DOMAREUTBILDNINGEN.

 

SVERIGES DOMAREFÖRBUNDS KONSTITUERANDE MÖTE.

 

 

    Vid Sveriges Domareförbunds konstituerande möte å Riddarhuset i Stockholm den 30 november 1935 var domareutbildningen överläggningsämne. Presidenten Birger Ekeberg inledde överläggningen, följd av häradshövdingen Björn Zetterstrand och rådmannen Edward Ploman. Efter dessa anföranden förekom en kort diskussion. I det följande återgivas hrr Ekebergs, Zetterstrands och Plomans föredrag väsentligen in extenso samt diskussionsinläggen i sammandrag, utom borgmästare Lindhagens, som i medtagna delar återgivits efter tal:s manuskript.

 

INLEDNINGSANFÖRANDE AV PRESIDENTEN B. EKEBERG.

 

    Enligt § 1 i stadgarna har Sveriges Domareförbund till ändamål att samla sina medlemmar till rådplägning i ämnen av intresse för den svenska domarekåren i dess helhet. Domareutbildningen, som upptagits såsom enda överläggningsämne vid detta konstituerande möte, torde med fog kunna hänföras till denna kategori. Hur än vårt rättegångsskick kommer att gestalta sig — ett är visst: vad den åttonde domareregeln säger om den gode och beskedlige domaren kommer att förbliva en levande sanning.
    Om frågan om domareutbildningen är och förblir en livsfråga för  hela vårt rättsväsende, kan den sägas numera i högre grad än förr varaen hela domarekårens gemensamma angelägenhet, sedan åtgärder vidtagits i syfte att slå nya bryggor mellan stadsdomarebanan och domarebanan i övrigt. Jag syftar härvid särskilt på de 1933 och 1934 meddelade bestämmelser, enligt vilka å ena sidan den unge juristens väg till hovrätten lika väl kan gå via rådhusrätt som via häradsrätt, å andra sidan fiskalskompetens normalt kräves för befordran till assessor eller stadsnotarie vid större rådhusrätt samt för längre vikariat å sådan tjänst eller å rådmansbefattning därstädes.
    Om nu nämnda principiellt och praktiskt viktiga bestämmelser givit upphov till nya problem beträffande juristutbildningen och domarebanans rekrytering, så gäller detta i ej mindre grad de vid årsskiftet ikraftträdande reglerna om inskränkning i domsagonotariernas behörighet att tjänstgöra såsom ordförande i rätten.
    De i det föregående nämnda nya bestämmelserna kunna sägas i viss mån vara förelöpare till processreformen. Ägnad att jämna vägen för

