetaren. En sjukpenning, motsvarande två tredjedelar av dagsförtjänsten, ansågs såsom »lämplig och skälig och för arbetaren medförande ett i allmänhet tillräckligt understöd under sjukdomen» och om invaliditetslivräntan uttalades, att densamma vid hel invaliditet icke lämpligen borde sättas lägre än till två tredjedelar av arbetsförtjänsten.1
Såsom förut berörts synas tillräckliga grunder saknas för en inre jämförelse mellan olycksfall i arbete enligt OL samt trafikolycksfallen. Finner man emellertid att skäl tala för en yttre parallell borde den i OL genomförda riskfördelningen mellan de intresserade parterna icke undgå beaktande.
Tänker man sig emellertid för trafikförsäkringen en riskfördelning, liknande den i OL genomförda, mellan motorfordonsägarna, å ena, samt de genom trafiken skadade, å andra sidan, må icke förbises att de jämkningar av skadestånden till gångtrafikanter och därmed jämställda, vilka nu företagas i fall av vållande hos de skadade själva, i genomsnitt icke torde innefatta en större nedsättning av skadestånden för dessa trafikantgrupper än vad som bliver följden enligt OL:s ersättningsregler. Någon betydelsefull ökning av skadestånden till de skadades förmån skulle under sådant förhållande knappast inträda genom utskottets förslag i de fall, då ersättning enligt nu gällande lag utgår. Huruvida den större jämnheten i skadestånden skulle komma att för de skadelidande i stort sett innebära sådan fördel, att den uppväger fördelarna ur preventiv synpunkt av den nu möjliga anpassningen efter skuldförhållandena i de särskilda fallen, därom råda förvisso delade meningar.
Å andra sidan kunna onekligen numera mycket goda skäl anföras till stöd för en självrisk jämväl vid trafikolycksfallen, även av dem vilka ej äga större förtroende för självriskens varsamhetsbefrämjande verkan. Här skall blott antydas en synpunkt, vilken gör sig gällande i stegrad grad. Försäkringsmännen och i all synnerhel läkarna hava grundliga erfarenheter av det hinder, som rätten till ersättning ofta reser, för att få den skadade att inom rimlig tid och utsträckning övervinna sina kroppsliga besvär. Det är en social angelägenhet av icke ringa vikt att tillse, att ersättningsfrågan i minsta möjliga mån motverkar de skadades naturliga strävan till rekonvalescens och återvinnande av arbetsduglig-
heten. Äro de skadade icke själva ekonomiskt intresserade härav försvagas anmärkningsvärt ofta deras förmåga till och vilja att uppnå ett snabbt tillfrisknande, detta måhända i all synnerhet vid de mindre allvarliga olycksfallen.
Här kan möjligen erinras, att denna synpunkt borde göra sig gällande vid all försäkring mot olycksfall och sjukdom. Så mycket mer angeläget är det då att ägna särskild uppmärksamhet åt saken när fråga är om en i lag föreskriven försäkring av betydande räckvidd. Inom den frivilliga försäkringen torde f. ö. finnas avsevärt större möjligheter att, med utnyttjande av den växande erfarenheten, genom lämplig anpassning av försäkringsvillkoren m. m. söka motverka den antydda tendensen.
Första lagutskottet har framhållit det mindre tillfredsställande däri, att med nuvarande lagstiftning två försäkringar (olycksfalls- och trafikförsäkring) äro erforderliga för beredande av behövligt skydd mot olycksfall i följd av trafiken med motorfordon. Av de exempel Walini anslutning härtill anfört å verkningarna av sådan dubbelförsäkring framgår icke betydelsen av olycksfallsförsäkringsgivarens regressrätt.1
I de ojämförligt vanligaste fall, där olycksfallsförsäkrad person vid skada genom biltrafik är berättigad till ersättning från trafikförsäkringsgivare, är olycksfallsförsäkringen meddelad enligt OL såsom obligatorisk eller frivillig försäkring. Jämlikt 12 § OL föreligger i bägge fallen regressrätt mot trafikförsäkringsgivaren.2
Finnes icke försäkringsskydd enligt OL men däremot en frivillig, s. k.privat olycksfallsförsäkring, ställa sig förhållandena olika om försäkringsgivaren förbehållit sig regressrätt eller icke (25 § försäkringsavtalslagen ej tvingande). I förstnämnda fall bliver — i de av Walin anförda exemplen — förhållandet detsamma som vid försäkring enligt OL. I allmänhet föreskriva försäkringsvillkoren regressrätt, ehuru det må erkännas att försäkringsgivarna blott i viss utsträckning begagna densamma. Saknas regressrätt eller avstår försäkringsgivaren från attutöva förefintlig sådan rätt, lärer det likväl icke med skäl kunna göras gällande, att den skadade överkompenseras. Det får nämligen uppmärksammas, att den skadade själv bekostat sin olycksfallsförsäkring och ofta vid dess tecknande räknat med, att den fixerade ersättning, han tillförsäkrat sig, skulle komma att vid olycksfall lämnas utöver honom eventuellt tillkommande skadestånd.
