Några inskrivningsrättsliga spörsmål. Under några års verksamhet som inskrivningsdomare har författaren av dessa rader ställts inför åtskilliga problem, som kunna vara av ganska stor praktisk betydelse och vilkas lösning kan vara föremål för delade meningar. Då det möjligen kan tänkas vara av intresse att några av dessa frågor bliva

ställda under debatt och närmare belysas, skall här en kort redogörelse lämnas för en del spörsmål, som ej alltför sällan torde förekomma på inskrivningsväsendets område och som äro av mera principiell betydelse.
    I fråga om lagfart för dödsbo har tidigare gällt,¹ att dödsbodelägare ägt rätt att på grund av bouppteckning erhåll gemensam lagfart å fastighet, som tillhört den avlidne. Lagfarten har därvid skolat meddelas för delägarna, ej för dödsboet som sådant, då dödsboet icke varit att anse som juridisk person. Å andra sidan har lagfart för de särskilda dödsbodelägarna icke kunnat meddelas å bouppteckning, utan först sedan bodelning eller arvskifte kommit till stånd och det alltså blivit fastslaget, hur stor andel i fastigheten envar skolat erhålla, har lagfart kunnat beviljas å de särskilda lotterna av fastigheten. I praxis torde dock mångenstädes ett undantag hava gjorts från sistnämnda regel. Om nämligen en delägare i ett oskiftat dödsbo avlidit och i bouppteckningen efter honom som tillgång upptagits en viss andel i dödsboets fastighet, torde hinder ej hava ansetts föreligga att meddela gemensam lagfart för den sist avlidnes arvingar å viss bestämd andel avfastigheten, oaktat denna andel aldrig blivit till sin storlek fastställd genom lagligt arvskifte. — En förändring beträffande dödsbos rättsliga ställning har emellertid inträtt genom lagen den 9 juni 1933 om boutredning och arvskifte. Enligt denna lag är dödsbo att anse som juridisk person,² och konsekvenserna härav göra sig gällande även då fråga är om lagfart å fastighet, som ingår i dödsboets tillgångar. Då dödsboet som sådant är ett självständigt rättssubjekt, spelar frågan om vilka som äro dödsbodelägare en betydligt mindre roll än tidigare och den lagfart, som på grund av bouppteckning beviljas, bör hädanefter meddelas för den avlidnes dödsbo och ej såsom tidigare för dödsbodelägarna. Spörsmålet om behörighet att företräda dödsboet blir aktuellt först, då försäljning av den för dödsboet lagfarna fastigheten eller inteckning i densamma kommer i fråga, och behörighet kan därvid tillkomma antingen dödsbodelägarna eller, under vissa förutsättningar, av domstol förordnad boutredningsman eller testamentsexekutor. En följd av dödsboets förändrade juridiska ställning blir även, att den förut omnämnda praxis att bevilja lagfart å viss andel av fastighet på grund av bouppteckning efter en dödsbodelägare, oaktat arvskifte ej skett, hädanefter måste anses direkt felaktig. Sedan en gång lagfart meddelats för A:s dödsbo å en viss fastighet, äro de förändringar, som kunna inträffa genom dödsfall bland dödsbodelägarna, utan betydelse i lagfartshänseende. Det rättssubjekt, som uppkommit genom A:s död, lever kvar såsom sådant, oavsett vilka växlingar som ske i fråga om dödsbodelägarnas personer. Därest ett arvskifte kommer till stånd, gestalta sig givetvis förhållandena annorlunda, då skiftets genomförande innebär en upplösning av den juridiska person, som dödsboet bildat. Men så länge ett dödsbos fastighet är oskiftad förefinnes, sedan lagfart meddelats för dödsboet, icke någon laglig möjlighet för del-

