NÅGRA ANMÄRKNINGAR RÖRANDESKADESTÅNDSTALAN I BROTTMÅL.

 

AV

 

DOCENTEN IVAR AGGE.

 

Det är ett på olika områden vanligt förhållande, att rättsreglerna knyta flera rättsföljder till ett och samma faktiska förhållande. Då dessa rättsföljder skola bestämmas genom ett särskilt förfarande, en process i vidsträcktaste mening, betyder denna pluralitet i allmänhet endast, att det som normalt bildar ett enhetligt processföremål icke på ett verklighetsfrämmande sätt styckas sönder och göres till föremål för flera processer. Detär ju från civilprocessrätten bekant, att ett flertal praktiska olägenheter och rättsliga komplikationer kunna uppstå, om skilda anspråk på samma rättsgrund göras gällande i successiva rättegångar, och detta alldeles oavsett om anspråken äro fullt likartade eller till varandra stå i förhållandet huvudanspråk — accessorium. Stundom har man i lagstiftningsväg rent av vidtagit åtgärder för att hindra en dylik processuell splittring av vad som praktiskt sett framstår som naturlig enhet och även rättsligt bildar en enhet, då det vilar på ett gemensamt reellt fundament.
    Läget kan emellertid vara ett annat än det nu antydda. Särskilda förfaranden kunna vara anordnade av lagstiftaren med tanke på olikheten i de rättsföljder, som ett faktum för med sig, eller beträffande de parter, som göra dessa olika rättsföljder gällande. Så är förhållandet beträffande rättegång om straff och andra offentligträttsliga påföljder av brott och rättegång om skadestånd och andra civila rättsföljder av en handling. Med hänsyn till en hel del skäl äro som bekant reglerna för straffprocess och civilprocess ganska olika, och det uppstår sålunda en konfliktmellan det processuella enhetskrav, som motiveras av det faktiska fundamentets enhet, och den i och för sig välmotiverade

 

16 — Svensk Juristtidning 1936.

242 IVAR AGGE.principen om straffprocessens och civilprocessens särskiljande. Denna konflikt har av lagstiftningarna i olika länder lösts påskilda sätt.
    Som bekant använder man ofta termen adhesion för att beteckna olikartade rättsföljders gemensamma behandling i denför den ena rättsföljden avsedda processartens form, medan separation betecknar det motsatta tillvägagångssättet. Adhesionen kan äga rum i riktning mot den ena likaväl som mot den andra av de ifrågakomna processarterna, och de synpunkter som avgöra, vilkendera processarten som skall dominera, äro ganska varierande. När det såsom i denna uppsats gäller förhållandet mellan straffprocess och civilprocess, ligger det i sakens natur, att straffprocessen på grund av sin officialprincip utövar den största attraktiva kraften, och det måste bliva en tämligen sällsynt företeelse, att straffpåföljder fastställas i civilprocessuell väg. Att så likväl är fallet i svensk rättspraxis, som funnit ett stöd härför i det visserligen sedan länge upphävda stadgandet i RB 3:4, torde vara välbekant. I vilken omfattning adhesion äger rum i denna riktning skall här icke undersökas,1 utan uppgiften begränsas till de praktiskt sett mera aktuella spörsmålen om civila anspråks — närmare bestämt skadeståndsanspråks —framställande i straffprocessuell ordning.
    De praktiska fördelarna av skadeståndsanspråks behandling i samband med åtal för den skadevållande handlingen ligga i öppen dag och behöva icke i detalj utvecklas. Processekonomiens krav, önskvärdheten av enhetligt bedömande beträffande ett och samma faktiska material och värdet för den genom brottet kränkte av åklagarmaktens stöd vid förebringande av utredning och bevisning i skuldfrågan äro några av de förtjänster det gemensamma förfarandet äger till båtnad för ordning och säkerhet vid samhällets reaktion mot den kriminaliserade orätten. Då det i litteraturen ofta framhålles, att den kränktes ersättningsanspråk är av rent civil natur och underkastat hans fria dispositionsrätt, är häremot naturligen intet att invända i och för sig. Men processuellt sett följer därav icke nödvändigt, att den normala processarten för dylika anspråks handläggande och avdömande vore den ordinära civilprocessen. I Processkommissio-

 

1 Vi hänvisa till GRANFELT i Minnesskrift ägnad 1734 års lag. Bd 2, s. 1005 f. och KALLENBERO, Svensk civilprocessrätt I: 1, s. 28 f.

ANMÄRKNINGAR RÖRANDE SKADESTÅNDSTALAN I BROTTMÅL. 243nens betänkande återfinnes dock denna tankegång med utgångspunkt från parternas dispositionsrätt över det civila anspråket.Emellertid synes den meningen kunna hysas, att parternas dispositionsrätt icke bör sträcka sig längre än till initiativet till skadeståndstalan och möjligen fixerandet av skadeståndets belopp. Eftersom den skadegrundande handlingen är av sådan beskaffenhet, att lagen direkt uppmärksammat dess samhällsfarliga karaktär och inskridit mot densamma med kriminella rättsföljder, synes parternas dispositionsrätt icke böra sträcka sig till utredningen och bevisningen om gärningen. I samma utsträckning och med samma intensitet, som den materiella sanningens princip dikterar förfarandet beträffande straffansvaret, bör den ock behärska den faktiska utredningen av handlingen såsom skadegrundande. Nämnda intensitet företer en fallande skala från de grövsta brottmålen ned till bagatellmålen. Särskilt bör framhållas, att officialutredning i frågan om den skadevållande handlingens förlopp är i högsta grad önskvärd med hänsyn till de alltmer invecklade rättsreglerna om regressrätt och ansvarighetsförsäkring, som träda i funktion i modern skadeståndsrätt. Endast med officialprincipens upprätthållande är det i vissa fall möjligt att på ett tillfredsställande sätt lösa frågorna om det processuella förhållandet mellan de av ett skadefall sålunda berörda rättssubjekten.2
    Resultatet av det sagda blir också, att skadeståndstalan på grund av brottslig gärning har minst lika naturlig hemortsrätt inom straffprocessens område som inom civilprocessens. Härav följer, att från processuell synpunkt adhesionsprincipen framstår som det normala och att endast om särskilda skäl kunna påvisas skadeståndstalan på grund av brottet bör förekomma separat. Om detta tillåtes, måste likväl frågan, om straffprocessens eller civilprocessens former böra användas, tagas under förnyad omprövning. Härtill återkomma vi i uppsatsens sista avsnitt.

 

1 Processkommissionens betänkande (1926). D. 2, s. 245: »Då det är givet, att parterna äga förfoga över de civila påföljderna av ett brott, föreligger ej någon anledning att för realiserandet av målsägandens ifrågavarande anspråk föreskriva en annan rättegångsform än den, som tillämpas för civila tvister i allmänhet.»

2 Denna tankegång skulle strängt taget leda till officialprincipens genomförande i alla skadeståndsmål, däri flera rättssubjekts intressen vore i fråga, en lösning som icke i och för sig vore orimlig. Vi hoppas återkomma till dessa spörsmål i annat sammanhang.

244 IVAR AGGE.    Vid sidan av nu antydda, rent processuella lämplighetsskäl för föreningen av ansvarstalan och skadeståndstalan hava också ett par straffrättsliga synpunkter intresse. Tendensen inom nutida kriminalpolitik torde vara den, att genom en rikare nyansering av sanktionsformerna, än den klassiska straffrättsskolan tillät, tillgodose flera straffteoriers berättigade synpunkter. Det gäller sålunda att genom lämplig behandling av den brottslige söka giva honom en mindre asocial inriktning, att samtidigt tillgodose samhällets behov av skydd mot den fara brottslingens karaktär innebär, att genom strafflagens och straffexekutionens allmänna psykologiska verkningar påverka medborgarnas rättsuppfattning och handlingssätt samt att i görligaste mån återställa den rubbade jämvikt, som genom brottet kan hava uppstått i samhällets och den genom brottet kränktes intressesfär. Vad nu särskilt angår skadeståndet som reaktionsform, har detsamma tydligen verkan i flera av de nämnda avseendena. De ensidiga reparationssynpunkterna inom skadeståndsrätten torde numera hava betydligt modifierats genom erkännandet av skadeståndets prevenerande funktion.1 Allt detta medför, att skillnaden mellande olika rättsföljderna av en brottslig gärning utjämnats och att själva gärningen samt gärningsmannens karaktär och lämpliga behandling betraktas som ett enhetligt socialt problem, som straffprocessen har att lösa. Att rubricera straffprocessens föremål som statens straffanspråk skilt från den kränktes civila reparationsanspråk utgör sålunda en alltför schematisk förenkling av det verkliga förhållandet. Då skadeståndets bestämmande sålunda bör ingå som ett led i den systematiska behandlingen av ett brottsfall och icke äger rum blott för den kränktes skull, har säkerligen adhesionsprincipen framtiden för sig även ur straffrättslig synpunkt.
    Principen har sedan gammalt burskap i den germanska rätten och har under den romanistiska doktrinens glanstid med dess separationsidéer likväl visat sin livskraft i länder där den bibehållits, t. ex. Sverige och Frankrike. Dess duglighet beror dock i hög grad på det sätt, varpå den i lag och praxis utformas, och variationerna härutinnan i olika länders rätt försvårar

 

1 Denna har särskilt framhävts av LUNDSTEDT i hans skilda skrifter. Se även STRAHL i Minnesskrift ägnad 1734 års lag. Bd 2, s. 900 f. samt POPP-MADSEN,Bod. (Khvn 1933) I, s. 253 f.

