Tillräknelighetsproblemen under diskussion. Strafflagens gällande tillräknelighetsbestämmelser ha sedan länge varit utsatta för stark kritik. Tillkomna för sjuttio år sedan och alltså vid en tidpunkt, då den empiriska psykologin ännu icke var född, då psykiatrin var en tämligen ny och outvecklad vetenskap samt då känslo- och driftslivets betydelse för handlandet ej tillräckligt insågs, kunna dessa bestämmelser näppeligen väntas numera väl fylla sin uppgift att angiva de psykiskt abnorma förbrytarnas straffrättsliga ställning. Ehuru lagrummen i fråga — SL 5:5 och 6 — redan vid sin tillkomst torde ha varit svårtolkade, har tvånget att under deras lydelse inpressa det beständigt växande erfarenhetsmaterialet rörande mänskligt själsliv sedermera gjort det till en nästan olöslig uppgift att någorlunda klart fixera deras innebörd och uppdraga gränserna omkring deras respektive tillämplighetsområden. Härav har naturligen följt en alltmer ökad brist på överensstämmelse mellan lagrummens lydelse och deras praktiska tillämpning. Detta förhållande har erhållit ett eklatant uttryck däruti, att vissa av de läkare, som ha att till domstolarnas ledning lämna utlåtanden om tilltalades sinnesbeskaffenhet, öppet resignerat inför uppgiften att direkt hänföra undersökningsobjekten under det ena eller andra lagrummet och i stället blott förklara vederbörande »i kriminalpolitiskt avseende böra erhålla den behandling, som enligt gängse praxis användes för sådana tilltalade, på vilka domstolen finner 5 kap. 5 (6) § strafflagen tilllämplig».
    Trots dessa och andra betänkligheter mot lagrummens nuvarande utformning torde det ingalunda ha varit från början klart, att just dessa bestämmelser skulle böra upptagas till behandling på ett tidigt stadium av det pågående arbetet på vår strafflags partiella reformering. Till reglerna om tillräkneligheten anknytas av naturliga skäl gärna djupgående rättsteoretiska överväganden, vilkas dryftande lämpligen kunde böra anstå tills vissa omedelbara praktiska reformbehov tillgodosetts och sikten över huvudvägarna inom det internationella strafflagsreformarbetet blivit klarare än nu. Röster ha icke heller saknats, som betygat, att de reella olägenheterna av det bestående tillståndet icke varit så betydande. Från vederhäftigt psykiatriskt håll har det sagts, att»antingen man vill eller icke kommer området för straffriheten att bestämmas av rättstillämpningen och icke av lagparagraferna», varför reformeringen av de hithörande lagrummen bleve en övervägande »estetisk angelägenhet».
    Alldeles bortsett från att juristen måste finna ett sådant betraktelsesätt något frivolt, har en vägande praktisk synpunkt föranlett, att utredningsarbetet redan nu inriktats på tillräknelighetsbestämmelserna:

efter de gynnsamma erfarenheterna av de 1927 tillkomna förvarings- och interneringslagarna framstår det som ett trängande behov att kunna vidga dessa lagars tillämpningsområde och därmed öka samhällets möjligheter att komma till rätta med den vanskliga abnorm- och recidivistkriminalitet, varpå lagarna taga sikte. Men härvid möter den betänkligheten, att därest — såsom meningen torde vara — tillämpningen av institutet förvaring alltjämt skall betingas av en s. k. förminskad tillräknelighet hos den brottslige, man icke lämpligen kan lämna den gällande lydelsen av SL 5:6 oförändrad. Ty om den möjlighet till långvarigt upphävande av den brottsliges frihet, som är förvaringsinstitutets kännemärke, skall kunna ifrågakomma även vid mindre betydande brott och ej, som nu regelmässigt är förhållandet, blott vid verkligt allvarliga förbrytelser, måste man naturligen kräva en långt tydligare avgränsning av den brottslingskategori, för vilka institutet är avsett, än SL 5:6 för närvarande erbjuder.
