GUSTAF CARLSON †.
Den 28 maj 1936 avled i Stockholm f. d. justitierådet Gustaf Carlson. Han var född i Upsala den 10 maj 1861, son av den ryktbare historieskrivaren, professorn, sedermera statsrådet Fredrik Ferdinand Carlson. Han blev student vid Upsala universitet 1878 och filosofie kandidat i maj 1881; avlade examen till rättegångsverken i december 1883; inskrevs omedelbart därefter i Svea hovrätt såsom extra ordinarie notarie; blev den 16 januari 1888, efter sedvanlig tingstjänstgöring, vice häradshövding; utnämndes i december 1890 till ordinarie notarie i nämnda hovrätt; erhöll i januari 1891 första gången adjunktion i hovrätten; blev i januari 1895 utnämnd till assessor därstädes; tjänstgjorde från maj 1897 till juli 1899 såsom t. f. revisionssekreterare; biträdde åren 1899—1900 i justitiedepartementet med arbete å lagärenden ;var under en del av år 1901 ledamot av den dåvarande lagbyrån samt därefter till utgången av 1903 ledamot av den med danska och norska kommitterade samarbetande kommittén för lagstiftning om köp och byte av lös egendom; var år 1904 på nytt anlitad att biträda med lagarbete i justitiedepartementet; blev år 1905 ledamot av lagberedningen, vilken institution han tillhörde till dess han den 26 maj 1909 utnämndes till justitieråd. I denna ställning kvarstod han till år 1931, då han vid uppnådd sjuttioårsålder avgick. Under sitt ledamotskap i lagberedningen hade han år 1907 utnämnts till häradshövding i Gudhems och Kåkinds häradsdomsaga, vilken befattning han dock aldrig kom att tillträda. Den 24 maj 1907 hade han i Upsala promoverats till juris doktor honoris causa.
_________
Så ter sig i matrikelstil den bortgångnes »meritförteckning». Därav framgår att han, i likhet med flertalet andra justitieråd, före sitt inträde i högsta domstolen tjänstgjort i olika domstolsinstanser och innehaft lagstiftningsuppdrag av växlande art.
Vad som däremot ej kan utläsas ur de torra biografiska notiserna är, att han var en med ovanliga gåvor utrustad lagstiftare och domare, säkerligen en av vårt lands förnämligaste jurister inom den generation han tillhörde. Vad han i själva verket har betytt för vårt rättsliv skall något belysas genom följande rader, författade av en bland dem som haft lyckan att under långa tider stå honom nära.
För en uppmärksam och sakkunnig läsare av de inledande notiserna måste en av de omständigheter som där beröras te sig synnerligen frappant: då Gustaf Carlson i början av 1891 erhöll den första adjunktion i Svea hovrätt, som ledde till att han fyra år senare utnämndes till ordinarie ledamot av denna domstol, hade han icke bakom sig någon som helst fiskalstjänstgöring, och av lantdomaremeriter icke mera än de föga omfattande förordnanden som på denna tid förutsattes för förvärvande av titeln vice häradshövding. Hans hovrättspraktik bestod uteslutande i protokollstjänstgöring och andra notariegöromål, samt, under första tiden, den skrivning av rubrikförslag (dåtidens »berättelser») som plägade anförtros åt nybörjare. Något fiskalsförordnande ville han — av anspråkslöshet och bristande tilltro till sin förmåga av föredragning — aldrig mottaga. Att han icke desto mindre före trettioårsåldern fick taga säte vid hovrättens dombord, och vid 33 års ålder — föga senare än de bland hans jämnåriga som gått »fiskalsvägen» — uppnådde ställningen av ordinarie hovrättsdomare, innebar ett förmodligen enastående undantagsfall i hovrätternas personalhistoria från senare tider. Men för oss unga, som på den tiden arbetade i hovrätten, tedde sig vad som skedde tämligen naturligt. Att Gustaf Carlson var danad till överrättsdomare och snarast möjligt borde, till hovrättens fromma, göras till ledamot stod klart för alla hans jämnåriga, även dem som, trots en slitande och framgångsrik fiskalstjänstgöring, sågo sig i viss mån förbigångna av den unge mannen från notariesidan.
Hur kunde emellertid denne man, i sin ställning och med sin allt annat än »pågående» läggning, uppnå denna extraordinära befordran? Ja, i någon mån är förklaringen att söka i det slagstillfälligheter, som kunna tvinga en hovrätt att i ett oväntat nödläge tillgripa den utväg arbetsordningen erbjuder att utan vidare formaliteter adjungera en ordinarie befattningshavare å tjänste-
mannasidan. Men att, såsom denna gång blev fallet, »hjälpadjunkten» inom kort fick fast fot vid dombordet berodde ej av något slumpens spel, utan förklarades av de ovanliga förutsättningar han visade sig äga för domarekallet.