DOMAREUTBILDNINGEN. 21denna reform är även den för närvarande i snabbt tempo fortgående utvecklingen av sekreterarinstitutionen vid domsagorna och de därmed förknippade organisatoriska förändringarna beträffande domsagoarbetet. Medan vi ännu för ett par år sedan i hela riket hade tillhopa 17 biträdande domare, finnas för närvarande, förutom 2 biträdande domare, icke mindre än 37 sekreterare, ett antal som inom den närmaste framtiden torde kunna förväntas bliva ökat med 10. Medan de biträdande domarenas arbetsuppgifter växlade i skilda domsagor, äro sekreterarnes uppgifter i viss mån standardiserade. Sekreteraren är i regel främst inskrivningsdomare.
    Ett par ytterligare omständigheter, som man för närvarande har att räkna med vid domareutbildningen och befordringsgången, är det tillfälliga behov av arbetskrafter, som föranledes av de nya fastighetsböckernas uppläggande, samt den flitiga användningen av även helt unga domstolsjurister för lagstiftningsarbete.
    Sist men icke minst bör understrykas, att utbildningen numera måste i möjligaste mån taga sikte på förhållandena sådana de kunna förväntas gestalta sig efter rättegångsreformens genomförande.
    På grund av, bl. a., nämnda omständigheter har frågan om domareutbildningen i viss mån kommit i ett nytt läge, och det åligger nu mig att jämte övriga inledare söka i korthet belysa några hithörande problem. Då jag under många år varit verksam som akademisk lärare, kunde det vara frestande att något dröja vid det synnerligen betydelsefulla led i domareutbildningen, som är förlagt till universiteten. Men den starkt begränsade tid, som står mig till buds, tillåter mig blott följande allmänna reflexioner. Om den undervisning, som vid de juridiska fakulteterna presteras, torde kunna sägas, att den i våra dagar målmedvetet strävar till att utbilda eleverna för det praktiska livet. Måhända kunna i skilda hänseenden ytterligare steg tagas i samma riktning. Men naturligtvis är det lika omöjligt att utbilda en god jurist uteslutande i studiekammare och föreläsningssal som att uteslutande pådenna väg utbilda en god läkare. En intim växelverkan mellan teori och praxis är lika oumbärlig i ena fallet som i det andra; vad sjukhuspraktiken betyder för den blivande läkaren, det gör domstolspraktiken för den unge juristen. Ingen student är utrustad med ett sådant mått av juridisk fantasi, att han utan hjälp av detta åskådningsmaterial kan klart skönja den levande verklighet, av vilken lagparagraferna äro en syntes. En diskussion mellan domare och akademiska lärare av juristutbildningens problem skulle helt visst giva ömsesidig behållning.Men detta är — för att tala med Kipling — en annan historia; i dag är det domstolarnas insats i utbildningen, som står under debatt.
    Då frågan om den förberedande utbildningen vid underrätt kommer att närmare belysas av de båda ärade talare, som närmast efter mig skola taga till orda, kan jag även i denna del begränsa mig till ett par korta uttalanden av allmän innebörd.
    Enligt min mening kan den treåriga tjänstgöringen i domsaga få ett mycket betydande värde ur utbildningssynpunkt även efter den kri-

22 BIRGER EKEBERG.tiska 1 januari 1936. Den äldre ordningen, enligt vilken den unge juristen såsom rättens ordförande ställts inför ett vida tyngre ansvar än hans jämnåriga mött på andra banor, har otvivelaktigt haft en utomordentlig betydelse för karaktärens och personlighetens daning. Ingen av oss kan förgäta, vad det betydde att sitta sitt första ting. Men lika visst är, att under meningsbrytningarna om den nya ordningen dennas värde ofta blivit i diskussionens hetta underskattat. Under den närmaste framtiden blir det en betydelsefull uppgift för oss litet var att avlägsna de fördomar, som på sina håll — icke minst bland den studerande ungdomen — äro på väg att utbilda sig på denna punkt. Det är ett viktigt allmänt intresse att motverka en opinionsbildning i denna riktning. En förutsättning för att detta skall lyckas är uppenbarligen, att utbildningen så anordnas, att förändringen blir så litet kännbar som möjligt. Begränsningen av notariernas kompetens får sålunda ej leda till att de uteslutande få syssla med mindre krävande uppgifter och i mycket lämnas att reda sig på egen hand utan handledning och eftersyn. Till mera hantverksmässigt arbete böra de anlitas allenast i den utsträckning detta kan anses betingat av deras utbildning. De böra naturligtvis alltjämt följa handläggningen å tingen och därvid föra minnesanteckningar. Det måste även tillses att de få utbildning i protokollsskrivning. Vidare bör häradshövdingen icke blott öva nödig kontroll, huru de handlägga och döma i de mindre mål, som alltjämt bli dem anförtrodda, utan även giva dem inblick i dömandet i svårare mål genom att med dem diskutera målen och låta dem uppsätta förslag till dom eller utslag. Den tid som åtgår för dessa ändamål ingår i det pris som måste betalas för erhållande av duglig notariehjälp. Erfarenheten visar, att den häradshövding, som ägnar tid och intresse åt sina notariers utbildning, i längden också får de bästa notarierna.
    Rätt anordnad, kan enligt min mening notarietjänstgöringen ur domareutbildningens synpunkt bliva lika god som förut, fastän den fulla behörigheten inträder först på ett senare stadium. Nu är det emellertid så, att antalet av dem, åt vilka plats slutligen kan beredas på domarebanan, ej på långt när är tillräckligt att fylla domsagokansliernas behov av arbetskraft. Inom Svea hovrätts domvärjo lämna för närvarande ett femtiotal jurister1 årligen domsagorna efter treårig utbildning. Av dessa hamna allenast omkring ett dussin slutligen på domarebanan. Resten går till andra banor — direkt eller efter att under några månader ha prövat sin lycka i hovrätten. Många, sannolikt de flesta som höra till sistnämnda grupp skulle för framtiden gå domarekanslierna förbi, om tjänstgöringen därstädes ej längre komme att räknas såsom merit utanför domarekarriären. Det gäller sålunda att trots behörighetsbegränsningen söka bibehålla notarieutbildningen på ett sådant plan, att den även för dessa andra banor bibehåller sitt värde. Icke minst ur denna synpunkt är det önskvärt, att kretsen av de mål, som få handläggas av notarierna, i viss mån utvidgas.

