Nödvärnsrättens reformering. På ett flertal olika punkter inom straffrätten har vår nuvarande justitieminister tagit initiativ till partiella reformer. Betänkanden och promemorior ha duggat tätt från kommittéer och sakkunniga. Åtskilliga av dessa initiativ ha redan avsatt resultat i lagstiftningen, andra åter synas ha bromsats upp. Till de senare synes man få hänföra frågan om en revision av vår nödvärnsrätt.1
    Vid 1934 års riksdag försökte jag jämte en annan kammarledamoten framstöt som motionär.
    Motionen (II: 284) utmynnade i en anhållan om utredning dels rörande ändring av bestämmelserna om rätt till nödvärn i ändamål att ernå en utvidgning av denna rätt, dels ock rörande sänkning av straffminimum i 14 kap. 4 och 5 §§ SL eller begränsning av dessa lagrums tillämplighet till sådana fall, då vållande till den dödliga utgången låge gärningsmannen till last. I

 

1 Enligt vad red. inhämtat hör nödvärnsrätten till de av justitieministern i Sv. D. 11 mars 1936 omtalade frågor i vilka utarbetade lagrådsremisser fått anstå då på grund av trängseln i lagrådet utlåtande däröver ej kunnat erhållas före propositionstidens utgång.                                                                                                                               Red. 

14 — Svensk Juristtidning 1936.

210 KARL HILLGÅRD.motionen framställdes till övervägande, huruvida icke en förskjutning avgränsen mellan det s. k. absoluta nödvärnet enligt 5: 7 och det mindre nödvärnet enligt 5: 10 kunde vara motiverad, t. ex. på det sätt att den absoluta nödvärnsrätten utsträcktes att gälla vid överfall med våld eller hot, såvida det ej vore uppenbart, att allvarlig fara icke vore för handen. Beträffande den begränsning av nödvärnsrätten, som ligger i kravet på att det avvärjande våldet ej får vara större än nöden kräver, gjordes gällande att större hänsyn borde tagas till svårigheten för den angripne, som ofta handlar under affekt, att rätt bedöma vad som till avvärjande kan vara erforderligt. En viss marginal av övertag borde inrymmas nödvärnsutövaren. Tanken, som på ett ungefär kunde uttryckas så, att straffrihet borde inträda, därest nödvärnsutövaren icke gjort avsevärt större våld än nöden krävde, innebar ett överförande från det alltid svårbedömliga subjektiva rekvisitet till det för bevisning och ett rättvist bedömande lättare åtkomliga objektiva momentet. Ytterligare ansågs böra övervägas en utvidgning i fråga om arten av de angrepp, gentemot vilka nödvärn bör vara tillåtet. Såsom den mest rationella lösningen framhölls den av strafflagskommissionen föreslagna, enligt vilken nödvärn borde medgivas vid varje aktuellt, straffbart angrepp å enskild rätt. I varje fall borde nödvärnsrätten utsträckas till ärekränkning och andra former av hemfridsbrott än de som nu omfattades av lagen. Slutligen erinrades i motionen om de fall av nödvärnsexcess, som på grund av våda ledde till dödlig utgång. Jämte det nödvärnsutövaren i regel omedelbart häktades kunde han i dessa fall, trots strafflindringsregeln i 5: 9, på grund av det höga straffminimum i 14: 4 och 5 bliva dömd till långvarigt frihetsstraff.
    Första lagutskottet avstyrkte motionen efter en utförlig motivering. Det begränsade utrymmet medger ej något referat av utlåtandet. Fyra reservanter förordade utredning om sådan utvidgning av nödvärnsrätten, att därunder fölle jämväl angrepp i form av ärekränkning annorledes än genom kroppslig beröring, ävensom om nedsättning av straffminimum i 14: 5 SL. Första kammaren biföll utskottsutlåtandet under det andra kammaren med stor majoritet biföll reservationen. Av överläggningen i andra kammaren fick man ett bestämt intryck av att voteringen, ehuru formellt utmynnande i bifall till reservationen (med hänsyn till utskottets hållning tilltrodde sig motionärerna icke att yrka bifall till motionen), i själva verket hade karaktären av en opinionsyttring till förmån för en effektivisering i allmänhet av nödvärnsrätten.