ANMÄRKNINGAR RÖRANDE SKADESTÅNDSTALAN I BROTTMÅL. 245ett allmänt omdöme om dess företräden och nackdelar. Vi kunna dock finna adhesionsprincipen företrädd icke blott i äldre straffprocessystem såsom de svenska, finska, franska, österrikiska och norska utan också i de nyare eller nyaste lagarna i Danmark, Polen, Italien och Schweiz. Mestadels har principen i de kontinentala länderna en annan innebörd än i den svenska och finska rätten. Den i samband med ansvarstalan av allmän åklagare väckta skadeståndstalan framstår vanligen som en extraordinär möjlighet att föra en till sin natur alltjämt civil talan såsom bihang till en straffprocess inför brottmålsdomstol. Den är vanligen helt accessorisk till brottmålet och kan icke hava någon självständig existens. I svensk rätt är förhållandet ett helt annat såsom i det följande närmare skall påvisas. För att förstå grundolikheterna mellan adhesionsprocessen utomlands och hos oss måste man först och främst observera, att förefintligheten av skilda domstolar och skild jurisdiktion i brottmål och tvistemål resa helt andra hinder och betänkligheter i vägen för grundsatsen i fråga än då blott variationerna i processarten äro på tal. Härmed sammanhänga ock svårigheterna med rättsmedlen, när fullföljdsordningen och överinstanserna äro helt skilda för civila och kriminella mål. Denna sistnämnda omständighet, som icke har allenast lagteknisk betydelse, var det avgörande skälet mot adhesionsprincipens övertagande i den tyska straffprocessordningen av 1877 från gemeines Recht, såsom denna tillämpades i ett flertal tyska stater. De stora praktiska fördelarna av adhesionsprocessen hava dock motiverat dess återupptagande i de tyska strafflagsförslagen av 1909 och 1930 samt i den vetenskapliga debatten.1
    Om sålunda domstolsorganisationens olikhet i civila och kriminella mål utomlands komplicerar adhesionsproblemet i vissa avseenden, vartill vi i stort sett sakna motsvarighet,2 medför å andra sidan skadeståndstalans rent accessoriska karaktär i brottmål befrielse från vissa tekniska och principiella svårigheter, som uppstå genom vår rätts motsatta regel, nämligen att skadeståndstalan i brottmålet för en egen tillvaro och principiellt skall slut-

 

1 Här kan särskilt hänvisas till OETKERS uppsats i Gerichtssaal, Bd. 105, samt till SCHÖNKE, Beiträge zur Lehre vom Adhäsionsprozess (Berl. 1935).

2 Observera dock förhållandet med polisdomstol och specialdomstolar i brottmål, vilket vidröres nedan s. 252 f.

246 IVAR AGGE.behandlas i sak, oberoende av det öde, som ansvarstalan röner i processen. Denna regel kan ytligt sett tyckas oförenlig med adhesionsprincipen, men vi hoppas i det följande kunna visa, att den djupare sett är ett utflöde av sistnämnda princip. Några få huvudfrågor rörande skadeståndstalan i brottmål skola därför upptagas till behandling, vilka frågor synts författaren ägnade att såväl visa riktigheten av denna tes som ock — med en blick på processreformen — belysa de vanskligheter som uppstå vid regleringen av hithörande processuella materia.
    Skadeståndstalan kan i mål, där ansvarstalan föres, väckas på skilda sätt. Först och främst kan det tänkas, att målsäganden i stämning enligt RB 11:34 st. 1 framställer såväl ansvarsyrkanden som civila yrkanden. Nämnda lagstadgande giver vid handen — visserligen icke efter sin ordalydelse men väl till sitt syfte — att samma stämningsregler gälla för de sålunda kumulerade rättspåståendena.1 Däremot synes lagrummets formulering icke giva stöd för de däri upptagna stämningsreglernas tillämplighet i det fall, att målsäganden genom stämning vill anhängiggöra skadeståndstalan i ett brottmål, där ansvarstalan föres av allmän åklagare. De civila stämningsreglerna torde å andra sidan enligt RB 11: 33 endast tillämpas i brottmål däri talan om ansvar över huvud ej föres, och det finnes knappast tillräckliga skäl att analogt tillämpa dem med deras längre stämningstid på skadeståndstalan i mål, som av åklagaren anhängiggöres på detsätt 11:34 st. 1 stadgar. Då åklagaren jämlikt KBr 18 okt. 1750 vid åtals väckande har att kalla kända målsägande till inställelse vid första rättegångstillfället, synes det naturliga vara, att skadeståndsanspråket ej alls blir föremål för särskild stämning utan väckes direkt inför rätta med stöd av 11:34 st. 3. Samma princip gäller, då målet inledes med den brottsliges häktande. Tvivelsmål uppstår emellertid i det förra fallet, om verkligen i praxis iakttages, att den tilltalade måste vara personligen tillstädes inför rätta för att målsägandens skadeståndstalan skall anses lagligen anhängiggjord. Det förefaller som om praxis icke upprätthölle detta krav utan åstadkommit en självständig rättsbildning långt innan 11 kap. RB erhöll sin nuvarande avfattning. De praktiska olägenheterna av denna formlöshet vid skadeståndstalans väckande hava knappast större nackdelar med sig än lagens

 

1 Se TRYGGER, Kommentar till 11 Kap. Rättegångsbalken, s. 79.

ANMÄRKNINGAR RÖRANDE SKADESTÅNDSTALAN I BROTTMÅL. 247regler i övrigt. Den tilltalades rättegångsombud kan ju icke företaga några processuella dispositioner i det nya avseendet, om icke fullmakten är så ställd, och risk för att den tilltalade skall bliva dömd ohörd i avseende å skadeståndet föreligger icke, då stadgandet om tredskodom enligt RB 12:3 p. 1 icke torde vara tilllämpligt i brottmål.1 Att uppskov vanligen måste beslutas i målet för att den tilltalades ombud skall bliva i tillfälle konferera med sin huvudman är ju i och för sig stridande mot snabbhetens intresse, men samma förhållande torde föreligga, när mera betydande eller till beloppet ovissa skadeståndskrav väckas mot den betalningsskyldige personligen.
    Om sålunda lagens regler om skadeståndstalans anhängiggörande dels äro ofullständiga och dels illa tillgodose behovet av svaromålets förberedelse i de avseenden, där stundom största behovet av aktivitet från den tilltalades sida är förhanden, måste vi ytterligare konstatera missförhållanden i fråga om reglerna för skadeståndsanspråkets framställande. I de flesta främmande processlagar som tillåta adhesionsförfarandet är det ett oeftergivligt villkor, att målsäganden framställer och noga angiver sina civila yrkanden på ett jämförelsevis tidigt stadium av rättegången. I processordningar som förverkliga de moderna muntlighets- och koncentrationsmaximerna är denna tidpunkt förlagd före huvudförhandlingens början, och stundom kräves, att skadeståndstalans anhängiggörande sker i form av skriftligt käromål, som skall delgivas den tilltalade viss tid före huvudförhandlingen. Hos oss saknas varje bestämmelse, som på detta sätt tvingar målsäganden till att framställa sitt anspråk så tidigt, att detta kan behandlas på samma gång som det allmänna åtalet i förfarandets avgörande skede. Däremot torde instansordningens princip iakttagas, så att anspråket i varje fall måste framställas vid brottmålets handläggning i första instans.2 Olägenheten av en dylik frihet att i brottmålet indraga helt nya yrkanden på huru sent stadium av processen som helst ligger i öppen dag. Även om en viss prevention mot försumlighet av målsägande härutinnan kan utövas genom ådömande av rättegångskostnader, som vållas ge-

 

1 Se TRYGGER, i NJA II 1900 nr. 6, s. 10 f. Icke ens i brottmål däri talan om ansvar ej föres är tillämpning av civila tredskodomsregler möjlig, bl. a. med hänsyn till återvinningsreglerna i RB 12: 4.