 

1 Den exakta siffran för budgetåret 1934/1935 var 44.

DOMAREUTBILDNINGEN. 23    Hittills har dess bättre behörighetsinskränkningen ingalunda medfört den katastrofala avfolkning av domarekanslierna, som man på sina håll hade fruktat. Totala antalet i domsagorna under Svea hovrätt tjänstgörande notarier, vilket den 1 juli 1933 utgjorde 220, uppgick den 1 januari 1934 till 199, den 1 juli s. å. till 217, den 1 januari i år till 196 och den 1 juli till 191. Särskilt under det senaste året hava emellertid avsevärda svårigheter på sina håll framträtt, framför allt i de norrländska domsagorna. På senare tid har det förekommit att även avlönade notarieplatser stått vakanta. Angående de åtgärder, som i anledning härav böra vidtagas, kan jag hänvisa till ett underdånigt utlåtande av Svea hovrätt den 8 mars 1935.
    Till frågan om det numera etablerade samarbetet mellan rådhusrätt och hovrätt i juristutbildningens tjänst återkommer jag i det följande.
    Jag övergår nu till nästa stadium på den unge juristens väg fram mot domareställningen: aspiranttiden i hovrätt, och har därmed nått fram till huvudämnet för mitt anförande. Hovrätten har två uppgifter att fylla i domarrekryteringens tjänst: praktisk utbildning samt prövning och gallring. Även härads- och rådhusrätterna utöva naturligtvisen viss prövning, dels vid antagande av aspiranter, dels vid utfärdande av vitsord över tjänstgöringen eller eljest avgivande av besked angående deras lämplighet för domarebanan, någon gång även genom deras skiljande från tjänsten. Men den slutliga prövningen måste enligt sakens natur ligga hos hovrätten, där samtliga aspiranter passera revy och tillfälle sålunda erbjuder sig att, i kollegialt samråd, anställa jämförelser dem emellan. Naturligtvis hör det till sällsyntheterna, att en aspirant vågar sig in till hovrätten emot häradshövdingens eller rådhusrättens mer eller mindre bestämda avstyrkande. Det är sålunda ett redan ganska väl sovrat material, med vilket hovrätterna hava att arbeta.
    Det är uppenbarligen av synnerlig vikt ej blott för domarebanans utan även för den högre administrationens rekrytering, att hovrätten vid handhavande av denna uppgift tillämpar sådana grundsatser, att man för dessa för samhällslivet grundläggande ändamål förvärvar de yppersta krafter, som stå att få. Skall detta lyckas, får man icke förfara så, att alla, vilka överhuvud besitta nödiga kvalifikationer, godkännas och därpå få ställa sig i kö och avvakta sin tur till lediga förordnanden. Följden av ett sådant tillvägagångssätt bleve — åtminstone under tider med stark tillströmning — att många av de bästa funne med sin fördel förenligt att gå hovrättens dörr förbi eller tröttnade och bröte sig ut ur ledet. Det riktiga systemet är därför, att ur varje ny grupp av aspiranter utväljes det antal, åt vilket hovrätten anser sig kunna omedelbart bereda anställning. Denna gallring måste ske så snabbt sig göra låter, och detta av två skäl: ju kortare väntetid, dess större utsikt att draga till sig de bästa; och ju snabbare ett negativt besked gives, dess mindre är olyckan för den som därav drabbas. Några siffror. Antalet nyinskrivna aspiranter i Svea hovrätt utgjorde under vart och ett av åren

