Sovjetryska rättsvårdsfrågor. Med bolsjevikernas seger i Ryssland under senhösten 1917 störtade inte bara det gamla tsaristiska systemet samman. Samhällsskicket i dess helhet förklarades i akt. Man ämnade icke tillåta den nya samhällsordningen i vardande att bygga på eller anknyta till det gamla Rysslands rättsförfattning.Den lagstiftning, som följde omedelbart på revolutionen, kunde av naturliga skäl icke bli omfattande eller djupgående. Den fick huvudsakligen syssla med av krigs- och revolutionstillståndet föranledda krisfenomen och blev därför inte av större vikt för framtiden. De stora förordningarna av principiell innebörd som utfärdades röra antingen de sociala grundfrågorna, om arbetsförhållanden, valrätt, rätten till jorden eller folkhushållningen, eller äro också avsedda att blott upphäva vissa särskilt misshagliga delar av den gällande rätten såsom den borgerliga rangordningen, den konservativa äktenskapsskillnadslagstiftningen eller den bestående namnrätten. Vad domstolsväsendet beträffar avskaffades samtliga domstolar genom ett dekret av den 24 november 1917 och ersattes med lokala arbetardomstolar.I februari 1918 inrättades därefter överdomstolar. »De störtade regeringarnas lagar» förklarades redan i november 1917 upphävda och fingo icke åberopas i domar och utslag. I det kaos som sålunda upp-

124 HILDING EEK.stod sökte man bringa någon reda genom ett dekret av d. 30 nov. 1918, vari till folkdomstolarnas ledning förklarades, att i den mån uppkommande rättsspörsmål icke kunde lösas med hjälp av de dekret, som utfärdats av arbetarnas och böndernas regering, »det socialistiska rättsmedvetandet» skulle vara utslagsgivande. Samtidigt upprepades förbudet att åberopa för revolutionär rätt. Till referatet av denna lagstiftning fogar den nu landsflyktige ryske rättsvetenskapsmannen baron NOLDE anmärkningen, att »sålunda försvann officiellt hela den före revolutionen existerande ryska rätten, som var resultatet av flera århundradens arbete». Man kan emellertid tillägga, att denna ryska rättsordning, som försvann, när allt kommer omkring knappast hade kunnat vara förebildlig för Västeuropas rättsutveckling.
    När förhållandena i Ryssland stabiliserats vidtar i dess moderna rättshistoria ett skede av intensiv experimentlagstiftning, varöver man så småningom når fram till en lagstiftning av mer bestående natur. Icke dess mindre är alltjämt den skrivna rätten i Ryssland ofullständig och schematisk.
    Ehuru man i nordiska tidskrifter då och då ser en uppsats eller en notis rörande sovjetrysk rätt, är denna litteratur dock ytterligt knapphändig och bristfällig. Vad som tidigare skrivits har också mycket snart blivit föråldrat. Och likväl är det givet att det sätt, varpå man i Ryssland kämpat med och löst de oerhört vidsträckta och svåra lagstiftningstekniska problem som mött, måste utgöra ett synnerligen intressant objekt för rättsvetenskapen. Man har ju i Ryssland icke blotthaft att efter studium av utländsk rätt söka tillägna sig västerländsk lagstiftningsmetodik utan man har jämväl måst konstruera fram en rättsmekanism, varinom hela den statsverksamhet skulle kunna rymmas med vilken en socialistisk samhällsordning räknar. Det forcerade industrialiseringsarbetet har också gjort sitt till att komplicera problemen. Slutligen har den internationella privaträtten erbjudit särskilda problem. Våra svenska domstolar ha ju f. ö. i sin stad fått erfara svårigheterna att tillämpa hittillsvarande internationellt privaträttsliga grundsatser vid konflikter med den socialistiska ryska rätten. Den utomryska rättslitteraturen — som i olika avseenden ofta ogillat sovjeträttens grundsatser — har vanligen givit sitt erkännande åt de ryska juristernas vidsträckta komparativa kunnande och skickliga bemästrande av lagstiftningsproblemen.
    En för sitt energiska försvar av det demokratiska statsskicket känd yngre statsvetenskapare i England, prof. LASKI, har för icke länge sedan besökt Sovjetunionen och särskilt studerat dess rättsliv. I inledningen till den skrift,1 vartill hans studier givit upphov, gör han genast förbehållet, att han icke undersökt krigsdomstolarnas verksamhet och icke heller vill uttala sig om »G. P. U.:s», den politiska polisens, rättsskipning. Sistnämnda begränsning torde ha mist sin betydelse, sedan den politiska polisens självständiga verksamhet numera

 