2 Se t. ex. NJA I 1927 s. 574.

248 IVAR AGGE.nom särskilt uppskov med målet för skadeståndsfrågans skull, är förhållandet ofta synnerligen besvärande för den tilltalade, särskilt om han hålles häktad för brottet.
    Det sist berörda missförhållandet och möjligheterna inom gällande rätts ram att motverka dess följder sammanhänga med den mera allmänna frågan om domstols befogenhet att från det pågående målet om ansvar för brott separera däri framställda skadeståndsyrkanden till behandling i särskild rättegång. Denna möjlighet förefinnes enligt de utländska processlagarna i vidsträckt omfattning, vanligen i den formen, att domstolen äger från början avböja adhesionen, om det kan antagas, att de civila anspråkens behandling skulle väsentligt fördröja eller försvåra ansvarsfrågans handläggning och avdömande. Erfarenheten från vissa länder synes giva vid handen, att straffdomaren i alltför hög grad använder möjligheten att på detta sätt hänvisa skadeståndsfrågan till rättegång vid civil domstol. Uppställa lag eller praxis då tillika den maximen att civildomaren ej är bunden av straffdomens uttalande i skuldfrågan,1 är tillståndet just sådant som adhesionsprincipen vill förhindra. Kommer så härtill den regeln, att straffdomaren kan avvisa skadeståndstalan icke blott vid dess framställande utan när som helst under processens gång, är målsäganden ytterligare offer för ett för honom menligt godtycke. Ehuru Processkommissionen föreslagit2 denna frihet för domstolen, synes det dock icke utan skäl kunna hävdas, att målsägandens berättigade intressen kräva, att han får besked om adhesionen tillåtes, innan han ytterligare engagerar sig i brottmålet.
    Lagarna hava olika regler, som avse att råda bot på berörda missförhållanden. Som exempel kan anföras 1928 års straffprocesslag för kantonen Bern, däri det heter, att straffdomaren endast undantagsvis kan avböja att behandla de civila yrkandena i deras fulla omfattning och att han i varje fall — om ej parterna annorledes överenskomma — måste giva en dom, som fastställer skadeståndsanspråket dem Grundsatze nach. I civil väg få parterna sedan söka fastställelse beträffande die Höhe desAnspruchs. I detta förfarande kunna die Strafakten als Beweis-

 

1 I vilken omfattning lagarna antaga eller avböja nämnda bundenhet kan här icke utvecklas.

2 Processkommissionens betänkande. D. 2, s. 247.

ANMÄRKNINGAR RÖRANDE SKADESTÅNDSTALAN I BROTTMÅL. 249mittel verwendet werden. På samma sätt tillåter den italienska straffprocesslagen av år 1930 endast ett hänskjutande av skadeståndets storlek till civildomaren. I fransk rätt är däremot en dylik hänvisning icke möjlig, och den enskilda parten har självbestämmanderätten i fråga om civil eller kriminell jurisdiktion beträffande anspråken i fråga, den s. k. droit d'option.1
    I själva verket äro skälen både för och emot domarens separationsbefogenhet synnerligen beaktansvärda. En synpunkt, som i den utländska litteraturen mera sällan framhålles men dock äger sin stora betydelse, är den, att fixerandet av den genom brottet uppkomna skadans art och omfattning i många fall är av vikt för den straffrättsliga reaktionen mot brottet, vadan ett avböjande helt eller delvis av skadeståndstalans prövning måste hindra straffdomarens allsidiga prövning av gärningens beskaffenhet och graden av dess samhällsfarlighet. Den väsentligaste nackdelen av en absolut adhesionsrätt för målsäganden ligger onekligen i straffprocessens fördröjande, och botemedlet är därför förnämligast att finna i regler, som med preklusiv verkantvinga målsäganden att komma med sina anspråk på tidigaste möjliga stadium av processen. Förekommer en lagligen reglerad förundersökning i brottmålet, bör rent av målsäganden, om han underrättats därom, kunna åläggas framställa sina anspråk redan hos undersökningsmyndigheten, som då i viss mån skall hava att sörja för förberedelsen till huvudförhandlingen jämväl rörande målsägandens anspråk. Ehuru icke obligatoriskt, spelar särskilti fransk rätt detta målsägandens deltagande redan i det förberedande förfarandet en viss roll, likaså i dansk och norsk rätt.
    Huru förhåller det sig nu i gällande svensk rätt med domstolens befogenhet att åstadkomma en separation av skadeståndstalan och ansvarstalan? Först och främst kan den satsen säkerligen uppställas, att domstolen i första instans icke äger rätt att helt avvisa yrkanden om skadeståndsskyldighet på grund av brottet, även om målsägande talan väckes på ett olämpligt stadium av proceduren eller eljest på något sätt är hinderlig för ansvarstalans snabba avgörande. Det finnes i principerna för vår adhesionsprocess icke något stöd för att göra vad tyskarna kalla

 

1 Om fransk rätts utförliga regler på hela detta område, se LE GRIEL, Traité pratique de l'exercice de l'action civile devant les jurisdictions répressives (Paris1933).

250 IVAR AGGE.die fehlende Gefahr einer Verzögerung till processförutsättning beträffande skadeståndstalan. Rätten för målsäganden att få sin talan upptagen och prövad i den ordning den väckts är sålunda ovillkorlig, alldeles oavsett om yrkandena framställas i stämning till forum delicti eller genom formlöst yrkande på sätt ovan beskrivits. Därmed är icke sagt, att målsäganden har en ovillkorlig rätt att få sitt anspråk prövat och avgjort samtidigt med ansvarstalan. Det blir då fråga om förutsättningarna för ett skiljande av skadeståndsmålet från ansvarsmålet. Hithörande s. k. formella processledningsfrågor falla i stor utsträckning under domstolens exklusiva beslutanderätt, men domstolen måste vid sin prövning av de olika lämplighetssynpunkterna låta leda sig av de allmänna tendenserna inom den svenska straffprocessrätten. Då konnexiteten mellan ansvarstalan och skadeståndstalan är den starkast tänkbara och då tendensen till kumulation av mål inom straffprocessrätten ytterligare framhävts och befordrats genom 1924 och 1935 års lagstiftning om konnexitetsforum samt då målsägandens ställning är starkare i vår straffprocess än på andra håll, är det endast synnerligen allvarliga olägenheter för den tilltalade, vilka böra kunna giva domstolen rätt till ett separationsbeslut. Det praktiskt taget enda fall, där dessa villkor äro fyllda, föreligger då skadeståndsanspråk göres gällande under rannsakning med häktad person och nämnda anspråk icke är moget för avgörande samtidigt med åklagarens ansvarstalan. Om svensk praxis kan anses godtaga ens en dylik separationsrätt i undantagsfall är vanskligt att avgöra med ledning av rättsfallssamlingarna. Doktrinen synes icke hava besvarat frågan. I finsk litteratur har däremot uttalats en mening,1 som överensstämmer med de här framförda åsikterna. Om denna mening är riktig, torde icke någon tvekan råda om den princip vi hava att antaga för skadeståndsmålets fortsatta öden. Ledning kan hämtas från allmänna processuella normer i vår rätt. Den svenska domaren har säkerligen i allmänhet en rätt till vilandeförklaring av mål vid konnexitet med annat mål och skall härvid tillse, att det sakligt eller temporärt sett primära målet slutbehandlas innan det sekundära handlägges. Särskilt om det förra målet har en avgjort prejudicerande verkan för det senare, råder i själva verket ett försvagat litispendensförhållande, som rätteligen bör med-

 

1 SJÖSTRÖM, Om formell processledning, s. 123 f.

ANMÄRKNINGAR RÖRANDE SKADESTÅNDSTALAN I BROTTMÅL. 251föra dylik vilandeförklaring, om målen av något skäl icke kunna handläggas gemensamt ända till slut. Härigenom vinnes delvis samma mål som adhesionsprincipen eftersträvar, nämligen enhetligt bedömande av ett för flera anspråk gemensamt faktiskt och rättsligt fundament. Om någon separat samtidig behandling av de båda målen kan sålunda i allmänhet icke bliva tal. Nu angivna principer för vilandeförklaring av målsägandens civila talan äga därför sin giltighet, vare sig skadeståndsmålet anhängiggjorts separat eller på ovan angivet sätt separerats från brottmålet i övrigt. Det kan till jämförelse erinras om, att motsvarande regel om vilandeförklaring av separat skadeståndsmål finnes i fransk rätt och uttryckes med satsen le criminel tient le civil en état. Denna princip är desto mer befogad som domen i straffprocessen i viss omfattning binder civildomaren i skadeståndsmålet enligt regeln le criminel emporte le civil.1
    Den svenska och finska litteraturen synes icke uttala sig i frågan, om domaren äger meddela separationsbeslutet på vilket stadium av saken som helst. Man torde visserligen icke kunna binda domarens rörelsefrihet så, att beslutet måste givas, redan då skadeståndsanspråket framställes inför rätta. Hinderligheten av målsägandens talan är ju icke alltid uppenbar vid första rannsakningstillfället utan framträder ofta först senare, t. ex. i invecklade bedrägerimål. Men givet är, att olägenheten för målsäganden av en vilandeförklaring på ett mera framskridet stadium av processen kan vara vida kännbarare än i dennas begynnelse. I rättsmedelsinstanserna kan en separation av ansvarstalan och skadeståndstalan på ifrågavarande sätt icke gärna tillåtas, med mindre skäl till återförvisning av sistnämnda talan föreligga.2
    Man kan därefter spörja, huruvida gällande svensk rättspraxis använder den i utländsk rätt tillskapade utvägen ur de nu avhandlade svårigheterna att tillåta en ren fastställelsedom i brottmålet över skadeståndsskyldigheten och grunden för densamma för att därefter hänvisa parterna till särskild tvist om de skilda skadeståndsposternas storlek. Härom torde kunna sägas, att domstolen icke på annat sätt än genom skadeståndsfrågans vilan-

 

1 Att överensstämmelse råder mellan svensk och fransk rätt jämväl på den senare punkten skall i annat sammanhang påvisas.

