INLEDNINGSANFÖRANDE AV RÅDMAN E. PLOMAN.

 

    Med hänsyn till min ställning såsom stadsdomare torde det vara helt naturligt, att jag kommer att behandla frågan om domareutbildningen huvudsakligen ur de synpunkter, som stadsdomarna lägga på densamma. Till grund för den uppfattning i frågan, åt vilken jag kommer attgiva uttryck, ligger den erfarenhet, jag förvärvat under min tjänstgöring i Stockholms rådhusrätt — i stort sett, ty jag har även byggt på vad jag inhämtat såväl under femårigt arbete i domsaga som genom tjänstgöring såsom adjungerad ledamot i Svea hovrätt under två sessioner.
    Huru domareutbildningen bedrivits och bedrives vid stadsdomstolarna lärer emellertid, efter vad jag har anledning antaga, i stort sett vara så att säga terra incognita för många av de närvarande. Jag har

därför trott, att det skulle vara lämpligt dels att i korthet redogöra för domareutbildningen vid rådhusrätterna, sådan den ägde rum före den 1 juli 1934, då Kungl. kungörelsen av den 4 maj s. å. angående behörighet till vissa befattningar vid rådhusrätt trädde i kraft, dels, och framför allt, behandla förhållandena på området efter den 1 juli 1934 och den inverkan på desamma, som ifrågavarande författning haft.  Med hänsyn till min ställning såsom domare i Stockholm torde det varaförståeligt, att jag därvid huvudsakligen kommer att beröra förhållandena i Stockholms rådhusrätt. Men därtill kommer, att Stockholms rådhusrätt i vissa avseenden, som äro av stor betydelse för frågan, intager en särställning i förhållande till övriga stadsdomstolar i landet. Den med hänsyn till den föreliggande frågan mest betydande olikheten mellan Stockholms rådhusrätt och övriga rådhusrätter är den, att Stockholms rådhusrätt städse mottagit unga jurister omedelbart efter avlagd universitetsexamen och ombestyrt deras utbildning från början —det vill säga något krav på föregående domareutbildning såsom villkor för inträde i rådhusrätten har icke uppställts. Vid alla övriga stadsdomstolar däremot har praktiskt taget notarie antagits först, då behov av ny arbetskraft vid domstolen yppat sig, och då har i allmänhet uppställts fordran på föregående domareutbildning, mestadels tjänstgöring i domsaga och oftast fullgjord sådan enligt tidigare gällande bestämmelser. Av betydelse är vidare även den omständigheten, att ledamöter av samtliga rådhusrätter i landet utom i Stockholm i egenskap av magistrater handlägga kommunalt-administrativa ärenden.
    Såsom jag nyss antydde, har Stockholms rådhusrätt av ålder till tjänstgöring emottagit var och en, som styrkte sig hava avlagt examen, som berättigade till inträde i rättegångsverken. En följd härav har blivit, att vid rådhusrätten såsom e. o. notarier tjänstgjort såväl jurister,vilka omedelbart efter avlagd examen vunnit inträde i rådhusrätten, som även sådana, vilka förut i större eller mindre utsträckning förvärvat utbildning genom tjänstgöring i domsaga.
    Sedan länge har utbildningen av domareaspiranter vid rådhusrätten varit i huvudsak anordnad på följande sätt.
    Samtidigt som den unge juristen antagits till e. o. notarie vid rådhusrätten, har han indelats till tjänstgöring å viss avdelning och då i rege lå någon av de så kallade allmänna rättegångsavdelningarna. Det har— och det med rätta — ansetts, att den grundläggande utbildningen bör äga rum å avdelning, som handlägger vanliga civil- och brottmål. Aspiranten har mestadels närvarit vid åtminstone två av avdelningens fyra sessioner i veckan. Efter en kort tid har han fått börja biträda med uppsättande av protokoll i enklare mål, först i brottmål samt något senare även i civila mål. Utöver uppsättande av protokoll har den unge notariens arbete bestått i biträde å expeditionen, såsom kollationering m. m., och att i övrigt sätta sig in i arbetet vid domstolen. De av notarien uppsatta protokollen hava översetts och rättats i första hand av yngste ledamoten i rätten, assessorn, som är ordinarie protokollsförare, samt därefter för justering lämnats till ordföranden. Så små-

ningom har notarien även fått uppsätta förslag till utslag, i första hand naturligtvis i lättare mål.
