Ökad muntlighet i hovrätterna. De nuvarande bestämmelserna om muntliga förhör i hovrätt tillkommo genom lagen d. 14 juni 1901 om ändring i vissa delar av rättegångsbalken och avsågo att bereda hovrätterna tillfälle att i större omfattning och på ett verksammare sätt än vartill tidigare lagstiftning givit möjlighet avhjälpa brister i målens utredning. Omständigheterna hava emellertid gjort att de muntliga förhören icke erhållit någon större användning i praktiken. Till hovrätternas obenägenhet att anställa muntliga förhör torde särskilt hava medverkat, att det på grund av de för många parter stora avstånden till hovrätternas förläggningsorter ofta varit förenat med betydande kostnader att iakttaga inställelse i hovrätterna. Vidare har avfattningen av huvudstadgandena i ämnet i 26 kap. 15 § och 27 kap. 15 § rättegångsbalken givit ett visst stöd för uppfattningen att muntliga förhör endast vore avsedda att förekomma då hovrätten har anledning att utreda en särskild omständighet som är av betydelse för målets bedömande. Frågan om en reform av hithörande bestämmelser har emellertid i icke ringa mån aktualiserats genom inrättandet av en hovrätt för Övre Norr-
land, varigenom möjligheterna att i denna landsända hålla hovrättsförhör icke oväsentligt ökats.
Mot att i elfte timmen före framläggandet av det slutliga, utformade förslaget till en allmän rättegångsreform vidtaga förändringar i överrättsprocessen kunna vissa invändningar göras. Det har sålunda anförts att hovrättsförhören, såsom de äro arrangerade, innebära en tämligen otillfredsställande form av muntlighet ävensom att en partiell lagstiftning på detta område skulle kunna vara till hinder för det fortsatta arbetet på rättegångsreformen såvitt angår överrättsprocessen. Mot den första invändningen må framhållas att det inom hovrätterna allmänt torde råda den uppfattningen, att i de fall då muntliga förhör hittills hållits för komplettering av utredningen förhören i regel visat sig kunna giva hovrätten säkrare hållpunkter för målens bedömande än enbart aktstudium och föredragning. Farhågan att en ökad användning av hovrättsförhören skulle stå hindrande i vägen för rättegångsreformen torde icke heller hava fog för sig. Om såsom på sista tiden skett på enstaka divisioner inom de olika hovrätterna hovrättsförhören kommit allmännare i bruk, måste det vara angeläget att genom en efter förhållandena lämpligt avpassad lagstiftning genomföra enhetlighet å ifrågavarande område.
I överensstämmelse härmed har K. M:t i proposition (nr 146) till årets riksdag framlagt förslag till ändrad lagstiftning rörande hovrättsförhören. Lagförslagen — som vid föredragningen i lagrådet lämnades utan erinran — hava i dagarna antagits av riksdagen. De nya bestämmelserna gå i stora drag ut på följande.
Det har för det första synts önskvärt att förhör skall kunna anställas icke blott för processmaterialets fullständigande eller förtydligande i ett visst begränsat avseende utan även för vinnande av en mera allsidig bild av målet i dess helhet eller för stärkande av bevisprövningens säkerhet genom ett förnyat avhörande av parter eller vittnen. De allmänna bestämmelserna om muntliga förhör i 26 kap. 15 § och 27 kap. 15 § rättegångsbalken hava med anledning härav avfattats så, att det nu tydligt framgår att hovrätten är oförhindrad att anställa muntligt förhör för vinnande av utredning överhuvud taget i målet utan att den behöver åberopa någon särskild omständighet som tarvar utredning. I detta sammanhang har en begränsning skett i den nuvarande befogenheten för hovrätt att uppdraga åt underrätt att hålla förhör i till hovrätt fullföljda mål. För närvarande får förhöret hållas vid underrätten då det icke lämpligen kan förekomma i hovrätten. Då det emellertid ansetts ligga i sakens natur att värdet av förhöret är större om det äger rum inför den domstol som skall döma i målet än om denna blott får protokoll över ett vid annan domstol avhållet förhör, skall hovrätt hädanefter få uppdraga åt underrätt att hålla förhör endast närsärskilda skäl föranleda därtill. Det anförda avser såväl vädjade målsom besvärsmål. I fråga om vädjade mål ävensom andra besvärsmål än brottmål har reformen för närvarande ansetts böra inskränkas härtill.