2 Jfr för ett speciellt fall NJA I 1915 s. 416 samt DILLÉN i Minnesskrift ägnad 1734 års lag. Bd 2, s. 988 f.

252 IVAR AGGE.deförklaring i dess helhet kan undandraga sig en kondemnatorisk dom över målsägandens anspråk, i den mån de äro förfallna till presterande av den skyldige. Om däremot målsäganden allenast yrkar en fastställelse av grunden för skadeståndsskyldigheten, torde en dylik talan kunna upptagas och avgöras,1 och domen härutinnan är givetvis bindande vid senare krav på grund av skada genom brottet i skilda avseenden. Hava vissa anspråk utdömts i den förra processen, torde avgörandet av grunden för skadeståndsskyldigheten vara prejudicerande i senare rättegångom skadestånd i andra avseenden.2 På detta sätt kan målsäganden genom en förnuftig begränsning av sin talan till principerna för sin skadeståndsrätt och de klara delarna därav vinna adhesionsprincipens alla fördelar vid utredningen om själva den brottsliga gärningen och samla sina återstående detaljkrav till en senare tidpunkt, då de äro lättare att överblicka och genomdriva.3
    Svårigheterna att städse genomföra adhesionsprincipen bliva särskilt markerade, om lagstiftningen anordnat ej endast speciella processarter utan även artskilda domstolar för civila och kriminella måls behandling. Vår rättsordning med sina uniformt organiserade allmänna domstolar beröres endast i särskilda fall av här uppkommande problem. Vi skola här blott antyda ett förhållande av mera praktisk vikt.4 Våra polisdomstolars (inklusive poliskammares) rätt och plikt att upptaga i samband med ansvarstalan framförda skadeståndsanspråk uppfattas olika i de skilda städernas domstolspraxis.5 Sällsynt är emellertid icke, att polisdomstolen i förekommande fall anses behörig avdöma an-

 

1 Tillräckligt s. k. fastställelseintresse är att finna just i möjligheten av gemensam behandling med ansvarstalan och i den därigenom vunna enhetligheten vid utredningen och bevisningen om brottet.

2 Jfr ur praxis NJA I 1932 s. 499 och 1933 s. 43.

3 Att i allmänhet dylik senare rättegång om ytterligare anspråk står öppen för målsäganden samt att förbehåll härom icke behöver göras i den första processen; se AGGE, Bidrag till läran om civildomens rättskraft, s. 207 f., samt HÖRSTADIUS i SvJT 1935, s. 51 f.

4 Rörande våra krigsdomstolar skall blott anmärkas, att de hava domsrätt ej blott över adhererande civila följder av ett militärt brott utan ock över separat skadeståndstalan på grund av dylikt brott. Se 1914 års lag om krigsdomstolar etc.,§ 39, samt NJA I 1929 s. 450.

5 Se härom närmare MUNCK AF ROSENSCHÖLDS P. M. vid motion i F. K. nr. 256/1930, ävensom i SvJT 1930 s. 398 f.

ANMÄRKNINGAR RÖRANDE SKADESTÅNDSTALAN I BROTTMÅL. 253svarsyrkanden i bagatellartade brottmål, medan skadeståndstalan antingen förvisas till vederbörlig rådstuvurätt eller på grund av polisdomstolens obehörighet i denna del anhängiggöres direkt vid rådstuvurätten, medan åtalet anhängiggöres vid polisdomstolen. Vilka äro följderna av en dylik separation? Givet är, att faran för oförenliga domslut förbjuder samtidig behandling av målen och att det ena måste vila i avbidan på avgörandet av det andra. Den i och för sig naturliga regeln, att utslaget i brottmålet verkar prejudicerande och att samma mål följaktligen bör avgöras före tvistemålet, äger här icke sin obestridda motsvarighet, då dels polisdomstolen utmärkes av en svagare konstruktion som enmansdomstol med en mera summarisk process och dels skadeståndsmålet såsom grundat på brottslig gärning enligt svenskrätt uppfattas som ett brottmål och följakligen skall behandlas under iakttagande av officialprincipens krav.1 Dessutom bör påpekas, att skadeståndsfrågan såsom oftast ekonomiskt betydelsefullare för parterna stimulerar de enskilda parterna till betydligt större aktivitet för sakens utredande än det hotande bagatellstraffet. Man måste därför taga under övervägande, om icke skadeståndsmålet bör avgöras i första hand och polisdomstolen taga hänsyn till rådstuvurättens uppfattning i fråga om skulden til lden skadevållande förseelsen.
    Trots allt det nu anförda överensstämmer det dock bättre med förhållandet mellan ansvarsfråga och skadeståndsfråga, att den förra behandlas såsom den primära. I vilket fall som helst kan man icke undkomma den svåra frågan om det ena domstolsavgörandets inflytande på det andra.2 Det inses sålunda lätt att en splittring av brottmålet, så att samma faktiska förhållanden ur olika synpunkter prövas dels vid polisdomstol och dels vid allmän domstol, är mindre tilltalande. Härtill komma processeko-

 

1 Vi medgiva visserligen, att dessa krav ofta förbises i skadeståndsmål, men de iakttagas icke heller — och ännu mindre — i lindrigare brottmål, särskilt om förseelsen omedelbart erkännes, vilket ofta är fallet vid polisdomstol.

2 Här skall blott påpekas, att den bindande kraften hos polisdomstols utslag i frågan om den tilltalades skuld till den brottsliga gärningen principiellt måste vara likställd med annan domstols, då ju grunden till denna bindande verkan bl. a. är vikten av enhetliga domstolsavgöranden. Praxis torde icke heller göra någon dylik skillnad, vilket f. ö. är mindre lämpligt med hänsyn till att polisdomstol i instansordningen är sidoordnad med allmän underrätt; jfr rättsfallen i NJA I 1924 s. 425 och 1933 s. 43.

254 IVAR AGGE.nomiska och partsekonomiska synpunkter,1 vilka icke tarva vidare utläggning. De metoder, vilka komma till synes i polisdomstolarnas praxis för att undvika denna separation, äro till sitt värde något varierande. Att giva polisdomstolarna kompetens att med viss begränsning avdöma jämväl skadeståndsfrågorna lämnar stundom rum för vägande anmärkningar. Skadeståndsbeloppens storlek är såsom gränslinje mindre lämplig, då därmed ingen garanti gives för lättheten i skadeståndsfrågans faktiska och rättsliga bedömande.2 Fäster man sig åter vid den omständigheten, att skadeståndsbeloppens skälighet medgivits av den tilltalade, tages icke tillbörlig hänsyn till vikten av ett domslut, som bör kunna reglera jämväl utom processen stående personers betalningsplikt på grund av skadefallet. Mera tilltalande är onekligen möjligheten att giva polisdomstolen befogenhet att med hänsyn till brottmålets vidlyftighet eller faktiska och rättsliga svårighet hänvisa det i dess helhet till rådstuvurätt. Erfarenheten från rättspraxis vid Stockholms polisdomstol torde bestyrka denna metods smidighet. För undvikande av ojämnheter i rättstillämpningen och onödig omgång genom att saken först instämmes till polisdomstol torde det dock vara lämpligt att i lag fixera polisdomstols sakliga kompetens. Den början som gjorts genom 1934 års ändringar i motorfordonsförordningens 51 § och vägtrafikstadgans 17 § torde böra leda till efterföljd även på övriga viktigare polisförfattningars område eller ännu hellre till en reglering av frågan i mera allmänna former.3 Om emellertid polisdomstol i enlighet med den för trafikmålen genomförda principen förklaras obehörig upptaga de mål, däri talan om skadestånd faktiskt föres, uppstå emellertid delvis samma svårigheter som nyss berördes, då skadeståndstalan instäm-

 

1 Särskilt bör framhållas olägenheten för målsäganden att nödgas vänta med sin skadeståndstalan, tills ansvarsfrågan avgjorts genom flera instanser. Jfr preskriptionsregeln i 9 § av 1916 års lag om ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik och regelns tolkning i rättsfallet NJA I 1933 s. 43.

2 Samma anmärkning kan riktas mot lagar, som över huvud vill begränsa adhesionsprincipens tillämplighet till skadeståndsanspråk under en viss värdegräns. Om detta specialproblem se SCHNEK i Zeitschrift für deutschen Zivilprozess. Bd. 55, s. 391 f.

3 Denna reform torde lämpligen kunna ske i samband med processreformen, som tydligtvis måste fatta ståndpunkt till polisdomstolarnas uppgift att befria de allmänna domstolarna från bagatellmål och reservera de senare domstolarna för rättsväsendets mera krävande uppgifter.