Ehuru det f. n. endast torde förekomma i obetydlig utsträckning, att de genom biltrafiken skadade erhålla dubbel ersättning, må det erkän-
nas vara mindre tillfredsställande att samhället genom en tvångsförsäkring medverkar härtill. Saken torde emellertid icke vara av verklig ekonomisk betydelse. En begränsning av den privata olycksfallsförsäkringen till risker, som ej härröra från trafik med motorfordon, synes nämligen icke medföra en besparing av större betydelse i kostnaden för sådan försäkring. En undersökning hos försäkringsanstalt, som meddelar privat olycksfallsförsäkring, vilken undersökning omfattat 100,000 försäkringsår, har givit vid handen, att endast en ringa bråkdel av de olycksfall, för vilka ersättning utgått på grund av sådan försäkring, inträffat i följd av trafik med motorfordon. Undersökningen har visat, att olycksfallen i själva verket vanligast inträffa inom hemmen. Även utländska erfarenheter gå i samma riktning.
Bland de faktorer, vilka efter den ifrågasatta reformen av trafikförsäkringen skulle verka minskande å försäkringskostnaden, upptager utskottet, som förut nämnts, en begränsning av motorfordonsägares rätt till ersättning från trafikförsäkringen för skada å fordonet vid kollision med annat motorfordon. Utskottet har ansett skäl icke kunna anföras, på grund varav bilägaren skulle vara berättigad att för skada å bilen erhålla ersättning av ägaren eller föraren av annan bil enligt andra skadeståndsregler än de vanliga. Emellertid må uppmärksammas, att den minskning av motorfordonsägarens kostnad för trafikförsäkringen, som därmed skulle vinnas, innebure en skäligen illusorisk fördel för motortrafikens utövare. Motorfordonsägarna få ju på annat sätt vidkännas de kostnader för avhjälpande av kollisionsskador, vilka för närvarande ersättas genom trafikförsäkringen — utskottet hänvisar för egen del till, att kostnadsminskningen »till en del komme att gå förlorad genom en höjning av premierna för den vagnskadeförsäkring som (bilägaren) i allmänhet lärer teckna för sin bil». Skulle de av utskottet ifrågasatta utvidgningarna av trafikförsäkringen anses medföra en alltför stor tunga för bilismen borde därför den ifrågavarande begränsningen av trafikförsäkringen svårligen kunna åberopas såsom ägnad att minska betänkligheterna.
Såsom framgår av det nyss anförda uttalandet har utskottet utgått från, att motorfordonsägarna regelmässigt hava försäkring mot skador å fordonen. Utskottet uttalar vidare, att det vid kollisionsskador i allmänhet vore fråga endast om ett vidräkningsförfarande mellan det försäkringsbolag, som tecknat vagnskadeförsäkring å den skadade bilen, samt det bolag, som meddelat trafikförsäkring beträffande den andra. I själva verket är endast en ringa del — högst en sjättedel — av motorfordonsbeståndet i Sverige vagnskadeförsäkrat, varför det åsyftade vidräkningsförfarandet är begränsat till en mindre del av inträffande bilkollisioner.
Enligt utskottets mening vore det möjligt att sätta ett maximibelopp för trafikförsäkringen beträffande skada å annans motorfordon, understigande den nu i 11 § trafikförsäkringslagen angivna försäkringssumman 10,000 kr. för skada å egendom. Bleve detta maximibelopp bestämt så lågt, att en minskning av betydelse därigenom inträdde i trafik-
försäkringsanstalternas utgifter för skador av detta slag — endast en ringa procent av samtliga dylika skador uppgå till mer betydande belopp — synas emellertid de sociala skäl, vilka överhuvud må kunna åberopas till stöd för en bilägarens rätt att genom tvångsförsäkring få vagnskada ersatt, komma att avsevärt försvagas. Väsentligen i de fall, då ett i förvärvsarbete använt motorfordon svårt skadas eller helt fördärvas, kan ägarens ekonomi försvagas eller äventyras i sådan grad, att det kunde föreligga ett samhällsintresse att genom tvångsförsäkring upprätta skadan. Dylika skador kunna för övrigt vara mer förödande för den enskildes försörjning än olycksfall med övergående kroppsskada som följd.
Vad i det föregående anförts avser endast att utgöra ett bidrag till belysande av ett par punkter i utskottsutlåtandet. Däremot har jag med det sagda ej avsett att fatta principiell ställning till den intrikata frågan om de av utskottet skisserade allmänna riktlinjerna för en reform av trafikförsäkringen. Helt säkert kunna alldeles oavsett de erinringar, vilka här framförts, goda skäl anföras till stöd för åtskilliga av utskottets anmärkningar mot nu gällande bilskadelagstiftning.
Lars Bennich.