DOMAREREGLERNAS SLUTORD.

 

AV

 

DOCENTEN JAN ERIC ALMQUIST.

 

    OLAVI PETRI domareregler avslutas som bekant med följandestrof:

»Orätt saköre gör ingen herre rik, 
Men lag och rätt är Herrans pris.»1

 

    Det är denna strof, som i det följande skall belysas ur olika synpunkter.
    Enligt uppgifter, som härstamma från början av 1600-talet, skulle domarereglerna ha »sammanhämtats» av Olavus Petri år 1544.2 Innebär det citerade uttrycket endast — som Holmbäck antagit — att ett sammanfogande av redan färdiga delar då skett, kan årtalet möjligen vara med riktigheten överensstämmande. Däremot är det ytterst osannolikt, att även själva avfattandet

 

1 Domarereglerna citeras här efter Samlade skrifter af Olavus Petri, utg. av B. HESSELMAN, Bd 4 (1917) s. 299 ff. — Som bekant trycktes domarereglerna för första gången år 1616 av ERICUS SCHRODERUS (se härom närmare Å. HOLMBÄCK, Våra domarregler i Festskrift tillägnad Axel Hägerström den 6 september 1928,s. 267), och i den sentida form de därstädes förekomma hava de sedermera ingått i våra årliga lageditioner. Stavningssättet har dock i olika omgångar normaliserats, varvid utgivarna synas ha följt samma principer, som de tillämpat beträffande lagboken i övrigt. F. n. är alltså full nystavning införd, vilket kan ha sina sidor, dådet är fråga om en 1500-tals text. Reformen må dock i detta fall anses berättigad, i den mån syftet därmed varit att underlätta läsningen för den stora allmänheten. Men under sådana omständigheter är det att beklaga, att utgivarna icke tagit ett ytterligare steg i samma riktning genom att med biträde av sakkunniga personer utmönstra språkliga felaktigheter i texten. I en del fall torde det vara fråga om rena tryckfel, som på grund av något slags missriktad pietet fått stå kvar århundraden igenom, sedan de en gång gjordes i första upplagan. För att välja ett närliggande exempel kan frågas, varför det i lageditionerna allt fortfarande heter: »Orätt saköre göra ingen herre rik», vilket särskilt i en nystavad text måste te sig stötande för språkkänslan, då till försvar för en normalisering i detta hänseende kan åberopas, att de äldre avskrifterna från 1500-talet på detta ställe genomgående begagna formen gör. — Ett mera vittgående önskemål vore dessutom att få de tillsatser markerade med klammer, vilka bevisligen tillkommit efter Olavi Petri tid, vilken åtgärd emellertid förutsätter en mera ingående textkritisk undersökning. Dock bör framhållas, att HOLMBÄCK i sitt nyss anf. arbete redan lämnat flera exempel på dylika yngre tillsatser.

2 Se härom närmare HOLMBÄCK, a. a. s. 267.

DOMAREREGLERNAS SLUTORD. 187ägt rum vid samma tidpunkt. Ehuru det här skulle föra för långt att närmare angiva de skäl, som tala emot ett dylikt antagande, må dock framhållas, att Olavus Petri efter den bekanta dödsdomens avkunnande i januari 1540 aldrig helt blev densamme som förr och att särskilt hans skriftställarskap efter denna tid endast utgjorde en svag återklang av vad som varit. Den obändiga kraft, som åtminstone delvis kännetecknar domarereglerna, pekar därför med nödvändighet hän på en tidigare period av reformatorns liv.
    H. ScHÜCKS förmodan,1 att domarereglerna tillkommit under den tid, då Olavus Petri tjänstgjorde som Stockholms stads sekreterare, alltså någon gång mellan åren 1524—1531, kan likväl ej godkännas. Olavus hade då ännu icke hunnit förskaffa sig den djupgående teoretiska bildning, som är ett utmärkande drag för författaren till domarereglerna,2 låt vara att han sedermera vid avfattandet av dessa i någon mån även byggde på den erfarenhet han förvärvat under denna period av praktisk juridisk verksamhet.
    Åtskilliga indicier tyda i stället på att domarereglerna avfattats under 1530-talets senare hälft. Under dessa år stod Olavus Petri på höjden av sin förmåga. Direkta paralleller kunna också dragas mellan domarereglerna och krönikans äldsta parti, på vilket han samtidigt arbetade.3 De mer eller mindre dolda insinuationerna mot Gustaf Vasas regemente, som i rikt mått förekomma i denna del av krönikan och där stundom förklaras vara gjorda överheten »till en liten rättelse», äro sålunda i vissa stycken tämligen likartade med den, som återfinnes i domarereglernas slutord.
    Vad nu denna insinuation beträffar, som ju är av särskilt intresse för vårt ämne, bottnade den som bekant i reformatorns starka ovilja mot konungens girighet och mot de ofta vedervär-