ANMÄRKNINGAR RÖRANDE SKADESTÅNDSTALAN I BROTTMÅL. 255mes till rådstuvurätt, sedan ansvarsfrågan avgjorts av polisdomstolen. Att å andra sidan fråntaga polisdomstolarna rätten att upptaga mål, däri överhuvud skadeståndstalan är möjlig, skulle onekligen leda till att stora grupper typiska polisförseelser avsöndrades från polisdomstolarnas kompetensområde.1 Ett förnuftigt samarbete mellan åklagare och kända målsägande på polisundersökningens stadium torde dock motverka olägenheterna av dessa separationsmöjligheter.
    Innan vi lämna den specialfråga vi nu behandla för att fortsätta den allmänna framställningen av adhesionsprincipen, bör särskilt framhållas, att den separation, vi ovan betecknat såsom mindre önskvärd, tidigare ansetts oundviklig inom polisdomstolarnas arbetsområde på en särskild punkt. Om den åtalade gärningen i utslaget ansetts vara icke brottslig, hava polisdomstolarna i allmänhet ansett sig obehöriga pröva skadeståndsanspråket, i den mån detta kan behandlas enligt rent civilrättsliga ansvarighetsregler. Beträffande bilmålen har denna polisdomstolarnas obehörighet härletts ur forumreglerna i 10 § av 1916 års ansvarighetslag och i övriga fall ur polisdomstolarnas allmänna uppgift att vara specialdomstolar för vissa brottmål.2
    Emellertid synes Högsta domstolen stundom hava i mål, vilka i första instans handlagts av polisdomstol, utdömt civilt skadestånd enligt 1916 års ansvarighetslag.3 Det måste dock anses förenat med ganska stora betänkligheter att sålunda tillägga de i summariska former arbetande polisdomstolarna domsrätt i civila skadeståndsmål, men å andra sidan måste det av skäl, som vi nedan skola angiva, anses fördelaktigt, om adhesionsprincipen utvidgas därhän, att skadeståndsanspråk på grund av en såsom brottslig åtalad gärning upptagas och prövas i ett sammanhang, vare sig den åberopade rättsgrunden befinnes vara av kriminell eller icke-kriminell natur. Häri ligger en särskild anledning att i lag och praxis söka åstadkomma att brottmål, där dylikt civilt skadestånd kommer i fråga, tilldelas allmän underrätt och icke polisdomstol. Så har beträffande den ojämförligt vik-

 

1 Så ock departementschefen i prop. nr 208/1934, s. 36.

2 Se MUNCK AF ROSENSCHÖLDS nyssnämnda P. M. s. 14. Jfr ock rättsfallen NJA I 1931 not. B 939 och 1933 not. B 446.

3 Se sålunda NJA I 1930 not. B 387 (jfr 1933 s. 43). Här var det likväl först i högre instans den rent civila skadeståndsfrågan förekom till bedömande.

256 IVAR AGGE.tigaste gruppen av mål skett genom 1934 års nyssnämnda lagändring.
    Karakteristiskt för skadeståndstalans accessoriska natur i utländsk adhesionsprocess är dess behandling, om ansvarstalan av något skäl icke leder till dom i brottmålet. Målsägandens anspråk kan ej prövas annorledes än i samband med ansvarstalan; straffdomaren saknar i allmänhet kompetens att befatta sig med skadeståndsfrågan allena. Men enligt många processordningar anses konsekvensen också bjuda, att brottmålsdomstolen vid ogillande av ansvarsyrkandena förlorar kompetens att döma över skadeståndet. Avvisas målsägandens talan på denna grund, står givetvis den civilprocessuella vägen öppen för honom, därest han likväl anser sitt skadeståndsanspråk befogat. Brottmålsutslagets rättskraft lär därvid icke hindra hans nya talan men i viss omfattning dock prejudicera hans rätt, så till vida som de flesta processordningar anse civildomstolen bunden av avgörandet att den tilltalade icke begått en viss brottslig handling (därest detta konstaterande utgjort grund för ansvarsyrkandenas ogillande).1 Denna ganska formella ståndpunkt förekommer t. ex. i fransk och norsk2 rätt och i vissa schweiziska kantoners processlagar. Dansk rätt går en medelväg, i det den civila talan avvisas, om den Domfældelse eller Frifindelse, som finder Sted for Straffespørgsmaalets Vedkommende, ikke vil medføre en Afgørelse i samme Retning av det civila yrkandet.3 Att den kontinentala principen är synnerligen opraktisk och leder till ökade kostnader och svårigheter för målsäganden, som i många fall hellre avstår från sin på vanliga civila rättsnormer baserade skadeståndsrätt än börjar en ny rättegång, kan icke bestridas. Ett av de starkaste skälen för avvisningsregeln är att söka på domstolsförfattningens område. Om nämligen sammansättningen och arbetssättet är väsent-

 

1 Även om icke någon direkt rättskraftsverkan statueras i lag och praxis, gäller dock ofta den grundsatsen, att avgörandet i straffprocessen av de faktiska omständigheterna äger en så kraftig bevisverkan, att den civila domstolen endast på särskilda skäl får avvika från detta avgörande, så t. ex. i den schweiziska Bundesgerichts praxis. Vi återkomma till hela problemet i annat sammanhang.

2 Enligt norsk rätt avdömes dock det civila yrkandet, såframt skuldfrågan avgjorts till nackdel för den tilltalade, oaktat han förklaras straffri.

3 I det fall att 1927 års Lov om Motorkoretøjer tillämpas, har domstolen att avdöma skadeståndskravet, såframt icke detta förefaller invecklat och angår materiella skador av olyckan.

ANMÄRKNINGAR RÖRANDE SKADESTÅNDSTALAN I BROTTMÅL. 257ligt olika för civila domstolar och brottmålsdomstolar, erbjuder det vissa svårigheter att i större omfattning än den rent accessoriska adhesionen medför tillåta, att civila rättsanspråk såsom självständiga processföremål handläggas av brottmålsdomstolar. Särskilt om målet anhängiggjorts vid jurydomstol, bliva de lagtekniska svårigheterna för skadeståndstalans fortsatta separata behandling betydande, när ansvarspåståendena ogillats.
    I länder som Sverige och Finland med en enhetlig domstolsorganisation och relativt måttliga skiljaktigheter i reglerna för de båda processarterna finnas alla förutsättningar för adhesionsprincipens fulla tillämpning även i de situationer vi nu behandla. Först och främst bör framhållas, att den omständigheten, att ansvarsyrkandena i målet återkallats eller i de lägre instanserna ogillats, icke enligt gällande svensk rätts regler förändrar målets karaktär. Skadeståndsyrkandet kan såsom grundat på påstådd brottslig gärning prövas i den ordning det framställts, och det förhållandet, att talan i ansvarsfrågan i lägre instans ogillats och icke fullföljts till högre rätt, kan icke förtaga målsäganden hans rätt att med påstående om brottets verklighet ernå prövning av en enda rättsföljd av detsamma, nämligen skadeståndsskyldigheten. Svensk praxis erkänner också denna rätt och antager icke, att genom det lagakraftvunna utslaget i ansvarsfrågan gärningsmannens icke-brottslighet skulle vara avgjord med verkan att den prejudicierar den fullföljda skadeståndstalan på kriminell basis.Är sålunda fullföljd tillåten av skadeståndsfrågan allena, oaktat ansvarstalan ogillats och icke fullföljts till högre instans, är det naturligen ännu mindre något hinder för målsäganden att, om ansvarstalan i målet blivit bifallen i lägre instans och den dömde låtit utslaget vinna laga kraft mot sig, fullfölja talan i skadeståndsfrågan i den ordning denna väckts. Dess straffprocessuella karaktär är ju genom utslaget definitivt avgjord, och gärningsmannens brottslighet med bindande verkan fastställd.2 I före-

 

1 Se ur praxis NJA I 1932 s. 521 och 1935 s. 313. Det rättsfall, som refereras i NJA I 1932 s. 70, kan icke åberopas som stöd för en annan uppfattning, då målsäganden troligen icke ägt straffrättslig målsäganderätt och sålunda icke heller befogenhet att ensam påkalla prövning av den åtalade gärningens natur av kriminellt skadeståndsfundament. F. ö. bör den i texten framställda satsen kompletterasmed det påpekandet, att satsen naturligen icke gäller, om skadeståndstalan fullföljes mot annan än den för brottet ansvarige; se NJA I 1916 s. 594.

2 Se ur praxis NJA I 1929 s. 514.

 

17 — Svensk Juristtidning 1936.