24 BIRGER EKEBERG.1930—1934 resp. 36, 46, 39, 32 och 49. Bland dessa äro för närvarande allenast resp. 8, 11, 11, 10 och 21 fiskaler; den höga siffran för 1934 — 21 av 49 — beror på särskilda skäl, framför allt därpå att hovrätterna numera hava att sörja även för rådhusrätternas rekrytering. Den tid, som förflyter från inträdet i hovrätten till första fiskalsförordnandet, har under de båda senast tilländagångna kalenderåren varit i genomsnitt 10 månader. År 1931 var motsvarande tid 1 år 3 månader och under tidigare år var väntetiden stundom vida längre. De som ej kunna påräkna befordran på domarebanan erhålla besked därom snarast möjligt — i åtskilliga fall efter helt kort tid. Många draga sig också själva snart tillbaka, sedan de hunnit skaffa sig en uppfattning rörande utsikterna.
    Av de förut anförda siffrorna framgår, att i allmänhet allenast var tredje eller fjärde aspirant når fram till fiskalsförordnande. Bland den stora majoritet som redan på detta tidiga stadium lämnar domarebanan, äro många i och för sig fullt skickade för densamma; de få vika därför att andra finnas, som äro ännu bättre, och därför att hovrätten ej tillämpar anciennitetsprincipen utan vad jag skulle vilja kalla en ren kvalitetsprincip. Det skall ej nekas, att avgörandet mången gång är svårt; skillnaden kan stundom vara ganska ringa mellan dem, som föras till de utvaldas skara, och deras mindre lyckligt lottade kamrater. Systemet kan därför också synas vara ett hårt system. Men det synes mig utgöra den enda vägen, om man vill bjuda varje ny årgång samma chans och därmed sörja för den bästa möjliga rekrytering av domarebanan. Jag har ofta diskuterat systemet med dem det närmast gäller och de ha funnit det rationellt. Förutsättningar för dess lämplighet äro naturligtvis, att var och en vid inträdet i hovrätten får veta vilken hård kamp han ger sig in uti och att såvitt möjligt åtgärder vidtagas i syfte att bereda de avgående en framtid på annat håll. På åtgärder i sistnämnda syfte har ett betydande arbete nedlagts.
    Mången gammal Svea-hovrättist frågar kanske: hur kan man i denna hovrätt med dess nio divisioner så snabbt bilda sig en tillförlitlig uppfattning av dessa stora skaror aspiranter? Förklaringen ligger i en omorganisation av utbildnings- och prövningsförfarandet, som jag nu skall i korthet skildra.
    Det klagades förr över att aspiranterna i Svea hovrätt voro i alltför stor utsträckning lämnade åt sig själva och att de därför ofta kände sig övergivna och vilsekomna. I detta hänseende har det blivit annorlunda, sedan jämlikt kungl. brevet den 6 december 1929 en av hovrättens divisioner — den s. k. prövningsdivisionen — fått sig anförtrott att underpresidentens ledning dirigera aspirantutbildningen. Då en aspirant gör sitt inträde i hovrätten, blir han strax omhändertagen. Han indelas icke blott, liksom förr, för protokollstjänstgöring och annan förberedande utbildning på en av hovrättens divisioner, utan han anförtros därjämte speciellt åt någon av prövningsdivisonens ledamöter. Därjämte får han omedelbart ansluta sig till en av prövningsdivisonen anordnad förberedande utbildningskurs, vilken sedan flera år ledes av