 

1 H. SCHÜCK, Svensk literaturhistoria, Bd 1 (1890) s. 492.

2 Detta framgår bl. a. vid en jämförelse med det torftiga innehållet i kommentaren till stadslagen, som han författade omkring 1530.

3 Se härom L. SJÖDIN i Historisk tidskrift 1921, s. 51 ff. Detta äldsta parti av krönikan, som förelåg färdigt och redan hunnit spridas i avskrifter före hösten 1539, gick fram till drottning Margaretas regering och motsvarar i Olavi Petri samlade skrifter, Bd 4, ungefär sidorna 1—139. Av fortsättningen har måhända den äldre unionstiden förelegat i manuskript före 1540. Dock torde i så fall framställningen av denna del sedermera ha blivit föremål för en viss avslipning. Sista partiet av krönikan, omfattande den senare unionstiden, är däremot tämligen säkert avfattat efter 1540. Det är skrivet med en torr och opersonlig stil, och alla utfall mot konungen ha sorgfälligt undvikits.

188 JAN ERIC ALMQUIST.diga former, i vilka denna tog sig uttryck. Gustaf Vasa brukade sålunda med förkärlek tillämpa den från medeltiden nedärvda metoden att eventuellt låta de dödsdömda lösa sina liv, vanligen med penningar eller jordagods, och detta desto hellre, som de sakören vilka på detta sätt inflöto ansågos utgöra konungens personliga egendom. Fogdarna och befallningsmännen fingo därför allt som oftast order att av en nådsökande och dennes släktingar eller vänner söka utpressa så stort vederlag som möjligt. Det är också känt, att det sammanlagda värdet av dylika inkomster under Gustaf Vasas regeringstid småningom uppgått till betydande belopp.1 Om icke förr har väl Olavus Petriunder kanslerstiden 1531—15332 fått en viss inblick i konungens affärer med människoliv. I ett otryckt skriftfragment med titeln 'En liten ingång i lagboken', som efter allt att döma innehåller vissa förarbeten till domarereglerna och som i varje fall ej tillkommit före nämnda tid, har Olavus3 uttalat sig över ämnet. Han säger här bl. a.: »Girigheten är en domares slemsta last och odygd, ty hon förhindrar och förblindar honom, att han icke finner på det som rätt är. Förty att mången domare för girighets skull haver vridit och vrängt lag och rätt och brukat så list och behändighet sig själv till fromma och fördel och andra till skada och tunga; därav är mycket ont kommet, att folk är blivet upproriskt och haver förstört land och städer.» Om dessa rader endast tyckas avse domare i allmänhet, uttalar sig författaren mera oförblommerat i fortsättningen, där det heter: »En domare eller regent, som gläds därav, att onda gärningar bedrivas, och menar sig därav bekomma saköre och vill bliva rik, han är icke det värdig, att han dömer eller regerar andra. Förty girighet och egennytta förkränker lagen och all god regemente.»
    År 1536 och närmast följande år fick Olavus Petri rikt tillfälle att på nära håll följa de pinsamma underhandlingarna mellan

 

1 Jfr J. A. ALMQUIST, Den civila lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630, D. 1 (1917), s. 80.

2 Ännu 1528 (Samlade skrifter, Bd 1 s. 326) berömmer han konungen för oegennytta.

3 Att Olavus Petri verkligen författat detta skriftfragment, hoppas jag få tillfälle att visa i annat sammanhang. Vissa skäl tala för att detta tillkommit efter 1532. En av dess källor är sålunda tryckt nämnda år i Tyskland. — Till jämförelse må nämnas, att Olavus Petri 1528 genom trycket utgivit ett mindre arbete med titeln: 'En liten ingång i den heliga skrift' (ny uppl. 1538). En motsvarande parallellism i fråga om teologi och juridik kan påvisas även i andra delar av reformatorns produktion.