    Strax efter frågans behandling i riksdagen tog justitieministern upp ämnet, i det han den 11 maj samma år tillkallade sakkunniga (prof. Nils Stjernberg, borgmästaren Jakob Pettersson och advokaten frih. Georg Stjernstedt) att inom justitiedepartementet biträda med utredning rörande revision av gällande lagbestämmelser om nödvärnsrätt. De sakkunniga avlämnade sitt betänkande d. 22 dec. 1934 (statens offentl. utr. 1934: 56; hänvisningarna nedan avse samtliga detta bet.). Efter en historisk översikt samt redogörelse för tidigare kritik och reformförslag och efter att ha framhållit, att en genomgripande omarbetning av nödvärnsbestämmelserna ej kan anses lämplig i det läge

NÖDVÄRNSRÄTTENS REFORMERING. 211vari reformarbetet på straffrättens område i vår land f. n. befinner sig, framlägga de sakkunniga följande förslag.
    I fråga om nödvärnsområdets omfattning föreslås att 5: 10 göres tilllämplig jämväl å den form av hemfridsbrott, som består däri att någon, efter att lovligen ha inkommit i annans hemvist, vägrar att efter tillsägelse begiva sig därifrån. Jämväl vid överfall med smädliga yttranden, hotelser eller andra missfirmliga gärningar skulle nödvärnsrätt enligt samma lagrum medgivas. Med avseende å reglerna för nödvärnsexcessens bestraffning föreslå de sakkunniga, då en viss oklarhet synes råda beträffande förutsättningarna för att nödvärnsexcess skall kunna straffas som uppsåtligt brott, att i 5: 9 inryckes en erinran omvad i sådant hänseende är erforderligt. Det sker genom införande efter första punkten av en ny punkt av följande lydelse: »Ville han ej sådant våld göra, eller trodde han på grund av omständigheterna sådan fara å färde vara, att han ägde det våld öva, må straff för uppsåtlig gärning ej ådömas.» Härmed har man velat giva tydligt uttryck åt den i nutida straffrätt allmänt erkända grundsatsen, att den som på grund av omständigheterna, om ock aldrig så oursäktligt, antagit att han ägt laglig befogenhet till gärningens företagande, icke kan straffas för uppsåtlig gärning. Grundades antagandet på en ursäktlig missuppfattning eller felbedömning av läget skulle, framhålles det i motiven, likaledes enligt allmänna imputationsregler, ej ens straff för kulpös gärning kunna ifrågakomma. I sammanhang med vad sålunda föreslagits har sista punkten i 5: 9 omredigerats till lydelsen: »Kunde han vid gärningen svårligen sig besinna; då må han ej till straff dömas.» Härmed utmärkes att hänsyn bör tagas ej blott till de yttre omständigheterna (farans storlek och överhängande beskaffenhet, att angreppet skett plötsligt och oväntat) utan jämväl till den angripnes individuella egendomligheter (lättskrämdhet, häftigt lynne). Slutligen ha de sakkunniga beaktat den stränghet, varmed misshandel straffas, då den av våda leder till dödlig utgång. Emellertid har ett stadgande i ämnet ansetts ej kunna begränsas till misshandelsfallen. I anslutning till ett uppslag från Svenska kriminalistföreningen har frågan om de objektiva överskotten föreslagits löst på det sätt, att i 5: 12 SL införes ett nytt stycke av innehåll, att i lagen stadgade straffskärpningar vid fall av död eller viss kroppsskada i regel ej skola tillämpas, när den olyckliga utgången timat mera av våda än av vållande. I samband härmed föreslås höjning av straffet enligt 14: 13, då omständigheterna äro försvårande, samt viss ändring av stadgandet i 19: 11 st. 2.
    Betänkandet var våren 1935 på remiss hos överståthållarämbetet och vissa länsstyrelser, varjämte Sveriges advokatsamfund bereddes tillfälle att yttra sig (som medlem av advokatsamfundet vill jag uttrycka min glädje över att detta i ständigt stigande utsträckning beretts tillfälle framföra sina synpunkter i lagstiftningsfrågor). De inkomna yttrandena innebära i allt väsentligt ett gillande av de sakkunnigas förslag. Avvikande mening eller tveksamhet har huvudsakligen kommit till uttryck beträffande nödvärn vid ärekränkning. Detta speciella fall