1 UNDÉN, Kommentar till lagfartsförordningen, Uppsala 1932, s. 21.

2 Jfr Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken IV, s. 114 och 668 ff.

ägarna i dödsboet eller deras arvingar att erhålla lagfart å någon viss kvotdel av fastigheten. Resultatet härav blir, att en lagfart för ett dödsbo kan komma att bestå under en mycket lång tid och att då en gång försäljning eller inteckning kommer i fråga, en hel kedja av bouppteckningar kan behöva företes för att utredning skall kunna ske om vilka som vid denna tidpunkt äga företräda det ursprungliga dödsboet.
    Ett annat spörsmål, som sammanhänger med frågan om lagfart å arvfallen fastighet, torde även vara av intresse. Enligt 7 kap. 5 § förmynderskapslagen skall förmyndare, som för omyndig delägare i dödsbo deltager i bodelning eller skifte, inhämta överförmyndarens samtycke till egendomens fördelning, såvitt denna ej sker genom lottning. Förmyndare äger vidare ej träffa avtal, varigenom delägare i boet mot vederlag övertager omyndigs lott i boet, utan att överförmyndaren samtycker. I 8 kap. 15 § samma lag föreskrives därjämte, att förmyndare ej äger överlåta omyndigs fasta egendom utan rättens tillstånd. Innebörden av dessa stadganden är klar såtillvida, att rättensgodkännande uppenbarligen icke erfordras för giltighet av ett arvskifte, genom vilket omyndig dödsbodelägare tilldelats så stor andel av dödsboets fasta egendom, som enligt de legala reglerna tillkommer honom. Endast överförmyndarens godkännande kräves och detta endast i det fall, att skiftet skett utan lottning. Ofta nog förekommer emellertid vid arvskifte, att en delägare i dödsboet tillskiftas boets hela fastighet mot det att han till övriga delägare utfärdar skuldförbindelser å det vederlag som härför tillkommer dem. Huruvida icke i dylikt fall rättens tillstånd är erforderligt, synes vara tvivelaktigt. Rättsligt står en sådan transaktion, fastän företagen i arvskiftets form, köpet mycket nära; en delägare förvärvar mot särskilt vederlag en annans lott. I fråga om stämpelbeläggning ha tidigare delade meningar rått, huruvida ett sådant fång borde betraktas som köp eller ej, men numera torde få anses fastslaget, att stämpelskatt såsom för köp ej skall utgå vid sådant förvärv.¹ Det synes naturligast att även i andra avseenden tillämpa samma betraktelsesätt. Ordalagen i 7 kap. 5 § förmynderskapslagen äro för övrigt så allmänt avfattade, att de avse även fast egendom och, därest lagstiftarens avsikt varit att i ett fall sådant som det ifrågavarande kräva godkännande ej blott av överförmyndaren utan även av förmynderskapsdomstolen, hade uppenbarligen i sistnämnda lagrum en hänvisning bort göras till stadgandet om rättens tillstånd såsom villkor för giltighet av fastighetsförsäljning. I motiven till lagen om förmynderskap uttalas även, att den i 8 kap. 15 § samma lag upptagna regeln om rättens tillstånd blott avser fast egendom, som genom skifte eller annorledes tillfallit omyndig,² samt att följaktligen endast överförmyndarens och ej rättens samtycke skall krävas, då delägare i dödsbo vid arvskifte mot särskilt vederlag övertagit omyndig delägares lott i fastighet.    Mera tveksamt torde följande fall vara. En man, som ingått äkten-