DOMAREREGLERNAS SLUTORD. 189de kungliga befallningsmännen och deras dödsdömda offer. Åtskilliga av reformatorns umgängesvänner bland borgerskapet i Stockholm blevo nämligen då fängslade och anklagade för delaktighet i den s. k. krutkonspirationen mot konungen. Några blevo avrättade, men ej så få tillätos att lösa sina liv. Gustaf Vasas brev till slottsfogden Germund Svensson [Somme] den 24 juni 1536, vari det delikata spörsmålet berördes, finnes ännu i behåll.1 Det heter däri bl. a.: »Framdeles om de andra fångar, som icke [ännu?] äro dömda ifrån halsen, med vilka Vi tillfreds äro, att du sätter dem på ett stycke penningar, efter som vardera kan vara rik till, den till 1,000 marker, den till mera eller mindre ...» Att Olavus Petri upprörts över det sätt, varpå hans vänner behandlats, vitsordades några år senare av Gustaf Vasa själv, som därvid berättade, att Olavus på allt sätt sökt stämma honom till mildhet mot »förrädarna» och velat, att konungen skulle »fria» eller »avkorta» deras »rättvisa straff», allt dock förgäves.2
    Det är givet, att dylika personliga erfarenheter måste om möjligt än ytterligare ha ökat Olavi ovilja mot Gustaf Vasas utpressningssystem.3 Och då reformatorn kommer in på detta kapitel i sina domareregler, vilket sker på flera ställen, uttalar han sig också med särskild skärpa. »Lagen», säger han bl. a., »är icke given för saköre skull utan för rätt skull, den menige man till nytta och gagn och icke till olaglig beskattning, skada och fördärv. Och de fogdar och befallningsmän, som allt fara därefter, att de skola draga deras herre stora sakören tillhanda, de äro deras herres skadligaste fiender. Förty det, som så orättfärdeligen sammanlägges, det drager bort allt det som herren haver själv rättfärdeligen sammanlagt. Och därför haver herren ingen så skadlig fiende, som sådana hans egna fogdar äro. En orättfärdig penningdrager tio rättfärdiga bort med sig. Och därför kan ingen göra herren större skada, än att han låter komma orättfärdiga sakören in i hans fatbur. Förty allt det rättfärdiga gods, som där inne är,

 

1 Tryckt i konung Gustaf I:s registratur, Bd 11 s. 150 f.

2 Se härom 1539 års anklagelseskrift, tryckt i Kyrkohistorisk årsskrift 1909, meddelanden och aktstycken, s. 55 ff.

3 Att erfarenheterna efter januari månad 1540, då Olavus måste lösa sitt eget liv med 500 ungerska gyllen, för honom fick en alldeles speciellt personlig karaktär, är en sak för sig. Detta förhållande synes mig f. ö. stödja antagandet, att domarereglerna tillkommit före nämnda tid.

190 JAN ERIC ALMQUIST.det drager han ut med sig. Och, som man säga plägar, det skall vara [starka] lås, som skola kunna hålla inne en orättfärdig penning. Och det som orätt fås, det med sorg förgås.» Sedda mot bakgrunden av detta yttrande innehålla domarereglernas slutord intet sakligt nytt. De upprepa endast vad som sagts förut. Det nya ligger i själva formen. Olavus Petri har här präglat ett av sina berömda kärnspråk, som på två korta rader sammanfattar allt, vad han ville ha sagt i detta ämne.
    Det kan emellertid tänkas, att Olavus hämtat slutorden från någon annan källa. Härpå tyder i viss mån själva formen. Det är nämligen här fråga om vers i motsats till domarereglerna i övrigt, som genomgående äro avfattade på prosa. Ur verssynpunkt skulle t. o. m. berättigade anmärkningar kunna göras mot formen. Ty även på 1500-talet torde sammanställningen rik och pris näppeligen ha kunnat betraktas annat än som nödrim. Envers, omfattande endast tvenne rader, var visserligen i och för sig ingen sällsynthet under knittelns dagar, men å andra sidan utgör detta givetvis icke något hinder för att domarereglernas slutord utbrutits ur ett större sammanhang. Riktigheten härav synes bekräftas genom upptäckten av en samling knittelvers i Uppsalauniversitetsbibliotek, sign. B 26 fol. 9—10,1 av följande lydelse:

1. »Hwar icke wore lagh och rätt,
Then meer förmåtte togo alt slätt.
Woro icke lagh och rätt i landom,
Så nuto ingen fridh för androm.