    Därest aspiranten befunnits lämplig för domarebanan, har han efter 3 till 4 års tjänstgöring erhållit förordnande såsom e. o. notarie med arvode — redan långt dessförinnan, vanligen efter 4 till 6 månaders tjänstgöring i verket, har till honom utgått ersättning i form av gratifikation. I och med att aspiranten erhållit förordnande med arvode, har han som regel ansetts vara godkänd såsom domareaspirant— en regel, som naturligtvis emellanåt lidit undantag.
    Det nu sagda har gällt för den i rådhusrätten inträdande nyexaminerade juristen. Beträffande de jurister, som sökt sig till rådhusrätten efter tidigare domsagotjänstgöring, har utbildningsgången för varje särskilt fall lämpats med hänsyn till den skicklighet och erfarenhet samt fallenhet för domarebanan, som vederbörande visat, och tiden förerhållande av förordnande såsom e. o. notarie med arvode har givetvis för dessa också blivit avsevärt kortare än den nyssnämnda.
    Den utbildningsgång, för vilken nu i korthet redogjorts, var emellertid behäftad med vissa brister. Först och främst var tillsynen över utbildningen av de extra tjänstemännen icke tillfredsställande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, stod notarien i sitt arbete under närmaste inseende av den assessor, som han i tjänsten biträdde, och arbetet med utbildningen av aspiranterna låg sålunda i första hand på assessorerna. Tillsynen var därför i mycket beroende på vederbörande assessors större eller mindre intresse för uppgiften. Vidare var aspiranternas cirkulation, vad angår specialavdelningarna, mången gång beroende på en slump. Det kunde därför allt emellanåt inträffa, att en aspirant efter flera års tjänstgöring icke hade förvärvat någon erfarenhet t. ex. om lagfarts- och intecknings- eller andra småprotokollsärenden. Slutligen vållade jämväl det förhållandet, att det ytterst ankom på aspiranten själv att avgöra, huru mycket arbete han ville prestera, svårigheter i utbildningsarbetet. Det var nämligen först i och med erhållande av arvode, som aspiranten blev underkastad fordran på vissa minimiprestationer i kvantitativt avseende.
    Nu anmärkta omständigheter medförde svårigheter att rättvist och tillförlitligt uppskatta värdet av den tjänstgöring, en e. o. notarie fullgjorde i rådhusrätten. Av arbetets mera fria karaktär följde även utom rådhusrätten underskattning av det effektiva och samvetsgranna arbetet där såsom merit betraktat. Särskilt vid jämförelse med tingsmeriter, som ansetts så att säga allena saliggörande, har rådhusrättstjänstgöringen ofta skattats nästan lika med noll.
    Vid skilda tillfällen hade även utbildningen av notarierna varit föremål för kritik och reformförslag inom rådhusrätten.
    Genom ett av Stockholms magistrat den 13 oktober 1933 antaget reglemente för utbildningen av e. o. notarier vid rådhusrätten, vilket trädde i tillämpning den 1 november samma år, har man sökt råda bot på bristerna i utbildningssystemet. Vad man därvid huvudsakligen syftat till, har varit i första hand vinnande av ökad fasthet och ord-

ning beträffande utbildningen, först och främst i fråga om övervakningen och tillsynen av domareaspiranternas arbete, och i andra handutbildningens anordnande så, att samtliga aspiranter, jämte det de erhålla grundlig insikt i arbetet å de allmänna rättegångsavdelningarna, förvärva erfarenhet av arbetet å specialavdelningarna och sålunda även om lagfarts-, intecknings- och förmynderskapsärenden samt övriga grupper av specialmål. Man har sålunda velat skapa garanti för att den, som antages till e. o. notarie vid rådhusrätten och avser att utbilda sig för domarebanan, beredes tillfälle att vid rådhusrätten förvärva en grundlig och verkligt allsidig utbildning.
    Utbildningstiden för den nyexaminerade juristen beräknas till tre år. För den, som tidigare tjänstgjort vid annan domstol, avkortas denna tid efter vad i varje särskilt fall finnes skäligt. För övrigt äger i stort sett utbildningen rum på sätt jag förut omnämnt, dock att under senare tid kraven på aspiranternas närvaro såväl vid sessionerna som å tjänsterummet ytterligare skärpts därhän, att av aspirant regelmässigt fordras en arbetsprestation, motsvarande full daglig tjänstgöring. Under sista delen av utbildningstiden skall notarien indelas till tjänstgöring å en till prövningsavdelning utsedd allmän rättegångsavdelning— detta för vinnande å slutstadiet av ett såvitt möjligt enhetligt bedömande av aspiranternas duglighet och lämplighet. Vid inrättandet av prövningsavdelningen har anordningen i Svea hovrätt med en särskild prövningsdivision i viss mån tjänat såsom förebild.