DOMAREUTBILDNINGEN. 25hovrättens sekreterare. På denna kurs instrueras han i hovrättens arbetsformer, icke minst i föredragningens svåra konst. Till mycket stor del består kursen i praktiska övningar, där de unga aspiranterna få pröva sina krafter genom föredragning och återställning av mål samt utarbetande av förslag till rubriker och utslag. Deras prestationer bli föremål för kamratlig diskussion och kritik, allt under kursföreståndarens ledning och kontroll. Denna kurs, som begynner vid höstsessionens början och fortgår till vårsessionens slut, håller ett längre sammanträde varje vecka och följes av aspiranten under en tid av omkring fyra månader.
    Parallellt med kursundervisningen får aspiranten utbilda sina färdigheter och visa vad han duger till genom att utarbeta förslag till promemorior, rubriker och utslag såväl åt ledamöterna på den division, där han är indelad till tjänstgöring, som åt vederbörande ledamot på prövningsdivisionen. Aspiranterna anlitas vidare dels av presidenten för utredningar av skilda slag, ofta föranledda av kungliga remisser, dels såsom biträden åt sekreteraren, advokatfiskalen, aktuarierna och arkivarien.
    Sedan några månader gått, får aspiranten i presidentens närvaro avlägga upprepade föredragningsprov inför prövningsdivisionen, varvid förslag till rubrik och utslag skall framläggas. Vid slutprovet är även äldsta hovrättsrådet närvarande. Om dessa prov utfalla tillfredsställande, hänvisas aspiranten att, alltjämt i presidentens närvaro, avlägga minst ett prov på någon av hovrättens övriga divisioner. I anslutning till varje provföredragning diskuteras målen med föredraganden till utrönande av hans juridiska insikter, omdöme och domaregenskaper överhuvud. Sedan proven avslutats, företages frågan om aspirantens fortsatta användning på domarebanan vid gemensam överläggning mellan hovrättens samtliga ordinarie ledamöter. Då aspiranternas indelning på divisionerna växlar tre gånger om året och den slutliga provföredragningen i regel förlägges till en fjärde division, är det vid denna tidpunkt många utanför prövningsdivisionen, som sett honom i arbete. Naturligtvis söker hovrätten vid sin prövning också ledning i de vitsord aspiranten erhållit före sitt inträde i hovrätten.
    Genom den nu beskrivna anordningen vinnes, att prövningsdivisionen, som naturligtvis efterhand förvärvar en betydande erfarenhet på området, blir i tillfälle att på grundvalen av en ganska ingående och allsidig prövning anställa jämförelser mellan samtliga aspiranter. Att prövningen förlöper snabbt framgår av de förut meddelade siffrorna. Att den även ger jämförelsevis säkra resultat bestyrkes därav att efterjusteringar i form av utgallring av aspiranter efter första fiskalsförordnandet numera äro mycket sällsynta.
    Sedan det första fiskalsförordnandet vunnits, öppna sig möjligheter åt skilda håll. Såsom redan blivit antytt, har under de senare åren utvecklingen gått i den riktningen, att ett ständigt stigande antal fiskalskompetenta krafter tages i anspråk för uppgifter utanför hovrätten. Belysande äro i detta hänseende följande siffror, i vilka till vinnande av

