Engelsk lagstiftning om bötesförvandling. I England har under 1935 utfärdats en lag (Money Payments Act) med vissa nya bestämmelser om användning av frihetsstraff såsom tvångsmedel vid indrivning av böter, skatter och underhållsbidrag. I vad rör böter äro dessa bestämmelser, vilka träda i kraft d. 1 jan. 1936, av speciellt intresse i Sverige med hänsyn till de nyligen här framlagda reformförslagen rörande förvandling av böter ( se statens offentl. utredn. 1935:56 och SvJT 1935 s. 611). Den nya engelska lagen, som ej gäller andra böter än sådana som åläggas av courts of summary jurisdiction — visserligen de ojämförligt flesta — innebär i motsats mot det svenska förslaget icke någon ändring i rådande förhållande att förvandling av oguldna böter som regel skall äga rum. Syftet att nedbringa antalet förvandlingsstraff, som under senare år uppgått till omkring 11,000 om året, har man i England ansett sig för närvarande tillfyllest kunna uppnå huvudsakligen genom reformer beträffande förvandlingsproceduren. I sådant hänseende hava införts stadganden av innebörd att i regel förvandling icke skall automatiskt inträda så snart det konstaterats att bötfälld icke inom angiven tid erlagt böterna. Frågan om förvandling skall, om ej speciella skäl till annat föreligga, företagas till särskild prövning av domstol och därvid skall i synnerhet utredning verkställas angående den bötfälldes förmåga att betala böterna. Där det visar sig erforderligt, skall domstolen bereda den bötfällde ytterligare betalningsfrist, medgiva avbetalning och eventuellt anordna övervakning under anståndstiden (jfr 13 § i det svenska utkastet till lag om verkställighet och förvandling av bötesstraff). Genom denna anordning hoppas man kunna förhindra att bötfällda underkastas förvandlingsstraff oaktat de kunde gälda böterna om de erhölle tillräcklig frist.

Nils Regner.

 

    Den senaste polska författningsrevisionen. Den polska författningen av den 17 mars 1921 gav i sin ursprungliga lydelse i likhet med de flesta efter världskriget antagna grundlagar ett klart uttryck för de demokratiska och parlamentariska idéerna. Som bekant kom dock marskalk Pilsudskis starka personlighet snart att dominera statslivet, och åtminstone vid vissa tider kunde man med skäl tala om diktatur. Ett utmärkarde drag hos denna var dock, att den lät de författningsrättsliga bestämmelserna i huvudsak stå kvar orubbade. Visserligen infördes år 1926 i konstitutionen en del föreskrifter, som syftade till ett stärkande av regeringsmaktens ställning, men dessa kunde icke anses innebära någon brytning med de grundläggande författningsprinciperna.
    Genom de innevarande år antagna ändringarna i grundlagen, vilka hämtats från ett redan år 1929 framlagt förslag, har däremot en helt ny anda ingjutits i de gamla formerna. Innebörden av dessa förändringar framstår klarast genom att göra det tankeexperimentet, att det nuvarande svenska statsskicket skulle ersättas med det vid 1800-talets början rådande monarkiska. Efter  revisionen finner man nämligen i den polska författningen ett otvetydigt uttryck för demonarkiska idéerna, ehuru statschefen fortfarande är en på viss tid utsedd president.
    Denne förklaras vara innehavare av den enda och odelbara statsmakten. Han är inför Gud och historien ansvarig för statens öden. Samtliga statsorgan —

även parlamentet — äro honom underordnade. Han äger rätt att utse en tredjedel av senatens ledamöter, väljer sina ministrar, utnämner domare och andra ämbetsmän samt är högste chef för armén.
    En synnerligen egendomlig bestämmelse är, att han tillerkänts viss möjlighet att inverka på valet av sin efterträdare. Ny president skall visserligen väljas av en särskild valförsamling, men den avgående presidenten — vilken för övrigt har rösträtt i denna församling — äger föreslå en annan kandidat än den så valde. För denna händelse skall genom folkomröstning avgöras, vilken av dessa kandidater som skall utses till president.
    Parlamentets ställning har försvagats. Om såväl deputeradekammaren som senaten hos presidenten begär, att en ministär skall avgå, har statschefen möjlighet antingen att efterkomma denna begäran eller att upplösa parlamentet. Den parlamentariska immuniteten har begränsats. Offentliggörande i pressen av parlamentsdebatterna är underkastat vissa villkor. Vid urtima session får parlamentet behandla endast de frågor som väckas av presidenten. Överenskommelser med främmande makter skola visserligen godkännas av parlamentet, men presidenten har rätt att även dessförinnan besluta, att de skola verkställas.
    Ifråga om lagstiftningsmakten har presidenten endast suspensivt veto. Å andra sidan förutsätter grundlagen som en normal företeelse, att han ensam kan utöva en betydande lagstiftningsmakt och detta icke endast då fråga ärom utfärdande av nödförordningar i egentlig mening.
    Även på budgeträttens område har en återgång till äldre monarkiska principer skett. Det föreskrives sålunda, att om parlamentet icke godkänner regeringens budgetsförslag, föregående års budget automatiskt skall tillämpas.

G. B.