"Ehegesundheitsgesetz" eller »lagen till skydd för den tyska folkhälsan ur ärftlighetssynpunkt» av den 18 oktober 1935, vilken trädde i kraft följande dag, har infört nya äktenskapshinder, som avse att förebygga vissa sjukdomars överförande på make och avkomma.
    Sålunda må äktenskap ej ingås, därest en av nupturienterna lider av sådan med smittofara förenad sjukdom, att på grund därav kan befaras allvarlig skada för den andra nupturienten eller för avkomman. Enligt de officiella motiven till lagen avses härmed i första hand könssjukdomar och vissa former av tuberkulos. Vidare må äktenskap ej ingås, därest endera nupturienten lider av någon av de ärftliga sjukdomar som enligt steriliseringslagen (lagen den 14 juli 1933 om förebyggande av ärftligt belastad avkomma, se SvJT 1933 s. 470) må föranleda sterilisering. De enligt denna lag såsom »Erbkrankheiten» behandlade sjukdomarna äro: medfödd svagsinhet, schizofreni,

MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT. 131mano-depressiv svagsinthet, ärftlig fallandesot, danssjuka, blindhet och dövhet, svår ärftlig kroppslig missbildning samt svår alkoholism. Slutligen förbjuder Ehegesundheitsgesetz äktenskap mellan personer av vilka den ene är omyndigförklarad eller tills vidare ställd under förmynderskap — tidigare kunde sådan person med förmyndarens samtycke ingå äktenskap —eller eljest lider av »sådan rubbning av själsverksamheten, att äktenskapet framstår såsom icke önskligt med hänsyn till folkgemenskapen». Från samtliga dessa äktenskapshinder äger emellertid inrikesministern meddela dispens.
    Frånvaron av de nya äktenskapshindren skall styrkas med ett särskilt intyg, Ehetauglichkeitszeugnis, utfärdat av hälsovårdsmyndighet efter förutgången läkarundersökning av båda parter. Avsikten är, att häsovårdsmyndigheterna skola icke blott direkt förhindra äktenskap, där någon av de i lagen angivna svårare sjukdomarna eller rubbningarna föreligger, utan också lämna nupturienterna råd och upplysningar i rashygieniskt hänseende. Då den organisation som erfordras för denna »Eheberatung» icke väntas bliva färdig förrän sommaren 1936 har föreskrivits, att Ehetauglichkeitszeugnis tills vidare icke behöver företes annat än i tvivelaktiga fall.
    Ett i strid mot den nya lagen ingånget äktenskap blir ogiltigt, »nichtig», under förutsättning att äktenskapet kommit till stånd genom att veterligen falska uppgifter lagts till grund för ett Ehetauglichkeitszeugnis eller för vigselmyndighets medverkan till vigsel. Detsamma gäller, om äktenskapet i avsikt att kringgå lagen ingåtts i utlandet. Rätt att väcka talan om äktenskapets förklarande för ogiltigt tillkommer endast allmän åklagare.
    Lagen skall emellertid icke äga tillämpning, därest mannen är utländsk undersåte. I sistnämnda fall, då den kvinnliga parten genom äktenskapet förlorar sitt tyska medborgarskap, har det tydligen icke ansetts utgöra något tyskt intresse att pröva äktenskapets rasbiologiska förutsättningar.
    Bestämmelser saknas ännu om huru utrikes bosatta tyskar eller utländska kvinnor skola undergå den erforderliga läkarundersökningen och erhålla Ehetauglichkeitszeugnis. Sådana bestämmelser vore givetvis av särskilt intresse för de länder, vilka, liksom Sverige, pröva en utlännings rätt att ingå äktenskap efter hans hemlands lag.

G—ll.