Ändringar i den prästerliga strafflagen. I samband med de av straffpåföljdernas avskaffande föranledda lagförslagen,¹ vilka numera antagits av riksdagen och upphöjts till lag (SFS nr 244—248), förelades riksdagen förslag till vissa ändringar i lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål. Detta förslag har antagits av riksdagen men måste för att bliva gällande godkännas även av kyrkomötet, vilket sammanträder i år. För-

 

¹ Se SvJT 1936 s. 206.

slaget åsyftar i främsta rummet att beträffande sådan förlust av allmän befattning, som enligt den nya lagstiftningen skall ersätta de äldre påföljderna, likställa präster med andra ämbets- och tjänstemän. I det följande skall i korthet redogöras för förslagets innebörd ävensom för vissa under lagstiftningsärendets gång från kyrkligt håll framställda reformkrav.
    Till en början må förutskickas några allmänna anmärkningar rörande ämbetsbrottslagen. Denna får sin särskilda karaktär därav att den är av kyrkolags natur. Genom densamma regleras dels de straffrättsliga verkningarna av ett av präst begånget ämbetsbrott, dels återverkningarna å prästämbetet och den särskilda kyrkliga tjänst som prästen innehar av dennes brott utom ämbetet. I dessa hänseenden är ämbetsbrottslagen exklusiv, d. v. s. annan lag blir tillämplig endast i den mån ämbetsbrottslagen hänvisar därtill. Lagen upptager två särskilda kategorier av brott, av vilka den ena beivras vid världslig domstol och den andra — dock endast i första instans — vid kyrklig domstol. Den kyrkliga domstolen utgöres av domkapitlet (i Stockholm konsistorium).
    De brott som höra under världslig domstol (4 §) äro: felaktigt förfarande med avseende å lysning eller vigsel, vissa fel eller försummelser i fråga om anteckningar i kyrkobok eller meddelande av ämbetsbevis, fel eller försummelse i vården och förvaltningen av egendom som prästen i kraft av sitt ämbete har om händer, förbrytelser av präst i egenskap av domkapitelsledamot samt annan förbrytelse, vilken i allmän strafflag eller annan till kyrkolag icke hänförlig författning är uttryckligen och särskilt nämnd såsom brott av ämbetsman. Under 4 § falla således de i 25 kap. strafflagen omnämnda speciella brotten, i den mån de kunna begås av en präst i dennes ämbete; däremot bli strafflagens allmänna stadganden om uppsåtligt ämbetsbrott (25 kap. 16 §) eller om vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i ämbetet (25 kap. 17 §) icke på grund av 4 § ämbetsbrottslagen tillämpliga i vidare mån än såvitt avser nyss uppräknade särskilda brott. Beträffande straffet hänvisar 4 § ämbetsbrottslagen till allmänna strafflagen eller den särskilda författning som kan vara tillämplig.
    Den kategori av ämbetsbrott som faller under domkapitlens jurisdiktion (1—3, 5, 6 och 9 §§) utgöres till väsentlig del av sådana brott som få sin särskilda karaktär därav, att de begås av präst, t. ex. irrlärighet, röjande av hemligt skriftermål, fylleri under ämbetsutövning och åstadkommande av uppenbar förargelse genom leverne eller gärning. För dessa brott kunna icke ådömas andra straff än varning, suspension och avsättning.
    Straffbestämmelserna i ämbetsbrottslagen fullständigas av stadganden, vilka i viss mån ha karaktär av straffpåföljder. Sålunda stadgas i 7 § i dess nu gällande lydelse, att om präst begår brott, därför han dömes till straffarbete, han tillika skall dömas till avsättning, ändå att brottet är begånget utom ämbetet. Avsättning enligt denna paragraf ådömes av den världsliga domstolen (13 § 4.). Det ovan berörda förslaget till ändring i ämbetsbrottslagen, vilket avses skola träda i kraft