    På grund av dessa överväganden ha de inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga (advokaten E. Löfgren, ordf., prof. O. Kinberg, överdirektören H. Göransson, prof. F. Wetter och borgmästare Th. Bergquist), vilka jämlikt förordnande den 18 juli 1935 haft att utreda »frågan om behandlingen av förbrytare, som lida av rubbad själsverksamhet, och i samband därmed frågan om en revision av förvarings- och interneringslagarna samt strafflagens tillräknelighetsbestämmelser», ägnat sin första arbetsperiod (augusti—december 1935) åt bl. a. utarbetandet av förslag till ny lydelse av SL 5:5 och 6. De sakkunnigas utkast i denna del har nyligen varit föremål för granskning vid en av justitiedepartementet anordnad nordisk konferens »angående psykiskt abnorma förbrytares straffrättsliga ställning och behandling» (se nedan s. 314).
    Ett huvudspörsmål under de sakkunnigas överläggningar liksom vid den föregående diskussionen i vårt land och annorstädes angående detta ämneskomplex har naturligen varit valet av metod för den s. k. otillräknelighetens fixerande. De gällande strafflagarna förete härvidlag exempel på i huvudsak tre olika lösningar. Den s. k. biologiska metoden sätter det psykiska (biologiska) abnormtillståndet och den samhälleliga repressionen i direkt relation till varandra. Den förbrytare, som vid brottets begående var sinnessjuk, blir därmed eo ipso strafflös. Vid den s. k. psykologiska metoden åter lägges huvudvikten på psykologiskt-etiska moment, såsom förmågan att inse gärningens brottslighet eller förmågan att låta denna sin insikt bestämma sitt handlande. Den s. k. blandade metoden använder såväl biologiska som psykologiska kriterier och låter strafflöshet eller särbehandling inträda allenast under den dubbla förutsättningen att vederbörande på grund av sinnessjukdom eller annat biologiskt abnormtillstånd exempelvis saknat förmåga»att inse gärningens betydelse eller att handla enligt denna insikt».
    Ehuru en av de mest betydande av de senast tillkomna europeiska strafflagarna, den italienska, företer exempel på en rent psykologisk lösning, torde det främst vara mellan den biologiska och den blan-

dade metoden valet står. De sakkunniga ha vid detta val föredragit den biologiska lösningen och sålunda i sitt utkast till ny 5:5 förutsatt, att bl. a. »gärning som begås av den, vilken vid handlingens företagande var sinnessjuk eller led av sådan rubbning i själsverksamheten som är att jämställa med sinnessjukdom», utan vidare skall bliva strafflös.
    Huvudinvändningen mot den biologiska metoden kan i korthet uttryckas så, att densamma skulle göra psykiatern och hans vetenskap till allenarådande vid tillräknelighetsspörsmålens bedömande och därigenom faktiskt om också ej formellt överföra domarbefogenheten från rätten till sinnessjukläkaren. »Psykiatrins begrepp äro emellertid ej»— heter det i motiven till ett av förkrigstidens österrikiska strafflagsförslag — »tillkomna i syfte att skilja mellan tillräkneliga och otillräkneliga, för den skull ej heller lämpliga för sådant syfte. Icke varje själslig störning kan grunda otillräknelighet; icke heller varje störning av högre grad, medan å andra sidan en lättare rubbning kan böra ha denna verkan.»