1 NJA 1920 s. 460.

2 STENBECK-LINDHAGEN, Den nya förmynderskapslagen, Stockholm 1924, s. 121.

skap enligt äldre giftermålsbalken, förordnas till förmyndare för sin omyndigförklarade hustru. Mannen äger fastigheter, varå han ensam har erhållit lagfart men i vilka hustrun äger giftorätt. Skall, då fråga om försäljning av eller inteckning i dessa fastigheter uppkommer, förmynderskapsdomstolens tillstånd behöva inhämtas? Enligt 6 kap. 4 § nya giftermålsbalken, jämförd med 5 § 6 mom. i dess promulgationslag, erfordras i fall av förevarande art icke något särskilt sådant samtycke, som eljest kräves då make vill försälja eller inteckna fast egendom, vari andra maken har giftorätt. Detta förhållande utesluter emellertid ingalunda, att tillstånd av förmynderskapsdomstolen enligt 8 kap. 15 § förmynderskapslagen bör krävas. Tvärtom kunna starka skäl anföras för en sådan fordran. Då giftorätten enligt äldre giftermålsbalken innebär, att den gemensamma egendomen tillhör makarna tillsammans, till hälften vardera, måste hustrun anses som direkt delägare i den fasta egendom, som av mannen införts i boet och vari giftorätt äger rum. Det skydd för hustrun mot lättsinnigt och egenmäktigt avhändande eller pantförskrivning av makarna tillhörig fast egendom, som ligger i kravet på hennes samtycke till sådana åtgärder, försvinner då mannen förordnas till hennes förmyndare, i det att i sådant fall ingen finnes som gentemot mannen skall iakttaga hennes bästa, såvitt ej detta bör tillkomma förmynderskapsdomstolen. Å andra sidan kan sägas, att i ett fall sådant som det angivna mannen faktiskt ensam står såsom säljare eller inteckningsgivare och hustrun endast godkänner en av honom vidtagen åtgärd eller med andra ord att mannen avhänder sig eller intecknar sin egendom, till vilken hustrun har en viss rätt, och att det därför — då hustrun är omyndigförklarad —ej kan vara tal om åtgärd med »den omyndiges fasta egendom». Det kan även invändas, att förmynderskapsdomstolen alltid bör ägna alldeles särskilt noggrann prövning åt valet av förmyndare och att, om domstolen efter en sådan prövning funnit sig kunna förordna make till förmyndare, bör det också kunna anförtros åt maken-förmyndaren att själv pröva och avgöra lämpligheten av sådana åtgärder, till vilkas vidtagande i vanliga fall krävts andra makens samtycke. Förarbetena till förmynderskapslagen synas icke lämna någon ledning till frågans lösning. Däremot torde vägledning kunna hämtas ur lagberedningensförslag till giftermålsbalk. Därstädes¹ framhålles, att för det fall, att make, som vill avhända sig eller pantsätta sin fasta egendom, själv är förmyndare för andra maken, enligt de samtidigt avgivna danska och norska förslagen särskild kurator skulle förordnas att bevaka andra makens rätt beträffande den ifrågasatta åtgärden. Lagberedningen fann sig icke böra föreslå en sådan anordning. Såsom skäl härför framhölls, att, om ena maken förordnats till förmyndare för andramaken och vården om dennes egendom sålunda ansetts kunna anförtros honom, fara ej skäligen kunde anses föreligga, att den förre vid företagande av en sådan åtgärd beträffande sin egen fasta egendom, som nu är i fråga, ej skulle taga tillbörlig hänsyn till den andra makens be-

1 Lagberedningens förslag till giftermålsbalk m. m. IV, s. 241.

 

rättigade intressen. Tillika anmärktes, att i allt fall vunnes ej i avsevärd grad ökad trygghet genom ett på makens initiativ anordnat kuratel. Detta lagberedningens uttalande bygger uppenbarligen på den tanken, att någon prövning från domstols sida av lämpligheten av en utav maken-förmyndaren ifrågasatt åtgärd för försäljning eller inteckning av fast egendom, som av honom införts i boet, icke skall äga rum, och då den nya förmynderskapslagen ej innehåller något stadgande, som kan sägas lämna ett motsatt svar å den uppställda frågan, torde man vara berättigad att draga den slutsatsen, att förmynderskapsdomstolens prövning icke erfordras i förevarande fall.¹
   Till slut skall beröras en fråga om dödning av gemensam inteckning. Enligt 32 § inteckningsförordningen skall, då inteckning för fordran meddelats i flera egendomar gemensamt, ansvarigheten vila å envar av egendomarna till så stort belopp, som å den faller efter förhållandet av egendomens värde till sammanlagda värdet av alla egendomarna, med rätt för inteckningshavaren att för brist i en egendom hålla sig till de övriga. Därest inteckningen dödas i någon av de gemensamt intecknade egendomarna, kan inteckningshavaren under vissa förutsättningar förbehållas rätt att för inteckningens hela belopp hålla sig till de övriga egendomarna. Uti 37 § samma förordning stadgas, att om avstyckning sker från intecknad fastighet, inteckningshavaren äger rätt att hålla sig till den avstyckade fastigheten för den del av intecknade beloppet, som ej kan utgå ur stamfastigheten. Frågan är nu om det subsidiära ansvar, som åvilar den avstyckade fastigheten, genom en dödningsåtgärd med förbehåll kan förvandlas till ett primärt ansvar eller med andra ord om vid dödning av en inteckning i stamfastigheten förbehåll med laga verkan kan göras därom att inteckningshavaren skall äga rätt att för inteckningens hela kapitalbelopp med ränta hålla sig till den avstyckade fastigheten. Frågan har på visst sätt varit föremål för prövning i ett rättsfall, som finnes återgivet i NJA 1931 s. 447. Enligt rättsfallet hade inteckningar meddelats i lägenheten Taxnäs 1¹, varifrån sedermera avsöndrats och försålts lägenheten Taxnäs 1². Ägarna av Taxnäs 1¹ och Taxnäs 1² (skilda ägare) tecknade å de intecknade skuldebreven förklaring, att de medgåve, att inteckningarna dödades i vad de besvärade Taxnäs 1¹ med tillägg å det ena skuldebrevet, att inteckningen skulle fortfara att besvära Taxnäs 1². Ägaren av Taxnäs 1¹ begärde därefter vid vederbörande häradsrätt, att inteckningarna måtte dödas förutom i vad de besvärade Taxnäs 1² och häradsrätten meddelade beslut i ordagrann överensstämmelse med ansökningens innehåll. Sedermera uppkom fråga, huruvida Taxnäs 1² besvärades av inteckningarna. Göta Hovrätt, vars utslag fastställdes av Kungl. Maj:t, förklarade att Taxnäs 1² icke besvärades av inteckningarna. Såsom skäl härför åberopades, att efter tillkomsten av Taxnäs 1² ansvarigheten för de i Taxnäs 1¹ meddelade inteckningarna kommit att i första hand åvila återstoden av Taxnäs 1¹, medan Taxnäs 1² endast haft subsidiärt ansvar, samt att det Taxnäs 1² åvilande subsidiära ansvaret blivit 