    Den viktigaste nyhet, som införts genom reglementet, är emellertid inrättandet av ett särskilt organ, den så kallade prövningsdelegationen, som har att handhava ledningen av notariernas utbildning. Till denna delegation inlämnas kvartalsvis från varje avdelning av vederbörande assessorer avgivna vitsord angående de å avdelningen indelade notariernas tjänstgöring, åtföljda av yttranden från avdelningens båda ordförande.
    Delegationen har att med uppmärksamhet följa notariernas utbildning och tillse, att densamma blir i möjligaste mån allsidig, samt att uppgöra förslag till deras cirkulation å de olika avdelningarna ävensom till gratifikationer och förordnanden till e. o. notarier med arvode m. m. (Beslutanderätten i dessa ämnen tillkommer magistraten.)
    Beträffande dem, som utan att vilja utbilda sig för domarebanan söka sig till rådhusrätten, ordnas tjänstgöringen på sätt i varje fall finnes lämpligt. Rådhusrätten mottager alltså fortfarande i enlighet med den gamla traditionen, åtminstone ännu så länge, varje jurist, som önskar tjänstgöra i rådhusrätten, även om det sker endast för egen information.
    Vad härefter angår övriga stadsdomstolar, har jag ej så noggrann kännedom om förhållandena vid dessa. Jag vill dock med ledning av vad jag inhämtat lämna några upplysningar därom i hopp att, om jag förbigått något av intresse, det måtte kompletteras av eventuellt närvarande representanter för dessa domstolar.
    I Göteborgs rådhusrätt har sålunda i allmänhet endast antagits så-

dana aspiranter, som fullgjort tingstjänstgöring. Då behov av ny arbetskraft yppats, hava förefintliga ansökningar prövats och till e. o. notarie antagits den, som befunnits inneha de bästa kvalifikationerna. Så småningom infördes s. k. auskultering vid rådhusrätten — detta för att vederbörande skulle få någon personlig kännedom om sökandenas lämplighet och skicklighet. Auskulteringen begränsades till fyra månader för att icke någon genom auskultering under obegränsad tidsperiod skulle på sådant sätt kunna bliva fast knuten vid rådhusrätten. En gång om året hava samtliga e. o. notariers tjänstgöring prövats.
    Rådhusrätten i Malmö har icke heller antagit andra aspiranter än sådana, som förvärvat vanliga tingsmeriter. Aspirant har anställts, då behov av ny arbetskraft gjort sig gällande, till en början till provtjänstgöring och, om denna godkänts, har han av magistraten antagits till extra ordinarie. Såsom i annat sammanhang kommer att beröras har denna rådhusrätt redan år 1933 etablerat visst samarbete med Skånska hovrätten.
    Beträffande stadsdomstolarna i övrigt har i de större och medelstora rådhusrätterna, då behov yppats, antagits en tingsmeriterad jurist till extra tjänsteman. Redan före den 1 juli 1934 hade i flera av dessa domstolar utbildats den praxis att icke till vikarie antaga annnn än den, som godkänts för fiskalstjänstgöring i hovrätt. För övrigt torde i rådhusrätterna, när behov av vikarie visat sig, såsom sådan anlitats antingen någon jurist, som tjänstgjorde i annan befattning i staden, eller också någon om möjligt tingsmeriterad, som eljest tillfälligt kunnat erhållas.
    Det hittills sagda gäller förhållandena före den 1 juli 1934. Denna dag trädde, såsom förut nämnts, Kungl. kungörelsen den 4 maj samma år angående behörighet till vissa befattningar vid rådhusrätt i kraft. Genom denna kungörelse i samband med de sistnämnda dag beslutade ändringarna i hovrätternas arbetsordningar rörande fordringarna å förut fullgjord tjänstgöring vid underdomstol för erhållande av fiskalsförordnande i hovrätt hava viktiga nyordningar införts på det område, varom nu är fråga, och den 1 juli 1934 måste därför anses såsom en betydelsefull vändpunkt beträffande domareutbildningen vid stadsdomstolarna.