    Ett vägande argument till förmån för den biologiska metoden utgör åter den av Goll och Torp i 1923 års danska kommissionsförslag gjorda erinringen, att rättsordningen icke har anledning att mot psykiatrin intaga en mera skeptisk hållning än mot icke-juridisk vetenskap överhuvud — domstolarna tveka ju på andra områden ej att utan vidare acceptera vetenskapens resultat, fastän man naturligen förbehåller sig att för eget bruk draga de juridiska konklusionerna av de givna premisserna. Denna rimliga ståndpunkt skulle också, mena de nämnda danska auktoriteterna, rättsordningen helt visst hava intagit beträffande de abnorma förbrytarna, om icke densamma kommit, att utbilda sin »teori» om själsrubbningarnas inflytande på straffbarheten, innan psykiatrin utbildat sig till ett vetenskapligt system — beroende som den blivit av ett på huvudsakligen metafysisk spekulation grundat tillräknelighetsbegrepp, vill rättsordningen nu i stället gärna betrakta psykiatrins senare erfarenhetsrön som nyskapelser utan omedelbar betydelse för rättsskipningen.
    Alldeles bortsett från dessa och andra mera positiva argument för en biologisk lösning måste svårigheten att finna klara och tillförlitliga psykologiska kriterier tala mot de andra metoderna. Det i kontinentala strafflagar vanligaste psykologiska kriteriet »bristande insikt om gärningens betydelse» lider — liksom det närbesläktade svenska uttrycket »berövad förståndets bruk» — av det felet att icke täcka åtskilliga mycket vanliga fall av själsliga abnormtillstånd, där varken domstolarna eller den stora allmänheten velat ifrågasätta annat än strafflöshet: vederbörande har haft den allra förträffligaste insikt om gärningens brottslighet men trots detta handlat som han gjort. Och gentemot det andra psykologiska huvudkriteriet — frihet att handla enligt sin insikt om gärningens brottslighet — har erinrats, att frågan huruvida en sådan »viljefrihet» vid brottstillfället förelegat näppeligen i allmänhet låter sig lång tid efteråt någorlunda tillförlitligt bedöma. Det i den danska diskussionen aktuella närmast psykologiska kriteriet,

att vederbörande »ikke kan anses egnet til Paavirkning gennem Straf», framkallar åter den anmärkningen, att det — ehuru angivande en betydelsefull riktpunkt — slår fel i ett stort antal fall: det finns många alldeles oomtvistligt sinnessjuka brottslingar, där en ingalunda föraktlig effekt skulle kunna uppnås genom straff, men där ej desto mindre ingen ifrågasätter annat än strafflöshet och sinnessjukvård. Ett andra betydelsefullt spörsmål inom ämnesområdet är, huruvida det kan finnas anledning att komplettera den föreslagna biologiska regeln med en särbestämmelse för det fall, att kausalitet ej synes föreligga mellan abnormtillståndet och den brottsliga gärningen. Ehuru den psykiatriska doktrinen ännu i stort sett synes stå fast vid teorinom själslivets enhet och alltså mena, att ingen handling av en sinnessjuk får anses opåverkad av sjukdomen, trots att kausalitet mellan sjukdom och handling till äventyrs ej kan påvisas, måste det ur icke läkarens synpunkt te sig ytterst egendomligt att ett förefintligt abnormtillstånd eo ipso skall medföra straffrihet för handlingar så att säga vid sidan om abnormiteten. Ett ofta åberopat exempel utgör härvidlag den för sjunde resan stöld dömde skomakaren, vilken efter avtjänat straff ådrog sig syfilis, sedermera utvecklad till paralysie générale, samt därefter begick sitt åttonde tillgrepp och under rannsakningen härför åberopade sin sinnessjukdom som straffrihetsgrund. För att presumtionen om själslivets enhet i dylika fall skall anses upphävd synes prof. Kinberg tidigare hava varit böjd (jfr referat av föredrag SvJT 1930 s.74 ff.), och juristerna inom den sakkunnigkrets, som utarbetat det föreliggande utkastet, torde icke hava varit främmande för tanken att genom ett uttryckligt stadgande upphäva straffrihetsregeln för sådana fall, då den påvisade rubbningen kunde antagas vara utan betydelse för brottets tillkomst.

Kurt Holmgren.