5. Hålla lagh och rätt widh macht
Är Herrens [loff],2 prijs och pracht.
Orettwijs saköre gör föracht.
Rijkedom är ther medh icke sammanlagdt.
Thetta wari domaren till en warnagel sagt.

10. Ther på bör honom gifua granna acht.
Aff Gudi är folkett all lagh befalt.
Aff hedin i Suerige är thenne lagh utwaldt.
Then rijke gör orätt och tråtzar ähn thå.
Then fattige lijder orätt och måste till bönen gåå.

15. Orätt saköre gör ingen herre rijk,
Män lagh och rätt är Herrans prijs.

 

1 Själva avskriften kan dateras till 1619, men innehållet är, som i det följande skall visas, betydligt äldre.

2 Det inom klammer satta ordet är insatt med stöd av andra avskrifter i UB, dels sign. B 78 fol. 45, daterad från slutet av 1500-talet, och dels sign. B 73 fol. 1 (från 1602).

DOMAREREGLERNAS SLUTORD. 191När handen är smord, warder lagen dödh
Och förer then älenda i största nödh.
Lagen warder grijpin som en fånge,

20. Ty månde then fattige altijdh illa gånge.»

 

    Som synes återfinnas domarereglernas slutord i raderna 15 och 16 av denna i och för sig ganska märkliga dikt. Sannolikheten talar för att denna är något äldre än domarereglerna och att alltså dessas slutord från början ingått i en dikt, som handlat om 'lag och rätt'. Huruvida avskriften i B 26 innehåller hela dikten eller endast ett brottstycke därav, är tills vidare1 omöjligt att avgöra. För det senare talar i viss mån förhållandet, att avskrivarna vid den tid det här rör sig om älskade att stympa sina förlagor i syfte att medtaga endast det som var av intresse för dem själva eller som rörde uteslutande det ämne de för tillfället ville belysa. Betecknande är därvid, att delar av nu påträffade strofer återfunnits i flera andra handskriftssamlingar i UB, såsomt. ex. sign. B 38 fol. 30, B 73 fol. 1 och B 78 fol. 45.2 Om detär riktigt, som HOLMBÄCK3 antytt, att Olavus Petri på vissa punkter själv tillfogat uttalanden till domarereglerna sedan dessa redan genom avskrifter blivit spridda, är antagandet ej alldeles omöjligt, att även slutorden vid något tillfälle omredigerats av samme person. I varje fall är det ett faktum, att i en avskrift av domarereglerna från slutet av 1500-talet (i nyssnämnda B 78) de vanliga slutorden ersatts med följande:

»Holla laagh och rettwijse wijdh macht
Är Herrans loff, prijss och pracht.
Orättwijs saacköre gör förachtt.
Rijkedom är ther medh icke sammanlagdt.
Dette ware domaren till en lijten warnagel sagt.
Ther uppå bör honom giffwa granna acht.»

 

    Även dessa rader återfinnas i ungefär samma form i den större dikten, där de utgöra raderna 5—10. Anledningen till förändringen kan emellertid också vara den, att en avskrivare, som haft tillgång till dikten i dess helhet, funnit denna passus mera tillta-

 

1 Jag vill här betona, att jag i detta sammanhang utnyttjat endast det urkundsmaterial, som finnes tillgängligt i Uppsala.

2 Å andra sidan hör det, som i B 26 följer omedelbart efter den ovan avtryckta dikten, icke dit, utan är hämtat från en annan samling, som i UB, sign. B 32 fol.21, går under namn av »Några gamla och nyttiga ordspråk». Jfr UB, sign. N 317 fol.145, där samma samling kallas »Dicta sapientium».

3 HOLMBÄCK, a. a. s. 269 n. 4.

192 JAN ERIC ALMQUIST.lande än den ursprungliga med dess fatala nödrim och därför ansett sig böra sålunda förbättra sin förlaga. Genom detta utbyte borttogs i viss mån även udden mot konungen.1 Ty då den ursprungliga texten talade om »herre», riktar den nya en varningmot domare i allmänhet. Det sakliga innehållet i övrigt har däremot icke undergått någon förändring. Till jämförelse må nämnas, att då Olavi Petri predikan 'emoot the gruffueliga eedher' från 1539 år 1560 efter författarens död utgavs i ny upplaga, vissa tidigare påtalade uttryck om överheten ansågos böra mildras.2
    Ett annat försök till förbättring av slutorden finnes i B 58 fol.2 (från slutet av 1500-talet), där det heter:

»Orätth saköre tager ingen herre wiiss.
Men lag oc rätth ähr Herrans priis.»