26 BIRGER EKEBERG.jämförliga tal även vice häradshövdingarna inräknats. Den 1 februari 1929 var totala antalet till hovrättens förfogande stående godkända aspiranter, vilka ännu ej nått fram till kungligt assessorsförordnande, 40. Av dessa tjänstgjorde 19 — sålunda i det allra närmaste hälften — i hovrätten, 7 voro t. f. domhavande, 8 biträdande domare, 4 vid vattendomstol och 2 i riksdagen. Av de 21, som tjänstgjorde ute på linjen, voro 17 vice häradshövdingar. Samma dag tre år senare hade totala antalet väl stigit till 54, men ökningen belöpte nästan helt och hållet på hovrättens egna arbetskrafter; ute på linjen tjänstgjorde tillhopa 22. Motsvarande dag i år var däremot bilden högst väsentligt förändrad. Hela antalet hade ökat till 66 och av dessa tjänstgjorde icke mindre än 40 utanför hovrätten — 5 såsom t. f. domhavande, 18 såsom biträdande domare eller sekreterare, 2 såsom biträden vid uppläggande av nya fastighetsböcker, 3 i rådhusrätt, 5 vid vattendomstol och 7 i riksdagen eller eljest i lagstiftningen. I dag (den 30 november 1935) är totalsiffran uppe i 78, av vilka 29 tjänstgöra i hovrätten och 49 på andra håll, bland dem 11 såsom biträden vid fastighetsboksarbete. I nu nämnda siffror äro de ej inräknade, som vunnit stadigvarande placering vid rådhusrätt. Av de utanför hovrätten tjänstgörande äro numera endast 6 vice häradshövdingar. De utanför hovrätten tjänstgörande fiskalernas antal har sålunda under åren 1929—1935 stigit från 4 till 43 eller nära nog det tiodubbla.
    Fiskalernas alltmer växlande uppgifter ha fört med sig nya, delvis ganska svårlösta problem. Det är ingalunda lätt att sörja för att å ena sidan nödiga arbetskrafter ständigt finnas tillgängliga, å andra sidan fiskalerna såvitt möjligt hava oavbruten tjänstgöring med fiskalslön.
    Naturligtvis inverkar också fiskalernas ständigt ökade användning utanför hovrätten ofta förryckande på hovrättens arbete och på utbildningen därstädes. Ej sällan uppstå härvid konflikter mellan hovrätternas och domsagornas intressen samt mellan utbildningens och tjänstens intressen. Domsagosekreterarna hava för närvarande till sinhuvudsakliga uppgift att vara inskrivningsdomare och syssla med uppläggande av nya fastighetsböcker. Denna uppgift blir uppenbarligen bättre tillgodosedd, om sekreteraren kan stanna längre tid på sin post.Ur domareutbildningens synpunkt är däremot önskvärt, att tiden för sådant arbete starkt begränsas.
    För Svea hovrätts vidkommande har hittills tiden för fiskalernas sekreterareförordnande i allmänhet begränsats till ett år, en ordning varmed häradshövdingarna helt naturligt ofta varit missbelåtna. Tidslängden blir uppenbarligen bland annat beroende på antalet sekreteraretjänster. Ju flera dessa bli i förhållande till fiskalstjänsterna, dess längre tid måste sekreteraren stanna på sin post. Men ju längre denna tid blir, dess angelägnare är det att hans uppgifter bli mera allsidiga. Sedan vid årsskiftet begränsningen i notariernas behörighet trätt ikraft torde en utveckling i denna riktning vara även av andra skäl betingad.

