Några ord ommedling enligt GB. Hemskillnad kan som bekant vinnas enligt två olika stadganden i GB nämligen 11: 1 och 11: 2. Hemskillnaden och dess verkningar äro desamma, men förutsättningarna och procederet äro olika. Hemskillnad kan enligt 11: 1 erhållas därest parterna äro ense om hemskillnad och ense om att den i samma lagrum omtalade grunden för hemskillnad, d. v. s. djup och varaktig söndring, föreligger. För hemskillnad fordras då antingen parternas gemensamma ansökan eller ock, såsom det heter hos WESTRING,1 att den ene gjort framställning därom, och den andre medgiver hemskillnaden. Närmast synas sistnämnda ordalag avse en ansökan av ena parten, försedd med instämmande påskrift av den andre eller efter kommunikation kompletterad med skriftligt eller muntligt medgivande av denne, men de omfatta väl även det fall att ena maken uttager stämning å den andra under åberopande av att parterna äro ense om hemskillnad samt under yrkande jämlikt 11: 1 om hemskillnad, varefter motparten vid domstolen omedelbart medger stämningen. I alla dessa fall kan man ju säga att enighet mellan parterna föreligger om att hemskillnad bör äga rum. Föreligger åter ej enighet om hemskillnad mellan parterna, är stämningsvägen obligatorisk och käranden har då att åberopa något av de i 11: 2 omtalade skälen för hemskillnad, d. v. s. bland annat just djup och varaktig söndring. Detta skäl till hemskillnad återfinnes således i båda paragraferna. Olikheten är blott att i 11: 1 förutsättes skälets riktighet

 

1 Den nya giftermålsbalken, Sthm 1933, s. 206.

NÅGRA ORD OM MEDLING ENLIGT G. B. 217vara medgiven, i 11: 2 förutsättes den bestridd eller åtminstone påföljden hemskillnad bestridd.
    I GB 15: 8 stadgad: »Mål om hemskillnad enligt 11 kap. 1 § varde ej till prövning upptaget, såframt det ej visas, att medling ägt rum, efter vad i 14 kap. sägs. Mål om hemskillnad enligt 11 kap. 2 § må icke upptagas, med mindre det visas, att medling ägt rum, eller att svaranden underlåtit att på kallelse infinna sig till medling eller ej kunnat anträffas med kallelse». Därefter lämnas vissa föreskrifter i fråga om uppskov för medling i visst fall.
    Det stadgas således här att, då talan om hemskillnad väckes enligt 11: 1, medling måste ha föregått, medan vid hemskillnadstalan enligt 11:2 det räcker att försök att få medling till stånd skett, sålunda att parterna kallats att infinna sig hos medlaren men svaranden uteblivit eller att käranden kallats men svaranden ej kunnat anträffas med kallelse. I det följande benämnes det alternativ, som omförmäles i 11:2, för korthetens skull »ofullständig medling», till skillnad mot»full medling».
    Antag nu att ena maken jämlikt 11:2 instämt den andra under åberopande av söndring, att svaranden bestrider uppgiften om söndring, att bevisning om söndring förebragts i målet och att »ofullständig medling» ägt rum. Så ändrar svaranden ståndpunkt och medger söndring och hemskillnad. Är detta nu en hemskillnadstalan enligt 11:1 eller enligt 11:2, m. a. o. skall »full medling» erfordras eller ej? Om frågan besvarades så att »full medling» erfordrades, skulle käranden komma i en i processuellt avseende sämre ställning än om svaranden vidhållit sitt bestridande enär målet då ej skulle kunna upptagas till (slutlig) prövning utan att för åstadkommande av full medling ett uppskov ägde rum. Visserligen drabbade kostnaden härför svaranden men tidsutdräkten vore alltid en olägenhet. Ett sådant resultat stred emot god processordning. Om åter frågan besvarades så att »full medling» icke erfordrades, råkade man måhända i strid med ordalagen i stadgandet i 11:1.
    Enligt min mening måste emellertid frågan besvaras på sistnämnda sätt och detta av följande skäl. Medlingen är icke en tom formalitet. Lyckas medlingen, är dess primära mål, d. v. s. att åstadkomma äktenskapets fortsättande, uppnått. Misslyckas den, innebär detta ett indicium för att söndring föreligger mellan parterna. Göres sedan ansökan om hemskillnad, är den företagna men misslyckade medlingen att betrakta som ett bevis i sin mån för att oenighet verkligen föreligger. Sådan verkan kan däremot icke tilläggas »ofullständig medling». Detta är uppenbart i det fall att svaranden ej kunnat anträffas med kallelse till medling. Men icke heller om svaranden väl anträffats med kallelse men likväl underlåtit att inställa sig till medling, kan hans uteblivande med säkerhet tolkas som bevis på verklig oenighet. Utevaron kan nämligen ha berott även på laga förfall eller annat verkligt hinder, på motvilja mot själva medlingen eller t. o. m. på överenskommelse mellan parterna. »Ofullständig medling» är så-

218 NÅGRA ORD OM MEDLING ENLIGT G. B.ledes icke i och för sig något indicium på djup och varaktig söndring. Den måste så att säga kompletteras med annan bevisning i detta avseende. I det ovan antagna fallet föreligger sådan bevisning. Alltså behövs ej »full medling».
    Resultatet skulle således bli att i hemskillnadsmål domstolen har att se till att antingen »full medling» ägt rum eller ock att »ofullständig medling» skett och därjämte bevisning om söndring förebragts. Detta resultat är av praktisk betydelse. Stundom förekommer att, ehuru parterna i själva verket äro ense om hemskillnad, ena parten uttar stämning å den andre under åberopande av 11:2 för att undslippa »full medling». När sedan målet förekommer och intyg om »ofullständig medling» företetts, medges yrkandet omedelbart av motparten. Domstolen bör då enligt den ovan verkställda utredningen ej låta sig nöja härmed utan har att välja mellan att föranstalta om utredning angående oenigheten (officialprincipen skall ju tillämpas) eller att betrakta målet såsom handlagt enligt 11:1 och förty icke ingå i (slutlig) prövning förr än »full medling» skett.

Nils Edling.