258 IVAR AGGE.varande sammanhang skola icke upptagas de delvis avvikanderegler, som gälla straffdomens inverkan på en senare separat skadeståndstalan.1
    Den åsikt, som här i anslutning till svensk praxis framställts rörande det självständiga slutförandet av skadeståndsfrågan i straffprocessuell ordning, står i bästa överensstämmelse med den inledningsvis berörda satsen om skadeståndet såsom en bland flera reaktionsformer mot brottsliga gärningar. Den omständigheten att skadeståndstalan väckts helt formlöst i anslutning till åklagares åtal kan visserligen synas strida mot tanken på den förra talans självständiga bestånd, men den innebär blott en egendomlighet vid skadeståndstalans anhängiggörande och icke någon för densamma konstitutionell osjälvständighet.
    Det har hittills varit frågan endast om skadeståndsanspråket såsom baserat på kriminell grund. Otvivelaktigt måste man emellertid i enlighet med svensk rättspraxis gå ett steg längre. Det är i rättslivet icke alls ovanligt, att en gärning, för vilken både ansvar och skadestånd yrkas, i rättegången visar sig  , att något rekvisit för dess brottslighet saknas men samtliga lagliga betingelser för skadeståndsskyldighet för gärningsmannen föreligga. Man kan exempelvis erinra om det kända förhållandet, att en och samma handling är kriminaliserad blottvid dolus men väl medför ersättningsskyldighet vid culpa. Processmaterialet kan då vara sådant, att full bevisning om det förra rekvisitet icke har förebragts men att åtminstone grov vårdslöshet anses ligga gärningsmannen till last. Den praktiskt dominerande synpunkten måste vara den, att målsäganden skall i den anhängiga rättegången få sitt skadeståndsanspråk prövat utan att vara beroende av bedömandet beträffande de för straff nödvändiga speciella rekvisiten. Vikten av denna lättnad för målsäganden kan knappast betvivlas och tarvar här inga vidare förklaringar.2 Dessa praktiska krav hava väl utgjort det främsta motivet för våra domstolar vid utbildandet av den numera stadgade praxis på området, vilken giver domstolarna behörighet att

 

1 Så mycket bör dock betonas, att parterna i ansvarsprocessen icke hava någon möjlighet att hålla frågan om gärningsmannens skuld öppen för förnyad prövning i skadeståndsmålet. Frågan härom är res judicata mellan parterna, och frågan blir allenast, om och på vad sätt utslaget äger verkningar även för andra personerän parterna. Jfr bland rättsfall NJA I 1917 s. 583 och 1908 not. B 325.

2 Se t. ex. KALLENBERG, Svensk civilprocessrätt I: 1, s. 39 f.

ANMÄRKNINGAR RÖRANDE SKADESTÅNDSTALAN I BROTTMÅL. 259i anledning av väckt ansvarstalan pröva och eventuellt bifalla målsägandens skadeståndsanspråk även ur rent civil synpunkt,då ansvarstalan ogillas. Att samma förhållande gäller, då ansvarsyrkandet återkallas eller förfaller på grund av målsägandens eller den tilltalades död eller då denne av särskild anledning förklaras straffri, är mindre ägnat att väcka förvåning, då skadeståndstalan i dessa fall knappast förlorar sin karaktär av brottmål, enligt vad längre fram skall närmare utvecklas.2 Förutsättning för skadeståndsfrågans fortsatta behandling såsom rent civil synes icke vara, att anspråket väckts genom särskild stämningeller att forum för brottmålet tillika är forum enligt de civilprocessuella regler, som skulle hava gällt, därest den civila skadeståndstalan anhängiggjorts separat. Däremot synes det för reda och ordning i processen böra fordras, att målsäganden uttryckligen begär skadeståndsfrågans behandling jämväl, eller rättare sagt subsidiärt, ur rent civil synpunkt. Med hänsyn till hans eget intresse bör nämligen icke den civila skadeståndsfrågan avdömas utan att parterna haft sin uppmärksamhet riktad på densamma. Särskilt om ansvarsyrkandet och det på den tilltalades brottslighet grundade skadeståndskravet bifallits i en eller två instanser, har ju målsäganden icke något tillfälle att fullständiga processmaterialet, så att skadeståndsanspråket framstår såsom civilrättsligt fullgiltigt, för den händelse högre instans vid målets avdömande finner den tilltalade fri från brottslighet. Givetvis finnes på denna punkt utrymme för domstolarnas processledande verksamhet.
    Mot lämpligheten av denna adhesionsprincipens utsträckta giltighet kunna inga vägande invändningar göras. Men jämväl de rent teoretiska betänkligheterna med hänsyn till gällande lag torde kunna reduceras ganska avsevärt. Man har sålunda gjort gällande4 att svensk lag icke gärna kunde tillåta en sådan egendomlighet som en kumulation av ett straffanspråk, ett kriminellt och ett civilt skadeståndsanspråk. Häremot kan invändas, att praxis likväl tillåter kumulation av kriminella och civila mål i

 

1 Så rättsfallen NJA I 1887 s. 24, 1906 s. 253, 1907 s. 65, 1912 s. 245,  1924 s.425, 1932 s. 62 och 1935 s. 580.

2 Se ur praxis NJA I 1912 s. 245, 1896 s. 500, 1899 s. 499, 1909 s. 369, 1935 s. 712 samt 1931 not. B 978.

3 Se NJA I 1935 s. 580.

4 Så KALLENBERG, Svensk civilprocessrätt I: 1, s. 40 f.

260 IVAR AGGE.ganska stor utsträckning, t. o. m. på så sätt att mål, däri civiltskadeståndsskyldiga eller regressberättigade tredje män äro parter, behandlas gemensamt med målet mot den kriminellt ansvarige.1 Bortsett härifrån kan man f. ö. se saken så, att en dylik kumulation icke alls föreligger, när talan riktas blott mot den skadevållande. Enligt gängse uppfattning inom vår processdoktrin2 hör till ett anspråks individualiserande såsom processföremål vanligen ett angivande av dess grund, d. v. s. ett eller flera fakta eller ett handlingssätt vartill rättsordningen anknutit en viss rättsföljd, t. ex. betalningsskyldighet. Den rättsliga rubriceringen av handlingen såsom brottslig eller icke brottslig är processuellt sett irrelevant så till vida, som denna olikhet icke behöver motsvaras av en förskjutning i den faktiska grunden för anspråket. Kräves däremot för övergången till de civila rättsreglerna för skadeståndsanspråket, att andra väsentliga, faktiska omständigheter måste i brottmålet utredas och styrkas, har processföremålet blivit ett annat, och denna taleändring är enligt vanliga regler otillåten.3 Med denna restriktion4 blir sålunda vår rättspraxis' ståndpunkt helt välmotiverad även teoretiskt fattad, och det återstår blott att i korthet vidröra vissa mera formella bebetänkligheter mot dess riktighet.
    Frågan, huruvida forumreglerna tillåta den nu berörda utvidgningen av adhesionen, torde kunna besvaras med utgångspunkt från det förhållandet, att om skadeståndsanspråket är ett och detsamma processuellt sett, vare sig dess grund är kriminell eller civil, forum delicti är över huvud kompetent upptaga skadeståndsfrågan på grund av dess adherens vid ansvarsfrågan. Är domstolens kompetens vid anhängiggörandet konstituerad, lär

 

1 Se t. ex. NJA I 1916 s. 594, 1929 s. 514, 1932 s. 651 och 1934 s. 470.

2 Se för straffprocessrättens del AGGE i Festskrift för O. Hj. Granfelt (Hfors.1934), s. 25 f.

3 Ehuru den i förevarande situation betydelsefulla divergensen mellan dolus och culpa såsom olika förutsättningar för resp. brottslighet och civil ansvarighet onekligen hör till gärningens identifikationsrekvisit, torde likväl talan om en dolös handling kunna försvagas till en talan om en culpös handling, utan att processföremålet förlorar sin identitet. Härvid förutsättes, att de yttre fakta, varifrån man har att sluta till gärningsmannens viljeriktning, i stort sett förbliva desamma. De giva ju ofta stöd för olika tolkningar i detta avseende, och skillnaden mellan vissa former av dolus och medveten culpa är f. ö. endast en gradskillnad. Jfr närmare AGGE a. a. s. 28 f.

4 Jfr formuleringen av minoritetens i HD votum i rättsfallet NJA I 1902 s. 66.

ANMÄRKNINGAR RÖRANDE SKADESTÅNDSTALAN I BROTTMÅL. 261den sedermera, trots ansvarsyrkandenas ogillande, icke gå förlorad, jämlikt grunderna för stadgandet i RB 10: 13. Mot detta resonemang kan näppeligen invändas, att forumfrågan kommer i olika läge allteftersom skadeståndsanspråket vilar på kriminell eller civil grund. Visserligen betraktar svensk rätt i förra fallet skadeståndsmålet som ett brottmål under alla omständigheter, alltså även om det anhängiggöres fullt självständigt, men frågan om forum bör vid dess samtidighet med ansvarstalan bedömas ur de positivrättsliga principerna för konnexitetsforum men vid separat skadeståndstalan efter andra gällande rättsregler. Det kan icke gärna bestridas, att skadeståndsanspråket, vare sig det har kriminell eller civil grund, när det förekommer i samband med ansvarstalan är så nära förknippat med denna genom det gemensamma faktiska fundamentet, att ett konnexitetsforum måste anses föreligga. Lagens regler i RB 3: 41 och 10: 122 äro tydliga uttryck för denna princip och göra den här förfäktade forumregeln tillåtlig, ehuru uttryckligt lagbud saknas därom.3 Att däremot en separat skadeståndstalan av civil natur icke utan direkt stadgande kan väckas vid gärningsortens forum är en helt annan sak.