 

    Härigenom har det gamla nödrimmet avlägsnats, vilket måhända i detta fall varit den förnämsta orsaken till den skedda förändringen.
    Det återstår likväl att avgöra frågan om vem som författat den nyfunna dikten om 'lag och rätt' och därmed också de ursprungliga slutorden i domarereglerna. Vad först innehållet beträffar, vittnar detta om stor lärdom. De första raderna utgöra en versifierad omskrivning av vissa kanoniska rättsatser, som förutom i Gratiani dekret kommit till uttryck i förordet till Jydske lov av 1241. Det heter där bl. a.: 'Funnes icke lag i landet, då hade den mest, som mest kunde gripa. Därför skall lagen göras efter allas behov, så att rättrådiga och fridsamma och oskyldiga måhava gagn av sin rättrådighet och fridsamhet'.3 Raderna 17—20 utgöra en översättning av några medeltida rim, avfattade på

 

1 Varken Gustaf Vasa eller hans söner läto f. ö. inverka på sig i detta stycke. Den ständigt penninghungrige Johan III gick därvid om möjligt ännu längre än sin fader, i det att han slog mynt även av menige mans spontana medlidande medde olyckliga fångar, som dömts till bålet eller andra därmed jämförliga straff. Se härom t. ex. Riksregistraturet (RA) 1578 10/3 fol. 55 och 1579 7/7 fol. 190. Medlidandet var dock ej sällan parat med vidskepliga föreställningar om ofärd för egendel. Jfr J. E. ALMQUIST, Tidelagsbrottet (1926), s. 21, och F. WERNSTEDT, Ståthållaren Christoffer Wernstedt 1542—1627 (1929), s. 51.

2 Jfr K. B. WESTMAN i inledningen till Olavi Petri samlade skrifter, Bd 4 (1917),s. XV.

3 Citerat efter HOLMBÄCK-WESSÉN, Svenska landskapslagar, Ser. I (1933), anmärkningarna till Upplandslagens förord, s. 10. — Samma tankegång uttrycker Olavus Petri i förra delen av sin krönika (Saml. skrifter, Bd 4, s. 49) på följande sätt: »Hwad äro förstadöme, ther rettwijsan är borta, annat än mordhkulor och röffuarenäste? Och kommer så ther til, som man seija pläghar: Ther är ondt at byggia ochboo, [ther] som öffuerwold är landzrätt.»

DOMAREREGLERNAS SLUTORD. 193munklatin, vilka i den form de förekomma i svenska avskrifter från 1600-talet1 i hithörande delar lyda som följer:

»Lex est defuncta,
cum judicis est manus uncta.
Propter unguentum [o: unguenta]
lex est in carcere dentum [o: tenta].»

 

    Rad 12 syftar antagligen på den under reformationstidevarvet gängse traditionen, att den svenska landslagen härstammade från hednatiden, en tradition som fått näring därigenom, att ett flertal laghandskrifter, innehållande Kristoffers landslag, inleddes med en rubrik, som gick ut på att föreliggande lagbok första gången utfärdats av en hednisk sveakonung på Björkö, medan denna ort var huvudstad, och sedermera endast förbättrats av efterföljande konungar.2 Att lagen samtidigt (i rad 11) förutsättes emanera från gudomen, innebär intet märkligt för den, som något känner till Olavi Petri etiska grundåskådning.3
    Raderna 13—14 åter äro så gott som ordagrant hämtade från Jesu Syraks bok, kap. 13, där det heter: »Then rijke gör orett och trotzar än tå ther til, men then fattighe moste lijdha och tacka än tå ther til medh.» Denna bok hade vid mitten av 1530-talet för första gången översatts på svenska språket av Olavus Petri (tr. 1536), vilken tidpunkt således efter allt att döma kan betecknas som diktens och därmed också domarereglernas terminus post quem. Betänker man dessutom, att de flesta övriga raderna handla om varning mot girighet och orättvisa sakören, ett ämne för vilket Olavus Petri som ovan visats just vid denna tid hyste starkt personligt intresse, är det tämligen tydligt vem som måste vara författare till dikten i dess helhet. Tilläggas må, att Olavus Petri även skrivit om 'lag och rätt' på prosa. Sålunda är han så gott som säkert författare till »Några nyttige stycker uthdragne aff juris prudentia om lagh