Någon högre grad av juridisk lärdom besatt han icke vid den tid som här avses. Hans studier för »hovrättsexamen» hade omfattat en tid av endast 2 ½ år och rört sig inom de mycket måttliga kurser som vid denna tid gällde för ifrågavarande examen. Men han hörde till de jurister som under praktisk verksamhet finna anledning och tillfälle att fördjupa och vidga sitt teoretiska vetande. Han var i hög grad läslustig och läskunnig. Med stor lätthet kunde han, när det gällde, taga sig fram, icke blott i svensk rättslitteratur, utan även i andra länders lagar eller rättsvetenskapliga verk; och den fara för ytlighet och missförstånd som gärna vidlåder ett dylikt tillfälligt bruk av källor undgick han lyckligt. Efter hand blev han en lärd jurist. Helt visst hade han, om det så fogat sig, kunnat bliva en utmärkt vetenskapsman. Om hans förmåga av teoretisk behandling av rättsspörsmål vittna åtskilliga uppsatser av hans hand, exempelvis den år 1922 i Svensk Juristtidning införda artikeln »Olyckshändelse och omöjlighet i 24 § köplagen»; och ett nytt vittnesbörd i samma riktning torde snart föreligga i den av honom på ålderns dagar författade framställningen av den svenska sakrätten, som skall publiceras i det stora tyska verket Die Zivilgesetze der Gegenwart.
Hans egentliga livsgärning ligger emellertid inom andra områden av rättslivet: inom lagskipningen och lagstiftningen.
Såsom domare stod han i hög klass. Hans tankeskärpa var eminent. Utan svårighet förmådde han för sig själv och andra klargöra innebörden och konsekvenserna av den ena eller andra logiskt tänkbara ståndpunkten i en rättssak. Men någon steril logiker var han ingalunda. När det gällde att värdesätta dessa konsekvenser, var han en utpräglad anhängare av den romerska satsen om rättsväsendets uppgift såsom en ars boni et æqui. Hans egen nobla karaktär präglade i rikt mått hans ställningstagande till de föreliggande problemen. Märkligt nog ägde därjämte den till synes världsfrämmande mannen en klar, i viss mån intuitiv, men ock av långvarig domareerfarenhet fördjupad blick för rättens och livets praktiska realiteter.
De nu antydda egenskaperna — studieförmåga, tankeskärpa,
sinne för billighetens krav och för praktiska realiteter — präglade även hans lagstiftarverksamhet. Härtill kan läggas den art av fantasi och konkretiseringsförmåga, varav en lagstiftare är i behov för att kunna förutse och förebygga de faror, som kunna lura i de generella rättssatser han söker formulera. Min personliga kännedom om den bortgångnes lagstiftareverksamhet härrör huvudsakligen från den tid då han var ledamot av köplagskommittén och såsom sådan min kollega. Hans insats i denna kommittés arbete var ovärderlig. Vittnesbörd därom avgåvos ock villigt, icke blott av hans svenska medarbetare, utan även av de i arbetet deltagande märkesmännen från grannländerna, en Julius Lassen, en Fredrik Stang m. fl.
Gustaf Carlson var emellertid ej blott jurist. Han var en man med mångsidiga intressen. Den filosofiska universitetsexamen han i ungdomen avlade omfattade huvudsakligen naturvetenskapliga ämnen, och sitt intresse för dylika ämnen — särskilt fysik och astronomi — bevarade han alltjämt. Även för vissa militärvetenskapliga ämnen hyste han intresse; och politiska eller sociala frågor voro alltid föremål för hans tankar och studier.
Ur allmänmänsklig synpunkt var han hogt skattad av kolleger och andra vänner. Och detta med all rätt. Samvaron med honom var alltid intressant och lärorik. Ofta lade han inför vännerna även i dagen en humoristisk läggning, som främmande icke skulle ha tilltrott honom. Till den stora popularitet han åtnjöt bidrog också den älskvärda, »professorsmässiga» tankspriddhet, som präglade hans uppträdande och ofta vållade honom missöden, varom många sannfärdiga anekdoter cirkulera. Men det som framför allt gjorde honom kär för vänkretsen och nu gör honom sörjd och saknad, var hans nobla, redbara och trofasta karaktär.
Erik Marks von Würtemberg.