 

1 I detta lagrum verkade ju adhesionen som sådan, att lagmansrätten erhöll saklig kompetens för vissa brottmål — en regel som överflyttats på underrätterna, vilka erhålla lokal kompetens enligt civilprocessuella rättsregler för vissa smärre ansvarsyrkanden i tvistemål. Att detta icke beror på samtliga de kumulerade målens likartade beskaffenhet är uppenbart. Separat anhängiggjord konstituerar ansvarstalan aldrig en civilprocess. Den faktiskt skedda och av rättsordningen tilllåtna adhesionen grundar kompetens för den domstol, som är behörig för huvudmålet, att upptaga det adhererande målet. Gemensamhet i forumregler för målen var för sig är sålunda icke förutsättning för målens förening, när konnexitet i form av samma faktiska fundament för yrkandena föreligger.

2 Stadgandets innebörd är visserligen icke klar; särskilt är det ovisst, om detsamma kan ha avseende på skadestånd i anledning av brottslig gärning över vilken straffdom fallit. Jfr KALLENBERG, Om forum i brottmål s. 243 f. och Svensk civilprocessrätt I: 1, s. 30, ävensom GRANIELT i Minnesskrift ägnad 1734 års lag. Bd. 2, s. 1011 f. I varje fall visar lagrummet, huru levande idén om konnexitetsforum varit för lagens författare, som fäst sig allenast vid det processuella sambandet mellan tvenne helt artskilda mål till den grad, att sambandet ansetts bestå, även sedan det ena målet avdömts.

3 Förfarandet vid sakerförklaring och hänvisning enligt RB 10: 21 är av intresse i samband med forumfrågorna. Detsamma torde av praktiska skäl böra omfatta jämväl skadeståndsfrågorna, som i ett sammanhang böra avgöras av den slutligt dömande underrätten. Denna är då partiellt kompetent såsom konnexitetsforum Se härom SKARSTEDT i NJA II 1893 nr 4. Annan mening KALLENBERG, Om forum i brottmål, s. 245 f. Ang. praxis se SvJT 1934 rf. s. 18.

262 IVAR AGGE.    En annan svårighet gäller valet av rättsmedel mot ett brottmålsutslag, då det ju är möjligt, att allenast den civila skadeståndsfrågan kommer till högre rätts prövning. Härom skall hä rblott i korthet sägas, att den rättsliga rubriceringen av ett skadestånd såsom kriminellt eller civilt ankommer på domstolen och icke på parterna, vadan den omständigheten, att allenast skadeståndsfrågan i ett brottmål dragits under högre rätts prövning, icke kan innebära, att densamma allenast såsom civilt grundad är processföremål i rättsmedelsinstansen.1 Det för brottmål avsedda besvärsremediet är därför utan tvivel det riktiga rättsmedlet, och den rent tekniska nödvändigheten att giva besvärshänvisning motsvaras av målets inre natur. Rättspraxis synes också hylla denna åsikt.2 Till sist bör uppmärksamheten också fästas påde ganska egendomliga formella problem som i förevarande fall uppkomma vid tillämpningen av omröstningsreglerna för kollegiala domstolar i RB 23: 4. Såsom vi uppfatta skadeståndstalan i brottmål, bör en enhetlig sammanräkningsmetod — närmast den för brottmål föreskrivna — tillämpas för bestämmande av beslutet i skadeståndsfrågan. Detta synes dock knappast vara ståndpunkten i praxis.3
    Tyvärr tillåter icke tidskriftens utrymme en närmare utveckling av dessa speciella lagtolkningsfrågor, vilka här besvarats blott med angivande av de slutresultat, som vunnits vid deras behandling.
    Till sist återstår att med några ord beröra de för vår rätt egenartade processrättsliga principer, som gälla en separat skadeståndstalan på grund av brottslig gärning. I de främmande rättssystem som hylla adhesionsprincipen finnes icke något tvång för målsäganden att väcka sin skadeståndstalan i samband med åklagarens eller sin egen ansvarstalan. Hans ställning utmärkes av

 

1 Se ur praxis SvJT 1927 rf. s. 4: sedan underrätt ogillat åklagarens ansvarstalan men bifallit målsägandens utan stämning framställda civila yrkanden, har hovrätten på besvär av den tilltalade funnit denne skyldig till brottsligt förfarande och förty fastställt underrättens domslut.

2 Se t. ex. NJA I 1904 s. 497, 1912 s. 245 och 1931 s. 569. Härmed får icke sammanblandas spörsmålet, om ett mål från början skall betraktas som civilt, trots att vissa obetydligare ansvarsyrkanden framställas i processen. I detta avseende kan naturligen svårigheter uppstå vid lämnandet av fullföljdshänvisning och därmed valet av rättsmedel. Se härom Just. R. ALEXANDERSONS yttrande i 1931 års nyssnämnda rättsfall.

3 Se NJA I 1931 s. 68.

ANMÄRKNINGAR RÖRANDE SKADESTÅNDSTALAN I BROTTMÅL. 263en valrätt, även om åklagaren eller rätten ex officio verkar för adhesionen genom att underrätta målsäganden om åtalet och genom att i det förberedande förfarandet i viss mån åtaga sig utredningen av de för skadeståndsrätten avgörande fakta. Målsäganden kan som sagt välja mellan anslutning till straffprocessen ochen egen process inför de civila domstolarna. I det senare fallet visar sig sammanhanget med brottmålet visserligen ofta i tvistemålets beroende av utgången i brottmålet ävensom regeln om vilandeförklaring av det förra i avbidan på utslaget i det senare,men i övrigt handlägges tvistemålet i allo enligt civilprocessens grundsatser. De utländska processlagarna hävda med andra ord konsekvent tanken om de yrkade rättsföljdernas natur såsom skiljemärket för straffprocess och civilprocess, och adhesionen betraktas som en speciell rättsfigur, därvid skadeståndstalan i själva verket aldrig förlorar sin civila natur.
    I den svenska och finska rätten har förhållandet sedan gammalt varit ett annat. Den gamla uppfattningen av straffets och skadeståndets samhörighet och genomdrivande på målsägandens initiativ2 torde i de flesta fall hava under rättsutvecklingens gång fört med sig icke blott en allmän utbredning av adhesionsförfarandet utan ock föreställningen om skadeståndstalans principiellt straffprocessuella natur, sedan de båda processarterna börjat differentieras. Sålunda har det länge hos oss varit en allmänt vedertagen princip, att skadeståndstalan på grund av brottslig gärning konstituerar ett brottmål.3 Lagstiftningen har som bekant sanktionerat denna uppfattning genom uppställande av begreppet brottmål, däri talan om ansvar ej föres.4 Denna grundsats, som är för adhesionsprincipen efter dess kontinentala snitt främ-

 

1 Jfr ovan s. 251.

2 Se STRAHL i Minnesskrift ägnad 1734 års lag. Bd. 2, s. 874 f. samt AGGE i FJFT 1934, s. 137 f. ävensom där anförd litteratur.

3 Principen saknar direkt stöd i 1734 års lag, och uttalandena hos NEHRMAN giva icke säker ledning. Målsägandens ställning som principal aktiv part i brottmålgjorde separationen av ansvarstalan och skadeståndstalan till en sällsynthet, och domarens inkvisitoriska processledning gjorde det möjligt för honom att med målsägandens begivande samtidigt med straff utdöma skadestånd, även om sådant icke direkt yrkats av målsäganden. Tidigare praxis är oviss, och en jämförelse med finsk rättsutveckling torde visa, att osäkerhet länge rått på hithörande område. Se FJFT 1872 s. 139 f.

4 Se RB 10: 29 och 11: 33 samt 1899 års lag ang. påföljd i vissa fall av parts uteblivande i brottmål, § 2.

264 IVAR AGGE.mande, torde teoretiskt sett vara riktig enligt vad i denna uppsats inledningsvis anförts om straffets och skadeståndets gemensamma karaktär av reaktion mot en och samma samhällsskadliga gärning. Då emellertid processreglerna även vid gränsdragningen mellan brottmål och tvistemål hava att taga hänsyn till icke blott det teoretiskt riktiga utan även det praktiskt ändamålsenliga, är ifrågavarande grundsats icke utan vidare självklar. Den utvidgning av brottmålsbegreppet som sålunda ifrågasättes har icke heller utan vidare accepterats i svensk praxis och måste i en reformerad processordning avsevärt reduceras. Att först uppställa begreppet brottmål, däri talan om ansvar icke föres, och att sedan på flera viktiga punkter förklara de civilprocessuella reglerna tillämpliga i stället för de straffprocessuella är en lagstiftningsmetod, som icke i allo bör mana till efterföljd. Man bör istället se till, vilka principer som anses eftersträvansvärda för en viss grupp av skadeståndsmål, och med hänsyn till dels den huvudsakliga karaktären hos förfarandet och dels anspråkets rättsgrund rubricera målen såsom tvistemål eller brottmål. Processkommissionens principella gränsdragning mellan processarterna efter den yrkade rättsföljdens innehåll och under hänvisning til lparternas dispositionsrätt hava vi i inledningen till denna uppsats berört och vilja här tillägga, att den synes innebära en något överdriven reaktion mot gällande svensk rätts ståndpunkt. Däremot torde det rent praktiskt och systematiskt förhålla sig så —vilket Processkommissionen också framhåller — att den processform, som bäst tillgodoser såväl samhällets som de enskilda parternas intresse i ifrågavarande mål, utgör vad vi skulle vilja kalla en civilprocess med ett inslag i vissa fall av officialprincipen i fråga om domarens materiella processledning. Ur straffprocessens formella regelsystem bör ett eller annat lån ske, t. ex. genom tillskapande av ett deliktsforum, avseende även quasidelikt, i civilprocessen.
    Redan i gällande rätt har domstolspraxis hänfört åtskilliga typer av skadeståndsmål till tvistemålens grupp, oaktat de enligt lagens mening närmast vore att hänföra till brottmålen. Detta är fallet med skadeståndstalan på grund av brott av lindrig art men dock tillräckligt betydande att konstitutera en straffprocess, därest ansvarstalan föres i målet. Praxis synes dock vara vacklande, men utrymmet förbjuder oss att ingå på några enskild-