DOMAREUTBILDNINGEN. 27    Den största svårighet, som sammanhänger med fiskalskadrernas ökning, ligger emellertid på ett annat område: medan antalet fiskaler på kort tid i det närmaste fördubblats, är antalet slutposter, till vilka de sträva, ungefär konstant. Följden härav blir, att om ej särskilda åtgärder vidtagas, slutmålet för varje ny årgång blir alltmer avlägset. Skall befordringsgången bliva ungefär densamma som nu, blir situationen sådan, att även mycket dugliga jurister bli gamla män, innan de nå fram till en tryggad och någorlunda väl avlönad ställning. Det lärer sålunda vara nödvändigt att återställa ett rimligare förhållande mellan passageposternas och slutposternas antal, om man vill förebygga, att domarebanans rekrytering äventyras.
    Hur skall detta ske? Såsom en utväg har nämnts att i vissa större domsagor inrätta fasta och någorlunda väl avlönade inskrivningsdomaretjänster. Något avsevärt antal sådana tjänster torde emellertid icke vara att påräkna, och de synas även mindre väl lämpa sig såsom slutposter för dem, som i den mycket hårda konkurrensen i hovrätterna kämpat sig fram till fiskaler. I den mån jurister, som genomgått hovrättens skola, i större utsträckning komma i åtanke vid befordran till stadsdomaretjänst, är däremot mycket vunnet. För övrigt sammanhänger frågan naturligtvis nära med processreformens organisationsproblem. Tiden medger icke en utveckling av dessa problems läge. Jag måste i detta sammanhang inskränka mig till att understryka frågans synnerliga vikt.
    Från fiskalstjänstgöringen går vägen normalt vidare till adjunktion och assessorsförordnande, till justitierevisionen och slutligen till tjänstgöring såsom hovrättsråd eller såsom ordinarie domare i första instans. För erhållande av förordnande såsom assessor i hovrätt förutsättes numera ej blott ett års tjänstgöring såsom adjungerad ledamot i hovrätt utan även lika lång tids tjänstgöring vid häradsrätt eller störrerådhusrätt efter första fiskalsförordnandet. Härmed är sörjt för att varje överrättsdomare erhåller en grundligare förtrogenhet med handläggningen i underrätt, något som bland annat med tanke på ett blivande muntligt överrättsförfarande är av största vikt. En annan nyhet, som också ligger i linje med rättegångsreformen, är att revisionssekreterare, vilka ämna söka domsaga, dessförinnan återgå till hovrätten för att under ett par års tjänstgöring därstädes skaffa sig en fylligare bild av de arbetsuppgifter, som vänta dem efter häradshövdingutnämningen. Uppenbart är dock att en sådan återgång för kortare tid icke så lätt låter sig göra, då fråga är om hovrätt utanför Stockholm.
    Till sist några ord i den viktiga frågan om samarbetet mellan hovrätter och rådhusrätter i juristutbildningens tjänst. En följande talare skall giva oss en inblick i huru aspirantutbildningen numera är ordnad vid Stockholms rådhusrätt. Jag är övertygad, att alla, som i likhet med mig ha erfarenhet beträffande denna utbildnings resultat, och icke minst de unga aspiranterna själva, äro beredda att beteckna den såsom högeligen instruktiv och allsidig. Från annan rådhusrätt har Svea hovrätt hittills icke mottagit några aspiranter — helt naturligt då

