Strävanden till närmande mellan de baltiska staternas rättsordningar. Av de baltiska staterna — Estland, Lettland och Litauen — stå Estland och Lettland varandra nära på det privaträttsliga området. Dessa båda stater motsvara i huvudsak de gamla »Östersjöprovinserna» Estland, Livland och Kurland, vilka i många hänseenden bildade en gemensam kulturkrets, särskilt genom det tyska inslaget. Detta framträder tydligt i den

privaträttsordning, som före de nya staternas bildande gällde inom ifrågavarande område. Där rådde nämligen ett i stort sett enhetligt privaträttssystem, väsentligen uppbyggt på tysk-baltisk och romersk-rättslig grund och på det hela taget föga influerat till sitt innehåll av polskt, svenskt och ryskt herravälde. Bildandet av de självständiga staterna Estland och Lettland medförde helt naturligt en tilltagande splittring i rättsligt avseende; i viktiga frågor ha estniska och lettiska rättsliga nyskapelser skett utan nämnvärd kontakt länderna emellan. Vad Litauen beträffar, ligger detta land på sidan om de gamla »Östersjöprovinsernas» kulturområde. Detta gäller även rättsordningen, som i de delar, varom här är fråga, huvudsakligen synes bygga på den gamla tsarryska privaträtten.
    Språkliga svårigheter och nationella självhävdelsesynpunkter samt, vad Litauen angår, även det i förhållande till Estland och Lettland avvikande historiska underlaget lägga naturligtvis hinder i vägen för strävanden tillrättsligt närmande. Det är dock lätt förklarligt och ur allmänna synpunkter glädjande, att dylika strävanden med åren börjat göra sig gällande i de tre, i den allmänna politiken varandra oundvikligen närstående staterna. Om dessa strävanden lämnas några meddelanden av prof. VON SCHILLING, Riga, i en artikel med rubriken »Rechtsangleichung im Baltikum» i Zeitschrift für ausländisches und internationales Privatrecht 1935 h. 4/5 (s. 558 ff.), från vilken artikel uppgifterna i denna notis äro tagna. Som naturligt är — särskilt i en framställning, avsedd för tyskt publikum — betonas det förenande band mellan Estland och Lettland, som »das baltische Deutschtum» utgör, och det arbete i rättsenhetens tjänst, som den av Deutsche Juristenverein i Riga utgivna »Rigasche Zeitschrift für Rechtswissenschaft» utfört.
    1928 hölls (för Estland och Lettland) den första baltisk-tyska juristkonferensen (i Dorpat). Konferensreferaten ha utgivits 1929 under titeln »Baltische Rechtsangleichung» (Verlag Wassermann, Reval). Man fann sig där framför allt böra sträva efter en gemensam handelslagbok. 1931 hölls i Kaunas för första gången en officiell juristkongress med representanter från Estland, Lettland och Litauen. Man betonade där principiellt önskvärdheten av rättsligt närmande men behandlade mera ingående blott fyra frågekomplex: utarbetande av en gemensam grundval för de tre staternas internationella privaträtt, unifiering av växel- och checkrätten, reform av konkursrätten i enhetlig riktning samt slutligen åvägabringande av en konvention om ömsesidigt erkännande och verkställande av domar. Största resultat ha strävandena hittills fått i sistnämnda avseende, i det att en dylik konvention den 14 nov. 1935 undertecknats och sedermera enligt uppgift ratificerats. Denna konvention, som i tysk översättning återgivits som bilaga till von Schillings artikel, avser domar (och skiljedomar) i civilmål. För verkställighet av dom fordrar konventionen ett exequatur-beslut av distriktsdomstol (Bezirksgericht) i verkställighetslandet. Exequatur skall vägras i vissa angivna fall, bl. a. om domen rör fast egendom i annat land än verkställighetslandet eller om den fordrar åtgärder, som icke stå i överensstämmelse med verkställighetslandets »gesellschaftliche Ordnung oder verbietende Gesetze». Skiljedomar skola verkställas i enahanda ordning, om de avkunnats enligt gällande civilprocessuella bestämmelser och verkställighet

medgivits av behörig domstol i den stat, där skiljedomen avkunnats. Anhängiggörande av rättegång i en stat har, om part gör invändning, litispendensverkan i övriga stater, och avkunnad dom medför naturligtvis utom exigibilitet också rättskraftsverkan. Konventionen avser ej auktors- och uppfinnarrätt, rätt till varumärken och modeller samt firmarättigheter.

Å. M.