    Till grund för berörda författning ligger ett betänkande, avgivet i november 1933 av sakkunniga, som chefen för justitiedepartementet i april samma år tillkallat för att inom departementet biträda med utredning av frågan om ordningen för stadsdomaretjänsternas tillsättande och om allmänna bestämmelser rörande rådhusrätternas rekrytering. Vid sitt betänkande fogade de sakkunniga utkast till, förutom andra författningar, även en stadga angående behörighet till vissa befattningar vid rådhusrätt m. m.
    Enligt de sakkunniga kunde brister anses vidlåda det förut rådande systemet för stadsdomstolarnas rekrytering — förutom i fråga om sättet för själva tillsättandet av stadsdomarna — i avseende å det rådande vikariatsystemet vid rådhusrätterna. Såsom en härmed nära

sammanhängande olägenhet påtalade de sakkunniga den bristande cirkulationen mellan stadsdomstolarna och de statliga domstolarna eller med andra ord vad man plägar kalla stadsdomarnas isolering.
    I fråga om vikariatsystemet framhöllo de sakkunniga bland annat, att kompetensen hos vikarierna vore av en alldeles särskild betydelse för rekryteringen på den grund, att de ordinarie befattningshavarna ofta utsågos just bland dem, som under längre eller kortare tid uppehållit tjänsten på förordnande.
    Kungörelsen av den 4 maj 1934 angående behörighet till vissa befattningar vid rådhusrätt stadgar följande.
    Till ordinarie innehavare av assessors- eller stadsnotariebefattning må icke utan Kungl. Maj:ts medgivande utses annan än den, som innehaft förordnande såsom fiskal i hovrätt och av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domareförordnande.
    Förordnande att såsom vikarie uppehålla dylik tjänst eller befattning såsom lagfaren rådman vid rådhusrätt, i vilken enligt gällande bestämmelser jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter, för längre tid än sammanlagt en månad årligen får endast meddelas den, som fyller nyss nämnda kompetensvillkor, eller är ordinarie tjänsteman vid rådhusrätten — för så vitt icke hovrätten lämnar medgivande därtill.
    Det nya, som genom denna författning införes, är alltså fordran på fiskalstjänstgöring såsom kompetensvillkor för det stora flertalet blivande stadsdomare.
    Dittills kunde sådan tjänstgöring icke erhållas av annan än den som fullgjort tingstjänstgöring. Nu blev det givetvis nödvändigt att tilllåta även icke tingsmeriterade jurister, som tjänstgjort vid större rådhusrätter, att fullgöra fiskalstjänstgöring. Eljest skulle utbildningen av domareaspiranter vid dessa domstolar icke vidare kunnat fortgå. I sitt betänkande framhöllo också de sakkunniga, att flera av de större rådhusrätterna kunde anses skickade att meddela aspiranter en lika god utbildning, som kunde erbjudas dem vid häradsrätt. De sakkunniga hemställde även om ändring av de bestämmelser i hovrätternas arbetsordningar, som utgjorde hinder för genomförande av sådan ordning, att aspiranter från rådhusrätt kunde erhålla fiskalsförordnande. Så har ock skett.
    Genom de Kungl. kungörelser, som den 4 maj 1934 utfärdades angående ändring i vissa delar av arbetsordningarna för hovrätterna, har nämligen tre års tjänstgöring vid sådan rådhusrätt, i vilken jämte borgmästaren sitta minst två lagfarna ledamöter, tillika med förordnanden vid rådhusrätten som inskrivningsdomare under minst sex inskrivningsdagar och som assessor under likaledes minst sex rättegångsdagar likställts med motsvarande domsagomeriter såsom förutsättning för fiskalsförordnande.
    Utbildningen vid rådhusrätt med minst tre lagfarna ledamöter i rätten har — under förutsättning naturligtvis av full tjänstgöring — sålunda jämställts med utbildningen i domsaga. Frågan om aspirantut-

bildningen vid stadsdomstolarna har därigenom fått en vidgad och väsentligt större betydelse än förut. Innan andra rådhusrätter börja utbilda aspiranter från begynnelsestadiet, lärer emellertid berörda förhållande få praktisk betydelse huvudsakligen för aspiranter från Stockholms rådhusrätt.
    Den genom de nyss omförmälda bestämmelserna införda nya ordningen förutsätter — för att den skall vara till avsedd nytta och icke för rådhusrätterna medföra nackdelar — uppenbarligen samarbete mellan hovrätterna och de rådhusrätter, vid vilka aspirantutbildning äger rum.
