Straffpåföljder och förlust av allmänna befattningar. Genom en nyligen framlagd proposition (nr 190) har regeringen föreslagit ändringar i strafflagen samt i andra lagar och författningar, av innebörd att viktigare nuvarande straffpåföljder av personlig natur avskaffas samt nya bestämmelser meddelas angående förlust av allmänna befattningar på grund av ågången straffdom. Till grund för förslaget ligger väsentligen en inom justitiedepartementet av hovrättsassessorn Th. Munck af Rosenschöld och mig utarbetad promemoria (Statens offentl. utr. 1935: 60).
    De av förslaget berörda straffpåföljderna äro: »påföljd enligt 2 kap. 19 §», ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas (2 kap. 15 och 16 §§, jfr 25 kap.) samt ovärdighet att vidare föra andras talan inför rätta (22 kap. 14 § och RB 15 kap. 14 §); däremot lämnas oförändrat vad i 25 kap. 15 och 22 §§ är stadgat om obehörighet att nyttjas i vissa befattningar vid trafikverk. Viktigast är påföljden enligt 2: 19. Denna innebär i huvudsak dels förverkande av sådana ämbeten, tjänster eller andra allmänna befattningar, som den dömde vid tiden för domens lagakraftvinnande innehar, dels obehörighet för framtiden, så länge påföljden varar, att »utöva» allmän befattning och att utöva rösträtt vid offentliga val eller beslut, ävensom att vittna eller fullgöra värnplikt. I det förra hänseendet är påföljdens betydelse såtillvida ringa, som enahanda verkan i viss utsträckning enligt 25 kap. 20 § första stycket och 22 § åtföljer varje dom å straffarbete, som drabbar en offentlig funktionär. Vissa olikheter äro emellertid att anmärka. Anförda bestämmelse i 25 kap. får sålunda antagas avse allenast ämbeten och tjänster samt övriga befattningar med »förvaltande» funktioner, vilkas innehavare för fel i befattningen äro underkastade ansvar enligt 25 kap., medan 2: 19 därutöver avser allmänna befattningar utan omedelbart förvaltande uppgifter, t. ex. ledamotskap av »beslutande» församlingar (stads- och kommunalfullmäktige m. fl.) och av åtskilliga nämnder (jfr 10: 3), ävensom riksdagsmannaskap. Vidare är befattningens förverkande enligt 2: 19 städse obligatoriskt, och skall ej särskilt ådömas; enligt 25: 20 kan den motsvarande påföljden, vilken framträder genom uttrycklig dom å avsättning från varje ifrågakommande befattning, där omständigheterna äro synnerligen mildrande stanna vid suspension.

STRAFFPÅFÖLJDER OCH FÖRLUST AV ALLMÄNNA BEFATTNINGAR. 207    Ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas kan endast ådömas för brott i befattning, som är hänförlig under 25 kap. (jfr ovan). Dess verkan är emellertid förlust av och obehörighet till även övriga allmänna befattningar. Verkan av ovärdighet att föra andras talan inför rätta framgår av benämningen. Emellertid medför även denna påföljd, på grund av talrika särskilda stadganden, förlust av och obehörighet till allmänna befattningar med karaktär av politiska och kommunala förtroendeuppdrag; däremot berör den icke innehav av ämbeten och tjänster. Båda dessa påföljder gälla för livstiden. De inverka icke på rösträtten.
    Av det anförda framgår, att de tre påföljderna i stor utsträckning hava samma innebörd. Förutsättningarna för deras ådömande äro ock sådana, att de ofta inträda jämsides på grund av ett och samma brott och sålunda konkurrera med varandra (och med befattningsförlust enligt 25: 20). Deras frekvens är naturligen högst olika: påföljd enligt 2: 19 har under senare tid ådömts i 6—700 fall årligen, ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas genomsnittligen i något under ett halvt hundratal fall om året (oftast jämlikt 25 kap. 11 eller 12 §, av vilka den senare men icke den förra även stadgar påföljd enligt 2: 19). Ovärdighet att föra andras talan ådömes i medeltal en gång vartannat år och har sålunda, från straffrättslig synpunkt, mycket ringa betydelse.
    Vid ett kritiskt bedömande av de nuvarande påföljdernas värde och betydelse är det angeläget att skilja mellan deras funktion att medföra omedelbar förlust av innehavda befattningar och deras innebörd av behörighetsförlust för framtiden. — Den förstnämnda rättsverkan är tydligen oumbärlig vid alla något svårare brott. Ty den som beträdes med ett sådant kan uppenbarligen i regel icke anses besitta de egenskaper som erfordras vare sig för ett ämbete eller en tjänst eller för befattningar, som i mera inskränkt bemärkelse hava förtroendeuppdrags karaktär. Den nuvarande ordningen är otillfredsställande, enär 25: 20 lämnar å sido ett stort antal av sistnämnda befattningar. Den förlust av dylika, som ingår i påföljderna, främst den enligt 2: 19, har alltför stränga betingelser; ty sådan påföljd kan överhuvud ej inträda vid talrika mycket svåra brott, nämligen sådana som till sin art ej ansetts vara i egentlig mening »vanärande», och även i övrigt är den undre svårhetsgränsen för dess tillämpning (6 mån. straffarbete) alltför hög.
    Med hänsyn till verkningarna för framtiden äro påföljderna mera betänkliga. Till en början kan anmärkas, att den nuvarande ordningen är en genom upprepade lagändringar alltmer reducerad kvarleva av äldre ärelöshetsstraff, vilken varken till sitt användningsområde eller sin innebörd kan anses motsvara nutida krav. Varför skola ej de grövsta misshandelsbrotten, våldtäkt, sedlighetsbrott eller ämbetsmans förskingring (enligt 25: 11, jfr ovan) medföra påföljd enligt 2: 19? Varför skall dennas obehörighetsverkan, om den anses sakligt grundad, avse blott offentliga rättigheter och allmänna befattningar, men ej näringsrättigheter och åtminstone vissa1 enskilda funktioner? Efter de tal-