28 BIRGER EKEBERG.någon motsvarande utbildning ännu ej lärer vara anordnad vid någon annan rådhusrätt. Däremot ha rådhusrätter ute i landet i stor utsträckning anlitat hovrättsfiskaler för längre eller kortare förordnanden, och detta redan före de nya kompetensreglernas tillkomst.
    Aspiranterna från rådhusrätt erhålla i hovrätten samma fortsatta utbildning och bliva föremål för samma prövning som deras kamrater från häradsrätterna. Då i ena som i andra fallet fiskalsförordnandet medför samma kompetens, ställas kraven helt naturligt i båda fallen lika högt. För erhållande av kompetens till fortsatt tjänstgöring är det sålunda ej heller här tillräckligt att aspiranten till nöds fyller minimikraven. Om bättre krafter stå till buds, får han vika för dessa. Men naturligtvis söker hovrätten här som eljest ledning i det vitsord aspiranten erhållit för sin tjänstgöring vid rådhusrätten. Hovrätten är väl medveten om att den nya uppgift, som här lagts i dess händer, är av grannlaga natur och, icke minst med hänsyn till de för närvarande vittskilda arbetsformerna vid hovrätt och rådhusrätt, förenad med särskilda svårigheter. Endast genom förtroendefullt samarbete mellan hovrätt och rådhusrätt kan ett gott resultat vinnas, och ett sådant samarbete äger också i stor utsträckning rum. Det nya systemet vore tydligen förfelat, om rådhusrätterna kunde göra gällande, att de finge sig påtvungna för deras arbetsuppgifter mindre lämpade krafter, medan kanske deras bästa aspiranter föredroge att stanna kvar i hovrätten istället för att efter uppnått fiskalsförordnande vända tillbaka till den rådhusrätt, varifrån de kommit. I samförstånd med Stockholms rådhusrätt har Svea hovrätt funnit utvägar att förebygga sådana konsekvenser. Det kan förtjäna erinras, att hovrätten icke kan påtvinga en rådhusrätt en viss kandidat; även om denne blivit aldrig så varmt förordad av hovrätten, kan rådhusrätten giva företräde åt någon annan, som är till sysslan kompetent.
    Om sålunda rådhusrättsaspiranterna gärna vända tillbaka och prövningen i denna del haft sin betydelse huvudsakligen däri att de svagaste bland dem ersatts med bättre kvalificerade krafter från annat håll, skall det icke förnekas, att en viss obenägenhet gjort sig gällande bland de från domsagorna kommande aspiranterna att övergå till stadigvarande tjänstgöring i rådhusrätt. Denna obenägenhet beror helt visst icke på tjänstgöringens art. Men många bland de unga juristerna synas frukta, att med övergången till tjänstgöring i rådhusrätt andra banor bli stängda. Man vågar med andra ord ännu ej riktigt lita på att det kommer att göras allvar av principen om den enhetliga domarekarriären. Det gäller därför att i handling visa, att en duglig man, som ägnar sig åt rådhusrättstjänst, har vägarna öppna åt skilda håll lika väl som andra domare. Steg i denna riktning ha redan tagits, men åtskilligt återstår att göra. Svårigheter vid genomförande av den nya principen möta emellertid i den olikhet som gäller vid tillsättning av å ena sidan stadsdomare, å andra sidan domarekåren i övrigt, så ock i den förening av domaregöromål och administrativa uppgifter, som alltjämt råder i flertalet städer.

DOMAREUTBILDNINGEN. 29    I Skånska hovrätten ingår såsom ett normalt led i aspirantutbildningen för dem, som ej komma från rådhusrätt, några månaders tjänstgöring vid Malmö rådhusrätt. Detta är enligt min mening en lycklig tanke och det förtjänar närmare undersökas, huruvida motsvarande anordningar kunna träffas här i Stockholm.
    Den strängt begränsade tiden har tvungit mig att företrädesvis hålla mig till de yttre konturerna av mitt ämne. Viktigast av allt är emellertid den anda, vari domareutbildningen handhaves, och de grundsatser, efter vilka prövningen och gallringen äga rum. Man möter stundom den uppfattningen, att hovrätterna vid denna prövning lägga alltför storvikt vid att vederbörande är en god föredragande och skriver väl. I verkligheten förhåller det sig icke så. Hovrättens strävan är att efter bästa förmåga utröna, huruvida de unga besitta de kunskaper, det omdöme, den vidsyn, den rättskänsla och överhuvud de karaktärsegenskaper, som främst krävas av en domare. Justitieministern sammanfattade i ett yttrande vid Göta hovrätts 300-årsjubileum sina erfarenheter från sin egen aspiranttid i orden, att aspiranten i hovrätten sättesin i en utomordentligt sträng och fostrande skola, som lär honom noggrannhet, grundlighet, saklighet, självständighet men framför allt annat rättfärdighet. Han har därmed väl karaktäriserat de höga ideal, som böra vara ledstjärnor för juristutbildningen vid våra domstolar. Att hos de unga utveckla och befästa den sanna domareandan är en lika högsom vansklig uppgift. Envar av oss bevarar helt visst i tacksamt minne en eller flera svenska domaregestalter, vilkas hela gärning i särskild grad präglats av denna anda och vilka besuttit en sällsam förmåga att meddela den även åt sin omgivning. Spörja vi, huru de därvid gått tillväga, kan svaret bliva i viss mån växlande. De kunna i sin fostraregärning ha följt skilda metoder. Men helt visst har ett varit för dem alla gemensamt: De ha först och sist verkat genom sitt exempel. De hava därmed också givit oss en grundläggande lärdom, som vi ej få förgäta.