ANMÄRKNINGAR RÖRANDE SKADESTÅNDSTALAN I BROTTMÅL. 265heter.1 Här är närmast av intresse att konstatera det faktum, att praxis är på väg att betydligt modifiera det ganska oformliga begreppet brottmål, däri talan om ansvar ej föres. Någon närmare utveckling kräver slutligen ej heller den meningen, som klart funnit uttryck i rättstillämpningen, att separat skadeståndstalan på grund av brottslig gärning icke längre har denna till proxima causa och därför blir rent civil, då talan riktas mot en civilt ansvarig tredje man eller regressvis av denne mot inkulpaten.2
    Är däremot den brottsliga gärningen av allvarligare slag och hemfaller den under allmänt åtal, behandlar praxis en separat skadeståndstalan som brottmål. Detta torde gälla, vare sig ansvar för brottet redan utkrävts3 eller ännu icke yrkats genom särskild talan därom. Man torde för det senare fallet t. o. m. gå så långt, att skadeståndsanspråket anses konstituera ett brottmål, även om ansvar icke lagligen kan utkrävas på grund av inkulpatens straffrättsliga otillräknelighet eller reglerna om straffs bortfallande på grund av åtalspreskription eller den brottsliges död.Grunden för skadeståndsanspråket anses sålunda vara kriminell, så snart den skadegörande handlingen är en till sin typ brottslig gärning.
    I allmänhet torde straffprocessens former vara onödiga och olämpliga i dessa sist berörda fall, då samhället icke har något anspråk på straffs utkrävande ay den felande. Visserligen kan skadeståndskravet mot den straffrättsligt oansvarige enligt SL 6: 6 vara i behov av en allsidig utredning med hänsyn till andra för skadan medansvariga personer, men denna fråga uppkommer lika mycket vid rent civila skadeståndsmål och torde alltså böra lösas genom lämpliga regler inom civilprocessens område. Vad angår de fall, att ansvarstalan angående brottet utförts och

 

1 Se framför allt Just. R. ALEXANDERSONS yttrande i rättsfallet NJA I 1931 s. 569. Jfr å ena sidan NJA I 1932 s. 87, å andra sidan NJA I 1933 s. 150 och 709, 1934 s. 122 samt 1935 s. 549 och 712.

2 Se t. ex. NJA I 1917 s. 583, 1924 s. 425, 1929 s. 550, 1932 s. 373, 1933 s. 665 och 1935 s. 347. Frågan hade principiell betydelse i fallet 1929 s. 450.

3 Särskilt förbehåll om ny rättegång behöver icke göras av målsäganden, ävenom denne varit närvarande vid ansvarsmålets handläggning; se NJA I 1915 s. 84 samt ALEXANDERSON i Festskrift för O. Hj. Granfelt, s. 46 f.

4 Se NJA I 1932 s. 724 ang. skadeståndstalan mot minderårig. I de fall då straffrihetsgrunden inträder eller beaktas först i högre instans, slutbehandlas skadeståndsfrågan givetvis i den ordning den väckts enligt tidigare angivna regler. Huru den skulle uppfattas såsom separat från början, framgår icke av dessa fall.

266 IVAR AGGE.avgjorts före skadeståndsmålet, torde alls icke något behov av straffprocessuella former föreligga, då ju statens myndigheter för sin del redan varit verksamma för en objektiv och fullständig utredning av fakta i målet. Är nämligen målet sådant, att brottet kan antagas hava medfört skada för enskild person och alltså vara något mer än en typisk ordningsförseelse, lär väl domstolen icke underlåta att sörja för en dylik utredning.1 Ett summariskt avdömande, t. ex. på den tilltalades blotta medgivande av åklagarens ansvarsyrkanden, torde då icke böra tillåtas, när icke målsäganden varit närvarande vid målets handläggning. Då svensk rätt säkerligen bygger på den uppfattningen, att en fällande dom2 rörande den tilltalades skuld i rättegången om ansvar är för honom bindande i en senare process om skadestånd på grund av brottet, och då i det nya målet vanligen blott är tvist om skäligheten av yrkade ersättningsbelopp eller om innebörden av gällande skadeståndsrättsliga regler, saknas varje anledning att använda straffprocessens regler på skadeståndsmålet. Detta bör då också rubriceras som en civilprocess, en systematik som också förordats i de svenska processlagförslagen under det senaste århundradet.3
    De största svårigheterna vålla de fall, då enbart skadestånd på grund av brottet yrkats, men ansvarstalan alltjämt icke väckts men dock är möjlig. Även om huvudtanken här äger sin fulla giltighet, nämligen tanken att skadeståndet såsom reaktion mot ett brott förutsätter ett allsidigt och obejktivt utredande av det brottsliga förloppets samtliga omständigheter, tala dock vissa hänsyn mot användande av straffprocessens regler på dessa skadeståndsmål. Dels synes processekonomiens krav förbjuda domstolen att sätta den tyngre apparat i rörelse,4 som är anpassad efter ett verkligt brottmål, blott på grund av målsägandens påstående att

 

1 Jfr NJA I 1932 s. 698.

2 Som i annat sammanhang skall utredas gäller detta också en dom, som bejakat skuldfrågan men av någon anledning förklarar gärningsmannen straffri.

3 Jfr Lagkommitténs förslag till Allmän criminallag (2. uppl. 1832) RB 1: 24, Nya Lagberedningens betänkande (1884). D. 3, s. 83 samt Processkommissionens betänkande (1926). D. 2, s. 245.

4 Möjligt vore att göra en skillnad mellan mål, däri själva skuldfrågan icke utgjorde föremål för bestridande och bevisning, och mål, där så skedde; jfr FJFT 1872 s. 139 f. Processformen bör dock bestämmas av fakta som föreligga kända, innan målet behandlats, varför denna metod synes allt annat än lämplig att föreslå.

ANMÄRKNINGAR RÖRANDE SKADESTÅNDSTALAN I BROTTMÅL. 267ett brott föreligger, och dels kan resultatet av ren målsägandetalan trots allt icke bliva lika övertygande i fråga om fakta i målet, som när det allmänna låtit polis- och åklagarmyndigheterna utveckla sina resurser vid sakens utredning. Skulle processformerna vara desamma i skadeståndsmålet som i ansvarsmålet, har man emellertid svårt att bortse från den tidigare domens prejudicerande verkan i det senare målet, varigenom faktiskt åklagarens ställning och utsikter till framgång bliva beroende av målsägandens processföring i skadeståndsmålet. Denna konsekvens skulle te sig synnerligen främmande för rättspraxis.1
    Avböjes tanken på straffprocessuella regler för skadeståndsmålet och nyssnämnda bevisverkan eller rättskraft hos domen i detta mål, står man å andra sidan inför risken av motstridiga domar och onödigt dubbelarbete, då de vunna resultaten i skadeståndsprocessen icke kunna utan vidare användas i mål om ansvar för brottet. Såvitt man kan finna, strida båda dessa lösningar mot rationella synpunkter på effektuerandet av samhällets straffanspråk och den enskildes skadeståndskrav. Det lyckligaste vore givetvis, om nu berörda situation över huvud kunde undvikas. Även om icke målsäganden förvägras utföra sin skadeståndstalan i avbidan på ett allmänt åtal för brottet, vilket åtal måhända av olika skäl är fördröjt eller helt uteblir, måste dock en garanti tillskapas mot separation i oträngt mål av skadeståndstalan och talan om ansvar för samma gärning. Måhända skulle en obligatorisk denuntiation till vederbörande åklagare giva en viss trygghet mot mera olämpliga fall av separat skadeståndstalan före dom över åtal för brottet.
    Vi stå härmed åter vid samma punkt, där undersökningen begynt. Av densamma torde framgå, att våra delvis säregna regler om den processuella behandlingen av skadeståndsanspråk på grund av brott i stort sett äro välmotiverade men likväl i systematiskt avseende i behov av vissa ändringar. Att det är av central betydelse för rättslivet och den medborgerliga rättssäkerheten, att denna reform sker på bästa sätt, torde icke vara föremål för någon tvekan.

 

1 Jfr Nya Lagberedningen a. st. Denna tanke är också alldeles utesluten enligt kontinental rättsuppfattning, enligt vilken ett separat skadeståndsmål alltid handlägges som civilmål och alltså icke kan influera på brottmålsdomstolens behandling av ansvarsfrågan.