 

1 Se t. ex. UB, sign. B 26 fol. 11 och sign. N 312 fol. 1.

2 Se härom närmare J. E. ALMQUIST, Johan Stiernhöök och den yttre laghistorien. En rätts-historiografisk studie (1934), s. 16. Jfr Olavi Petri yttrande ikrönikan (Saml. skrifter, Bd 4, s. 46): »Thenna lagen, som aff hedendomen ärkommin ...»

3 I den förut omtalade skriften 'En liten ingång i lagboken' heter det härom följande: »... fördenskull krävde nöden, att vart konungarike, furstendöme och myndiga stora städer hava var efter sin nödtorft, omständigheter och lägenheter stadgat sig egen beskriven lag, dock alla grundade uti Guds lag och den naturliga lagen, och samma lag sedan ofta förnyat och skärpt, efter som arghet och ondska haver tillväxt och tidens lägenhet haver det krävt.» 

13 — Svensk Juristtidning 1936.

194 JAN ERIC ALMQUIST.och rätt», som finnas i avskrift i några laghandskrifter, men som hittills undgått våra litteraturhistorikers uppmärksamhet. Ävenledes bör antecknas, att Olavus tidigare varit känd som skald. Bortsett från att han är fader till den första svenska psalmboken (flera uppl. 1526—1543), som i viss mån har en annan karaktär, anses han sålunda på goda grunder ha författat tvenne större diktverk, nämligen »Tobie comedia» och »Wårs Herras Jesu Christi pina och upståndelse». Dessa senare utgåvos anonymt genom trycket, det förstnämnda 1550 och det andra postumt 1556. En jämförelse ur formell synpunkt mellan å ena sidan dessa diktverk och å andra sidan här föreliggande strofer jävar ingalunda det ovan sagda. Att samtliga äro skrivna på samma ovårdade och regellösa knittel betyder måhända mindre, eftersom detta i allmänhet var kännetecknande för reformationstidevarvet. En närmare undersökning ger emellertid vid handen, att Olavus Petri tyckes ha haft förkärlek för vissa rim, som ständigt och jämt återkomma i hans dikter. Sådana äro t. ex. nödh och dödh samt sagt och acht. Av dessa rim återfinnas sammanlagt det förra på 11 och det senare på 10 ställen1 i de båda nyss omtalade Olavus Petri tillskrivna diktverken. Dessa tvenne rimpar äro också representerade i föreliggande strofer. Nödrim ungefär motsvarande rik och pris förekomma stundom även i diktverken, såsom t. ex. beck och vägh, rum och them m. fl.
    Allt talar sålunda för att Olavus Petri själv författat de versifierade slutorden till sina domareregler. Att dessa ord ursprungligen tillkommit i annat sammanhang ändrar därvidlag intet i sak. Det karakteristiska för domarereglerna är just, att de sammanförts från olika håll. Sålunda får det antagas som tämligen säkert, att Olavus hämtat de fem första punkterna från någon av sina otryckta predikningar.2 Även ordspråken synas ursprungligen ha bildat en särskild avdelning för sig.3 Till dessa mer eller mindre självständiga grupper böra, som denna undersökning torde ha visat, även räknas domarereglernas slutord.

 

1 Å ett av dessa ställen förekommer t. o. m. satsbildningen granna acht som rimmande på sagt. Jfr stroferna här ovan, raderna 9 och 10. Dessutom må nämnas, att även rimmen rätt och slätt (tre ställen) samt åhn thå och (ett ställe) äro belagda i diktverken.

2 Jfr HOLMBÄCK, a. a. s. 268 och 276—77. Denna predikan har tydligen utgått från andra krönikeboken, 19 kap. 6 vers. Tilläggas må, att de fem första punkterna i vissa avskrifter av domarereglerna fått bibehålla karaktären av ett avslutat helt. Se t. ex. UB, sign. B 59 fol. 2.

3 HOLMBÄCK, a. a. s. 268 n. 3.