    Genom välvilligt intresse och tillmötesgåenden från Svea hovrätts, och särskilt från presidenten Ekebergs, sida har också ett gott samarbete kommit till stånd mellan hovrätten och Stockholms rådhusrätt beträffande bedömandet av de aspiranter, som från rådhusrätten inträda i hovrätten för vinnande av fiskalskompetens. Det kan icke förnekas, att omdömena om en aspirant kunna utfalla olika i hovrätten och i rådhusrätten. Det förhåller sig ju nämligen mången gång så, att den, som lämpar sig för arbetet såsom domare i underrätt och där gjort sig känd såsom duglig, kan hava ganska svårt att komma tillrätta med det helt annorlunda lagda arbetssättet i hovrätten, liksom det omvänt kan inträffa, att den, som lyckas i hovrätten, i allt fall befinnes mindre väl skickad för arbete i underrätt. Sådana meningsskiljaktigheter utjämnas på ett enkelt sätt genom samråd mellan vederbörande i hovrätten och rådhusrätten — ett samråd som lätt kan komma till stånd, då de ligga i samma stad.
    Principerna för samarbetet hava därför hittills utformats på följande sätt.
    Även om hovrätten i och för sig på grund av den prövning, som vederbörande aspirant från rådhusrätten undergått i hovrätten, funnit honom kunna godkännas, ger hovrätten honom i allt fall icke sådant godkännande, för den händelse rådhusrätten förklarar sig icke kunna godkänna honom. Å andra sidan har hovrätten, därest prövningen där utfallit i viss mån tveksamt men vederbörande av rådhusrätten ansetts skickad för fortsatt domaretjänstgöring, förklarat sig vilja fästa avgörande vikt vid rådhusrättens omdöme. Detta samarbete innebär alltså, att hovrätten tar hänsyn till rådhusrättens uppfattning om aspiranterna.
    Hittills har emellertid förhållandet glädjande nog varit det, att hovrättens och rådhusrättens omdömen om de aspiranter från rådhusrätten, vilka undergått prövning i hovrätten, i det allra närmaste sammanfallit — såväl beträffande de dugliga som i fråga om de mindre lämpliga.
    Beträffande den inverkan, kungörelsen angående behörighet till vissa befattningar vid rådhusrätt haft på förhållandena vid övriga stadsdomstolar, torde följande vara av intresse att nämna.
    Vid Göteborgs rådhusrätt har man, enligt vad jag inhämtat, efter ikraftträdandet av kungörelsen ännu icke haft någon sökande med

fiskalskompetens utan de extra notarier, som antagits, hava endast uppfyllt förut av rådhusrätten uppställda kompetensvillkor, varefter de fått tjänstgöra i Göta hovrätt för att bliva godkända såsom fiskaler.
    Vid rådhusrätten i Malmö har däremot ett ingående samarbete med Skånska hovrätten kommit till stånd. Redan under år 1933 började enligt överenskommelse förfaras sålunda, att endast sådana jurister, som haft fiskalsförordnande i hovrätten, vunno anställning vid rådhusrätten. För att rådhusrätten skulle kunna bilda sig en uppfattning om hovrättsaspiranternas lämplighet för arbete i rådhusrätt, fingo de under cirka fyra månader tjänstgöra såsom biträden åt vederbörande protokollsförare i rådhusrätten. Detta samarbete har, enligt vad det sagts mig, utvecklats därhän, att hovrätten såsom villkor för förordnande såsom fiskal numera fordrar, att aspiranten skall tjänstgöra fyra månader i rådhusrätten och av denna finnas lämpad för vidare domaretjänstgöring.
    Beträffande övriga rådhusrätter lärer kungörelsen av den 4 maj 1934 hava medfört den verkan, att i större utsträckning än förut endast jurister med fiskalstjänstgöring bakom sig förordnats till vikarier å domaretjänster.
    Den kritik, som riktats mot det tidigare systemet för rekryteringen av stadsdomstolarna, får väl i mångt och mycket anses befogad, särskilt beträffande mindre rådhusrätter, och det måste därför anses tillfredsställande, att åtgärder vidtagits för att undanrödja bristerna i systemet. Stadsdomstolarna hava dock, torde man våga påstå, i stort sett på tillfredsställande sätt fullgjort sina uppgifter, och de lära gott uthärda en jämförelse i sådant avseende med häradsrätterna.
    Utan att på något vis underskatta den utbildning, som den unge juristen erhåller genom tjänstgöring först i domsaga och därefter i hovrätt, vågar jag dock uttala, att den utbildning, som vinnes genom tjänstgöring i en av de större stadsdomstolarna och den nu föreskrivna efterföljande hovrättstjänstgöringen, är minst lika god och kanske även i vissa avseenden ännu mera givande.