den 1 januari 1937, innebär beträffande ifrågavarande bestämmelse den ändringen att, där omständigheterna det föranleda, i stället för avsättning må kunna dömas till mistning av ämbetet på viss tid eller till varning. Genom denna mildring av stadgandet, vilken enligt sakens natur endast i sällsynta undantagsfall torde kunna tillämpas, införes för prästerna samma regel, som enligt nya lydelsen av 2 kap. 18 § strafflagen skall gälla för ämbetsmän i allmänhet. Enligt nu gällande lydelse av ämbetsbrottslagen utövar en dom å avsättning från världslig befattning icke någon inverkan på prästerligt ämbete. Genom den föreslagna nya lydelsen av 7 § blir emellertid en sådan dom jämställd med en dom som lyder å straffarbete, varför även i detta hänseende prästerna bli likställda med andra befattningshavare. Vidare har i 13 § föreslagits den ändringen att tillämpningen av 7 § överflyttas från den världsliga domstolen till domkapitlet. Det ankommer således enligt förslaget på domkapitlet att, sedan den av världslig domstol meddelade domen vunnit laga kraft, upptaga frågan om vilken påföljd som skall drabba prästen med avseende å hans kyrkliga befattningar.
    I 8 § första stycket gives en bestämmelse som även står stadgandena om påföljd nära. Förutsättning för tillämpning av detta lagrum är, att präst för brott som avses i 4 § (d. v. s. sådant som lyder under världslig domstol) eller för brott utom ämbetet blivit genom laga kraft ägande utslag dömd till böter eller fängelse och att brottet är sådant att hans prästerliga anseende fläckas eller spilles. I sådant fall skall han av domkapitlet särskilt dömas till varning, suspension eller avsättning. För utrikes begångna brott meddelas en motsvarande bestämmelse (8 § andra stycket). Slutligen må nämnas stadgandet i 14 §, att präst som avfaller från svenska kyrkans lära skall av domkapitlet skiljas från prästämbetet och den särskilda tjänst han inom kyrkan innehar. Att lagen icke inbegriper dylikt skiljande från ämbete eller tjänst under uttrycket avsättning framgår av ordalagen i 15 § 1 punkten. I 8 och 14 §§ har icke föreslagits någon ändring.
    Enligt den nu gällande lydelsen av ämbetsbrottslagens 15 § kan präst, som genom ännu icke lagakraftvunnet beslut på grund av avfall från kyrkans lära skilts från ämbete och tjänst eller som blivit tilltalad men ännu icke dömd för brott varå enligt lag kan följa straffarbete, av domkapitlet avstängas från tjänstgöring. Ett sådant beslut går utan hinder av klagan genast i verkställighet. Prästen får behålla sina löneförmåner med undantag av det som tillkommer vikarien. Denna i förhållande till vad som gäller beträffande ämbets- och tjänstemän i allmänhet mycket snävt begränsade avstängningsrätt har enligt det nu ifrågavarande förslaget betydligt utvidgats, i det att bland förutsättningarna för avstängning inryckts, att prästen blivit tilltalad för brott, varå enligt lag kan följa avsättning från prästerlig eller världslig befattning. Avsättning kan följa å så gott som alla ämbetsbrott av präst, även åstadkommande av uppenbar förargelse genom leverne eller gärning »utan att brott är begånget, varå straff efter allmän strafflag eller särskild författning bör följa». Beträffande tillämpningen av de före-

slagna nya bestämmelserna må följande anmärkas. Uttrycket att präst blivit »tilltalad» för brott torde, såsom framgår av en jämförelse med uttryckssättet i 11 § första stycket, avse även det fall, att domkapitlet ex officio upptagit frågan om ansvar å prästen. Den i 15 § uppställda förutsättningen att »dom över honom ej fallit» lär i de fall som avses i 7 och 8 §§ vara för handen intill dess domkapitlets beslut rörande påföljdsstraffet vunnit laga kraft. Därest en präst vid världslig domstol åtalas för ett allvarligare brott, bör domkapitlet vid rättegångens början avstänga honom från tjänsteutövning. Förekomma skäl därtill att brottet, utöver det världsliga straffet, bör medföra suspension eller avsättning, bör domkapitlet så snart den världsliga domen är definitiv upptaga frågan om påföljdsstraffet till prövning. Avstängningen från tjänstgöring, vilken gäller intill dess annorlunda förordnas, bör under tiden upprätthållas. Med hänsyn härtill är det av största vikt, att domkapitlet skyndsamt fattar sitt definitiva beslut. Därest suspension kommer till användning, synes det vara riktigast, att suspensionstiden utmätes så, att en lämplig tidrymd förflyter innan den dömde efter utståndet straff inträder i tjänsteutövning. Den världsliga domstolen (såvida ej är fråga om överdomstol i förhållande till  domkapitlet) torde icke böra yttra sig beträffande frågan om avstängning från tjänstgöring.
    I avgivna remissutlåtanden ha domkapitlena i Uppsala och Växjö förordat en ännu vidsträcktare avstängningsrätt för domkapitlena än detav riksdagen antagna förslaget till ändrad lydelse av 15 § medgiver. Sålunda har domkapitlet i Uppsala föreslagit en uttrycklig bestämmelse, som gjorde det för domkapitlet möjligt att genom avstängning från tjänstgöring inskrida mot präst, som, utan att särskilt brott vore begånget, visade uppenbar försummelse eller vårdslöshet i sin tjänst. Domkapitlet i Växjö har påyrkat ett stadgande — dock icke i ämbetsbrottslagen — av innehåll att domkapitel skulle tvångsvis äga meddela tjänstledighet samt förordna om tjänstens upprätthållande, då domkapitlet för upprätthållande av tillfredsställande pastoralvård eller av omtanke om prästämbetets värdighet prövade sådant nödigt. De av domkapitlena sålunda framställda önskemålen föranledde icke någon åtgärd från statsmakternas sida, då chefen för justitiedepartementet ansåg dem falla utom ramen för det ifrågavarande lagstiftningsärendet.. Därmed är dock ingalunda sagt, att icke en reform i den riktningsom påyrkats kan vara av behovet påkallad, i synnerhet så länge nuvarande pensionsförhållanden inom prästyrket äga bestånd. Att på ett tillfredsställande sätt utforma bestämmelser på detta område torde dock erbjuda mycket stora svårigheter. Tydligen måste garantier skapas mot en utveckling i den riktningen, att präster endast avstängas (med bibehållen lön) i fall, då andra tjänstemän dömas till suspension. Å andra sidan böra väl icke prästerna genom stadganden av alltför obestämd innebörd ställas väsentligen sämre än andra offentliga befattningshavare i fråga om rätten att tala och handla efter sin övertygelse.

Th. Munck af Rosenschöld.