208 RAGNAR RERGENDAL.rika inskränkningarna av påföljdens betydelse framstår dess utformning numera såsom föga effektiv och ganska godtycklig. Om den skall behållas, lär den därför också böra utbyggas i skärpande riktning. Ett övervägande av denna fråga har emellertid resulterat i den uppfattning, att tiden vore inne för ett avskaffande. Ty beaktansvärda skäl tala mot påföljdernas (närmast 2: 19) framtidsverkningar, och endast tämligen svaga grunder för dem.
    I det förra hänseendet kan det ej förnekas, att påföljderna — i full enlighet med det ursprungliga syftet — verka infamerande, tjäna att skänka eftertryck åt det förakt och den isolering, med därav följande försämrade försörjningsmöjligheter, som i de allra flesta fall åtfölja ett någorlunda kännbart frihetsstraff. En uttrycklig stämpling av denna art blir ett ytterligare skäl — eller förevändning — för andra människor att undvika den frigivne och verkar, framför allt, såsom ett nedbrytande paria-märke på honom själv, där han ej är helt avtrubbad. Det är för övrigt troligt, att denna känsla hos individen själv ofta är starkare än som motsvarar påföljdernas objektiva innebörd men den psykiska realiteten blir därför ej mindre kännbar eller verksam. Ty denna känsla blir ett allvarligt hinder för den straffade att mobilisera sina egna krafter för att om möjligt åstadkomma en verklig upprättelse. Och om detta mål ej så sällan är ouppnåeligt, får dock ej straffrätten själv medverka till att omintetgöra sina strävanden i sådan riktning.
    Å den motsatta sidan läte sig anföra, att straffets effektivitet, närmast i allmänpreventivt syfte, kräver en viss infami. Även om man ej vill helt bestrida detta måste sägas, att brottet och straffet av sig själva, utan något lagens eller domstolarnas åtgörande, i de allra flesta fall medför en sådan infami, som i regel är fullt tillräcklig, om ej mera; ju högre den straffade stått, desto mera kännbar blir denna biverkan av straffet. Såsom stöd för påföljderna lär därför endast kunna åberopas deras verkan såsom skyddsåtgärder mot att moraliskt ovärdiga personer få utöva allmänt betydelsefulla funktioner. Bortsett från rösträtten gäller härvid i stort sett, att frånvaron av påföljd ju ej medför att den straffade erhåller några funktioner; härför erfordras, att han utnämnes, förordnas eller väljes till en befattning, anlitas och godkännes såsom rättegångsombud, o. s. v. Liksom redan nu gäller om enskilda befattningar, synes även beträffande de allmänna kunna lämnas åt vederbörande myndigheter och valkorporationer att efter fri prövning, först sedan någon tid förflutit och »bättring» ådagalagts, släppa fram en straffad person till en sådan allmän befattning, som måste anses kräva en högre grad av oförvitlighet. Teoretiskt är det visserligen möjligt, i fråga om val och i synnerhet proportionella val, att ett parti skulle vilja och kunna påtvinga sina medborgare, såsom »förtro-

 

1 Jfr emellertid 1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten 3 § (straffarbete).

STRAFFPÅFÖLJDER OCH FÖRLUST AV ALLMÄNNA BEFATTNINGAR. 209endeman», en meningsfrände som alltför nyligen lämnat en straffanstalt; men man torde i allmänhet icke själv finna en sådan representant önskvärd, och i regel vill man framföra kandidater som kunna vinna röster även utanför den snävaste partikretsen. Enstaka undantag kunna ej rubba riktigheten av det sagda. I fråga om rösträtten förhåller det sig så, att ett »framsläppande till valurnorna» av sådana som enligt nuvarande bestämmelser äro underkastade påföljd saknar praktisk betydelse. Många sakna rösträtt på grund av andra bestämmelser, flera underlåta att begagna rösträtten, och de återståendes antal är i varje valkrets så litet att det ej rimligen kan inverka på resultaten.— Ej heller obehörighet att vittna, åtminstone under fri bevisprövning, och att fullgöra värnplikt kan sägas hava större praktisk betydelse.
    På grund av, i huvudsak, nu berörda synpunkter föreslås upphävande av påföljderna och deras ersättande med regler om förlust av allmänna befattningar på grund av dom för svårare brott. Huvudregeln, vilken med upphävande av 25 kap. 20 § första stycket skall införas i 2 kap. 18 §, innebär att befattningshavare (i mest vidsträckta bemärkelse, jfr ovan), som förskyllt straffarbete, skall dömas befattningen förlustig. Härmed likställes den som för brott i viss befattning förskyllt avsättning (t. ex. enligt 25: 11 andra punkten) ; han skall alltså dömas förlustig även andra befattningar. Ifrågavarande verkan är dock ej obligatorisk: därest omständigheterna det föranleda, må den brottslige bibehållas i befattning, och må i sådant fall, där fråga är om ämbete eller tjänst, dömas till mistning därav på viss tid. — I fråga om den tekniska utformningen innebär propositionen vissa avvikelser såväl från de sakkunnigas ståndpunkt som från det till lagrådet remitterade departementsförslaget. En närmare belysning av hithörande detaljer, ävensom av bestämmelserna utanför allmänna strafflagen, torde ej här böra ske, innan reformen, såsom är att hoppas, vinner riksdagens bifall.

Ragnar Bergendal.