212 KARL HILLGÅRD.av angrepp å enskild rätt, vilket naturligtvis icke kan sägas vara särskilt trängande, har genom att det upptagits separat fått onödigt stora proportioner. Detta hade sannolikt undvikits, om man, såsom 1934 års motion i första hand förordade, gått på strafflagskommissionens förslag, enligt vilket varje aktuellt, straffbart angrepp å enskild rätt borde grunda nödvärnsbefogenhet. Ärekränkningsfallet har mindre sitt intresse däri, att det i och för sig skulle vara så nödvändigt att utrusta folk med våldsrätt mot den som är ful i mun (en lugn och klok människa lär även med nödvärnsrätt avstå från att använda den), än i möjligheten att lämna den straffri, som med ringa våld täppt till munnen på angriparen. Det är obestridligen stötande att en person skall straffas för att han icke lyckats bevara ett förnämt lugn i en situation, i vilken han blivit försatt genom den andres uppträdande, särskilt då man samtidigt genom den ändrade avfattningen av sista punkten i 5: 9 visat ökad hänsyn till den angripnes individuella egendomligheter (t. ex. häftigt lynne).
    I den viktiga och mera centrala frågan om nödvärnsrättens gränser har jag icke blivit övertygad om att icke den i 1934 års motion framförda tanken skulle vara förtjänt av att närmare övervägas. Tanken var den, att nödvärnsutövaren skulle vara straffri om han icke gjort avsevärt större våld än nöden krävde. Den har avvisats av första lagutskottet 1934 med hänvisning till strafflagskommissionens yttrande, att på grund av sakens natur den regel måste gälla, att den avvärjande skadan icke får vara större än som erfordras för att bringa angriparen att upphöra med angreppet eller eljest komma detsamma att misslyckas. »Något annat kan nämligen icke härledas ur nödvärnsrättens grund, endast handlingar i försvarssyfte få ifrågakomma . . . Med det nu berörda uttrycket 'våld, som nöden kräver', är alltså angiven den maximigräns, utöver vilken nödvärnshandlingen icke i något fall må sträcka sig» (Strafflagskommissionen, Bet. s. 43). Denna ståndpunkt finner utskottet »uppenbart riktig» (s. 54) och de sakkunniga finna utskottets därpå grundade bemötande av motionen »fullt övertygande» (s. 61). Man konstaterar alltså såsom något alldeles självklart, att nödvärnsrätten aldrig får sträcka sig längre än till vad nöden kräver, d. v. s. till vad som är erforderligt för angreppets avvärjande. Detta resonemang synes utgå ifrån att den angripne egentligen borde begränsa sig till ett ringare våld men man ger honom dock tillåtelse att, som en »yttersta gräns», gå ända till vad nöden kräver. Den som inte finner detta självklart undrar om man inte med mera fog kan säga: det minsta våld, som bör medgivas den angripne, är vad nöden kräver. Något mindre är han ju inte hjälpt med. Det finns då ingen anledning att börja lägre ner på skalan. Är detta riktigt så bör det våld nöden kräver icke betraktas som något absolut maximum. Ty för att kunna i praktiken utnyttja detta mått av våld måste nödvärnsutövaren utan att riskera straff kunna gå något därutöver. Får han icke detta, så vågar han icke utnyttja sin nödvärnsrätt till fullo, åtminstone icke utan att nästan med nödvändighet överskrida gränsen — ty nog vore det

NÖDVÄRNSRÄTTENS REFORMERING. 213mera en lycklig slump, om han råkade stanna just vid gränsen — och således riskera straff för nödvärnsexcess. Ju mera hygglig och laglydig den angripne är, desto mindre benägen måste han vara att ta en dylik risk och föranledes därför att stanna under det av lagen nu formellt tillåtna våldet. På dessa grunder kommer jag för min del till den meningen, att ett visst mått av nödvärnsvåld utöver det för avvärjande absolut nödvändiga bör anses rättsenligt.
    I realiteten skulle detta icke innebära någon utvidgning av nödvärnsrätten. Första lagutskottet framhåller, att »nödvärnsutövaren torde böra på subjektiva grunder frias från straff i så gott som alla de fall där det icke är uppenbart att han använt avsevärt större våld än nöden krävde» (s. 54; här kurs.). Men ett stadgande av föreslaget innehåll skulle ju medföra den obestridliga fördelen att låta bedömandet hänföra sig till ett objektivt moment, vars förhandenvaro låter sig lättare konstatera än vad en person tänkt eller trott. Den skulle bereda större trygghet för straffrihet i fall där den även enligt utskottet och de sakkunniga bör inträda. Den skulle vidare möjliggöra för den angripne att verkligen utnyttja den självklara rätten att till angreppets avvärjande använda allt det våld, som nöden kräver (det förutsättes, att fallet kommer under 5: 7), och därmed göra nödvärnsrätten mera effektiv. Och slutligen skulle ytterligare den fördelen vinnas, att då nödvärnshandlingen betraktades som objektivt rättsenlig skadeståndsskyldighet gentemot angriparen icke skulle uppkomma, ett resultat som ingalunda synes givet med gällande bestämmelser, enligt vilka handlingen anses objektivt rättsstridig men straffrihet — eventuellt — inträder av subjektiva skäl. Det är att märka, att skadeståndsskyldighet i det givna fallet kan för den angripne te sig som en vida kännbarare påföljd än ett måhända obetydligt bötesstraff och därtill kan, enligt gällande rätt, inträda i fall (culpa), där straffbarhet ej föreligger.
    Efter dessa högst subjektiva utvikningar vill jag, med återgång till nödvärnsfrågans nuvarande läge, uttala förhoppningen, att den icke måtte läggas undan utan föras fram till en lösning, som bereder den laglydige medborgaren ett bättre skydd än den nuvarande ordningen. Angeläget är även att den i nödvärnsfallen ofta aktuella frågan om de objektiva överskotten regleras efter nutida uppfattning. I den punkten har de sakkunnigas förslag mötts med allmänt gillande.

Karl Hillgård.