Beträffande brottmålen har man däremot gått längre. Det har synts angeläget att redan nu vidtaga åtgärder i syfte att i viss utsträckning tillförsäkra tilltalad — såväl klagande som förklarande — en rätt att få muntligen framlägga sin sak inför den högre instansen. Anordnandet av muntliga förhör skall sålunda enligt de nya bestämmelserna icke, såsom enligt gällande ordning är förhållandet, helt bero av hovrättens gottfinnande.
När den nya lagstiftningen tillförsäkrar den tilltalade en befogenhet att bliva muntligen hörd i hovrätt i vissa fall då hovrätten efter besvär av allmän åklagare eller målsägande vill ändra underrättens utslag till hans nackdel, särskilt beträffande frihetsstraff, kan rätten till muntligt förhör betraktas som en utvidgning av den princip, som ligger till grund för det nuvarande kommunikationsförfarandet, nämligen att ändring ej får göras i underrätts utslag till parts nackdel utan att denne fått tillfälle att förklara sig. Lagändringen i denna del innebär att hovrätten icke äger att göra ändring i straffrågan utan att den tilltalade, om han före förklaringstidens utgång framställt begäran att få personligen komma tillstädes vid muntligt förhör inför hovrätten, beretts tillfälle härtill. Från denna regel har medgivits undantag för det fall att hovrätten bestämmer straffet till allenast böter eller den tilltalades närvaro vid muntligt förhör uppenbarligen är utan betydelse för målets avgörande. Detta är t. ex. förhållandet då hovrätten vidtager en nödtvungen straffskärpning som föranledes av en rättelse i en oriktig straffsammanläggning. Av praktiska hänsyn skall ovan angivna regel om obligatoriskt förhör ej heller gälla, om man icke vet var den tilltalade uppehåller sig eller det upplyses att han vistas utomlands.
Är den tilltalade själv klagande, har med hänsyn till hovrätternas organisation och arbetsförhållanden ävensom till de med en ökad muntlighet förenade kostnaderna för det allmänna, rätten att påkalla muntligt förhör inför hovrätten enligt den nya lagstiftningen begränsats till fall då den tilltalade dömts till straffarbete i minst sex månader, fängelse i minst ett år eller avsättning. I detta fall har hovrätten medgivits större prövningsrätt beträffande nyttan av ett muntligt förhör än som kan ifrågakomma för det fall att fråga är om ändring till den tilltalades nackdel. En framställning om muntligt förhör skall sålunda t. ex. kunna avslås, om hovrätten anser sig kunna utan sådant förhör, med bifall till den tilltalades ändringssökande, befria honom från ådömt straff eller förordna om villkorlig dom.
Det är uppenbart, att även då en tilltalad icke begagnat sig av möjligheten att begära muntligt förhör, liksom i fall då ovillkorlig rätt till muntligt förhör ej tillkommer tilltalad, hovrätten bör pröva huruvida icke behov av förhör ändock föreligger och utsätta sådant då detta står i överensstämmelse med lagstiftningens syfte.
I fråga om förhör i underställningsmål och brottmål varmed hovrätten utan föregående stämning tager befattning får hovrätten enligt gällande rätt helt förfara efter omständigheterna. I denna del har någon ändring icke skett. Redan nu tillämpa nämligen hovrätterna icke
sällan en med underrättsförfarandet likartad muntlig förhandlingsform i de grövre brottmål varom här är fråga. Och beträffande övriga mål måste man antaga att i dessa samma principer som stadgats beträffande de fullföljda brottmålen skola tillämpas.