1 HAROLD J. LASKI. Law and justice in Soviet Russia. London 1935. The Hogarth Press. 44 s. 1 sk. 6 d.

SOVJETRYSKA RÄTTSVÅRDSFRÅGOR. 125upphört. Laski påpekar också, att han är »not a professional lawyer, but a student of law as a body of political institutions». Man kunde vilja tillägga, att han icke döljer sina sympatier för det ryska samhällsskicket och att man bör påminna sig denna hans välvilliga inställning, då man studerar hans skrift, som, om den än icke meddelar egentliga kunskaper om Sovjetrysslands gällande rätt, dock är i hög grad ägnad att väcka intresset för det rika fält för komparativa studier, som den moderna ryska rätten erbjuder.
    Laski gör genomgående jämförelser mellan rättsväsendet i England och Ryssland. Särskilt betonar han huru juristen i Ryssland förefaller att vara mer allmänt socialt och ekonomiskt orienterad än sin engelske kollega. Juristen anses icke som i England i allmänhet vara en framstegsfiende. Laski framhåller samtidigt det intima förhållande i vilket de ryska praktiska juristerna stå till den rättsvetenskapliga forskningen. Han betonar vidare, att det enligt hans erfarenhet i Ryssland nu skulle existera ett tämligen vittgående skydd mot administrativt och rättsligt godtycke, bl. a. i form av rättighet för tilltalad att anlita bistånd av advokat redan från det ögonblick han anhålles eller första gången förhöres. I vårt land tages icke denna eljest allmänt erkända hänsyn till medborgarnas trygghet och faktiska behovav effektiv advokathjälp.
    De upplysningar Laski meddelar om advokatyrket i Ryssland äro intressanta. Genom det ovan vidrörda dekretet av d. 24 nov. 1917 upphävdes det bestående advokatståndet i Ryssland. Den advokatorganisation som senare vuxit fram är tydligen huvudsakligen rekryterad ur arbetarklassen. En del advokater från l'ancien régime tyckas emellertid finnas kvar. Enligt Laski tillhöra åtminstone tre fjärdedelar av advokaterna icke det kommunistiska partiet, och det finnes icke några tendenser hos allmänheten att föredraga sådana advokater som tillhöra partiet. Två advokater, som Laski träffat och om vilka han säger, att »their quality was remarkable», voro före detta förbrytare från en av G. P. U:s straffanstalter. — Advokaten spelar i Ryssland en mycket mindre framträdande roll än i England. En av orsakerna anser Laski vara den fullkomliga frånvaron i Ryssland av »case-law». Det finnes inte samma stora behov som i England av prejudikatlärda.
    Inom varje jurisdiktionsområde finnes ett kollegium av advokater. Medlemskap i detta kollegium kan vinnas av den, som efter två års juridiska studier och två års praktiskt arbete inom rättsförvaltningen av kollegiet godkänts i en särskilt anordnad prövning. Dessa Laskis f. ö.vagt formulerade uppgifter om juristutbildningen bekräftas icke av det referat efter BLUMENFELD av juristutbildningen i Ryssland som återfinnes i SvJT 1935 s. 398 ff. Enligt Blumenfelds mera koncisa och troligen riktigare uppgifter skulle den normala teoretiska utbildningstiden vara tre år. Den till ett kollegium väl anslutne advokaten erhåller sina uppdrag direkt från allmänheten eller från en statlig juridisk rådfrågningsbyrå. Honoraret för arbetet inbetalas direkt till kollegiet, som fastställer de grunder varefter de olika advokaterna skola erhålla sina

126 SOVJETRYSKA RÄTTSVÅRDSFRÅGOR.avlöningar. En advokat säges förtjäna ungefär lika mycket som en skicklig specialarbetare. Laski påstår att advokatandan är god och att således pliktkänslan inför klienten är högt utvecklad. Advokaterna finna sig icke förhindrade att försvara även sådana personer som tilltalats för kontrarevolutionär verksamhet. Kollegiet är utrustat med disciplinär bestraffningsrätt och kan ådöma såväl avsättning som suspension. Talan mot dess beslut kan föras hos den domstol i andra instans varunder kollegiet sorterar.
    Förhållandena äro förvisso annorlunda i Ryssland än i ett gammalt rättssamhälle som Sverige. Det är emellertid icke överdrivet att påstå, att rättsliga garantier i modern mening för medborgarsäkerheten i viss utsträckning saknas hos oss, och särskilt anmärkningsvärd är ju då laglösheten på just det område, som rör advokatståndets inre organisation, förhållandet mellan advokaten och allmänheten och förhållandet mellan advokaterna och myndigheterna. För svenska jurister kunde det därför utan tvivel vara av intresse, helst i dessa processlagstiftandets dagar, att närmare undersöka också den nya ryska formen för advokatyrkets reglering.

Hilding Eek.