1Jfr SvJT 1920 s. 343.

genom inteckningarnas dödande i Taxnäs 1¹ avlyftat från Taxnäs 1²och att någon överflyttning till Taxnäs 1² av det primära ansvaret icke kunde anses hava ägt rum genom det i häradsrättens dödningsbeslu tangivna förbehållet. I anslutning till detta rättsfall har OLIVECRONA¹ uttalat tvekan om möjligheten att med laga verkan döda inteckning i stamfastigheten med förbehåll om rätt för inteckningshavaren att för belopp, som skulle falla å denna, hålla sig till en avstyckad lägenhet, därvid framhållits, att det måste anses oklart om utgången i rättsfallet berodde på att sådan överflyttning ansågs principiellt omöjlig eller på att beslutet var otillfredsställande formulerat. Det rätta svaret på det uppställda spörsmålet synes även vara ganska tveksamt. Onekligen måste det anses ganska egendomligt om en fastighet, som allenast subsidiärt ansvarar för ett intecknat belopp, genom en dödningsåtgärd med åtföljande förbehåll skulle komma att primärt ansvara för inteckningens hela belopp. Men detta fall kan rent principiellt icke sägas skilja sig från det fall, att inteckning, som från början meddelats i flera fastigheter, dödas i en eller flera av dem med förbehåll om rätt för inteckningshavaren att hålla sig till den eller de återstående fastigheterna för hela beloppet. Även i sistnämnda fall förvandlas ett subsidiärt ansvar till ett primärt och den omständigheten, att den eller de fastigheter, vari inteckningen kvarstår, redan förut svarat primärt för viss del av det intecknade beloppet, bör ej föranleda någon skillnad i betraktelsesättet. Det kan däremot möjligen invändas, att 33 § inteckningsförordningen endast avser inteckning, som redan från början meddelats i flera egendomar, och att 37 § samma förordning icke direkt berör det fall, varom här är fråga. Någon tvekan om att dödning med förbehåll enligt 33 § inteckningsförordningen kan förekomma t. ex. i fall då flera avstyckningar ägt rum från intecknad fastighet, torde emellertid ej förefinnas. Då någon principiell invändning av vägande art icke torde kunna anföras mot att tillåta dödning i stamfastighet med förbehåll om primärt ansvar för avstyckad lägenhet och lagens ord ej utesluta möjligheten av att vidtaga en sådan åtgärd samt det ovan anmärkta rättsfallet med hänsyn till den mindre lyckligt formulerade avfattningen av dödningsbeslutet icke torde vara av prejudicerande natur, synes något hinder icke föreligga att genom dödning med förbehåll förvandla ett enbart subsidiärt ansvar till ett primärt.

Thorwald Bergquist.