Rättegången i hovrätt är för närvarande offentlig endast såvitt angår brottmål varmed hovrätt tager befattning såsom första domstol. Då det icke kan anföras några giltiga skäl varför icke vid muntlig förhandling inför hovrätt rättegången alltid skall vara offentlig, har en ändring i denna riktning ansetts böra ske. Därvid skola dock gälla samma inskränkningar i fråga om allmänhetens rätt till tillträde till vissa domsförhandlingar som redan nu gälla vid underrätterna.
Ett ökat muntligt förfarande enligt ovan angivna grunder kommer— framför allt innan en ytterligare uppdelning av de större hovrättsområdena ägt rum eller hovrätterna beretts möjlighet att hålla sammanträden utom sina förläggningsorter — att för åtskilliga enskilda parter medföra ej oväsentliga kostnader för deras inställelser. För att underlätta för mindre bemedlade tilltalade att begagna sig av möjligheten att få inför hovrätten personligen framlägga sin sak har genom en utvidgning av lagstiftningen om fri rättegång sådan tilltalad beretts möjlighet att av allmänna medel erhålla bidrag till inställelsekostnaderna.
I likhet med vad som gäller vid rannsakning inför underrätt skall häktad person som inställes vid muntligt förhör i hovrätt vara tillförsäkrad biträde i rättegången. Av praktiska skäl bör därvid, om den häktade så önskar, samma biträde som anlitats vid underrätten också anlitas i rättegången i hovrätten. Om den häktade icke begärt något biträde men hovrätten anser biträde erforderligt, har hovrätten — i överensstämmelse med vad som redan gäller för motsvarande fall vid underrätt — medgivits rätt att förordna lämplig person att biträda den häktade.
Den nya lagstiftningen är avsedd träda i kraft den 1 oktober 1936 eller sålunda samtidigt som hovrätten för Övre Norrland börjar sin verksamhet.
I detta sammanhang må även frågan om åklagarrepresentationen vid muntliga förhör i hovrätt något beröras. Så länge en ändamålsenlig åklagarorganisation saknas i vårt land måste ordnandet av denna representation erbjuda vissa svårigheter. Det har därför — närmast av ekonomiska hänsyn — ifrågasatts huruvida icke vid en utvidgning avde muntliga förhören de lokala åklagarnas inställelser i hovrätterna böra begränsas. Uppvaktningen skulle i stället kunna tänkas tillkomma någon befattningshavare i hovrätten t. ex. advokatfiskalen eller extra fiskal. En dylik anordning är emellertid ägnad att väcka vissa betänkligheter. Ur processuell synpunkt är det onekligen en fördel att den åklagare som utfört åtalet vid underrätten även inställer sig i hovrätten. Han kan på ett helt annat sätt än en vid hovrätten anställd åklagare tillhandagå domstolen med de upplysningar som vid förhöret kunna bliva erforderliga — förutom rörande själva process-
materialet — även i fråga om den förberedande utredningen och ortsförhållandena. Man kan dock icke bortse från det faktum att situationen en och annan gång är sådan, att det redan på förhand är uppenbart att närvaron av en lokal åklagare icke är nödvändig. För sådana fall är det naturligtvis lämpligt om åklagarrepresentationen ordnas på det ovan ifrågasatta, ur kostnadssynpunkt billigare sättet. Avgörandet huruvida i det särskilda fallet lokal åklagare skall uppvakta i målet eller icke bör tillkomma vederbörande högre lokala åklagarmyndighet. Med hänsyn till landsfogdereformens genomförande den 1 juli 1936 blir detta landsfogden i egenskap av överåklagare i länet. Lösandet av ifrågavarande spörsmål torde ske i administrativ ordning.
Ernst Leche.