    Vid de större stadsdomstolarna är sålunda antalet mål större och blir sysslandet med själva domsarbetet och vad därmed sammanhänger mera intensivt än åtminstone vid flertalet häradsrätter — ej minst gäller detta brottmålen, som även till arten äro mera omväxlande än vid lantdomstolarna. Å andra sidan förekommer vid häradsrätterna mål av skilda slag, som stadsdomaren har föga eller ingen beröring med men vilkas behandling är utbildande för den blivande domaren. Genom möjligheten att få syssla även med det område av rättsskipningen, som tillhör jurisdictio voluntaria, blir arbetet i en domsaga för de unga juristerna i sin mån mera mångskiftande än vid de större stadsdomstolarna. Genom lämpligt anordnande av utbildningen vid dessa, på sätt nu skett i Stockholms rådhusrätt, kan dock den unge juristen även i en sådan domstol få tillräckligt god kännedom om sist nämnda rättsskipningsområde.
    Det är uppenbart, att en mera allsidig utbildning och mera omfattande erfarenhet följer med tjänstgöring i olika domstolsinstanser —

det vidgar blicken och fördjupar erfarenheten. Den numera för flertalet blivande stadsdomare föreskrivna tjänstgöringen och prövningen i hovrätt är därför enligt min åsikt rent principiellt sett att hälsa med tillfredsställelse. Under denna prövotid förekommer emellertid endast arbete såsom notarie eller föredragande. Sådan tjänstgöring ger dock mycket mindre utbyte i förvärvande av allmän erfarenhet och utbildning än ledamotstjänstgöringen, varjämte det först är genom plats vid dombordet, som självständighet och förmåga att taga ansvar förvärvas. Det är med hänsyn därtill av synnerlig betydelse för stadsdomarna och därmed även för stadsdomstolarna, att tillfälle beredes dugliga stadsdomare att erhålla adjunktion i hovrätterna och detta icke för knapptt illmätt tid — ett år torde i sådant hänseende få anses vara lämplig tidrymd. De av mig förut omnämnda sakkunniga hava också i sitt betänkande framhävt betydelsen av sådan ledamotstjänstgöring i hovrätt. Det är tydligt, att åtskilliga svårigheter äro förenade med en sådan anordning — såväl för hovrätternas yngre personal som för stadsdomarna. Men dessa svårigheter böra icke vara oöverkomliga.
    Den bästa utbildningen för en blivande stadsdomare skulle enligt min åsikt vinnas, om den ordnades på följande sätt. Omedelbart efter avlagd examen eller i varje fall dock tämligen snart därefter bör den unge juristen tjänstgöra i en domsaga en icke alltför kort tid — minst 3/4 men helst ett år. Den kännedom, den blivande stadsdomaren därigenom skulle erhålla om arbetet vid häradsrätt samt där förekommande mål och ärenden, borde säkerligen även vara till stor nytta för honom underden kommande tjänstgöringen i hovrätten och underlätta denna. Därest domsagotjänstgöringen förlägges tämligen snart efter avlagd examen, lärer densamma icke behöva bereda svårigheter för domsagorna. Någon avlöning för dylik tjänstgöring skulle naturligtvis icke ifrågakomma. Efter domsagoarbetet skulle komma tjänstgöring i en större stadsdomstol i två å tre år och slutligen hovrättstjänstgöring med prövning såsom fiskal. De för domarebanan mindre lämpliga skulle härunder utmönstras — om möjligt senast i stadsdomstolen. Till hovrätten skulle alltså komma endast sådana domareaspiranter, som stadsdomstolen funnit lämpliga för fortsatt tjänstgöring å domarebanan.
    Även för de domareaspiranter, som erhålla sin utbildning i domsagorna, borde enligt min åsikt någon tids tjänstgöring i en större stadsdomstol före inträdet i hovrätten vara obligatorisk. Tjänstgöring i en sådan domstol skulle i flera avseenden vara synnerligen nyttig och utbildande för aspiranterna från domsagorna. I propositionen till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en rättegångsreform har även chefen för justitiedepartementet framhållit, att lant- och överrättsdomare vore i avsaknad av den vidare erfarenhet, som tjänstgöringen i en större rådhusrätt helt visst skulle skänka å vissa betydelsefulla rättsområden. Vidare skulle därigenom, till gagn även för det allmänna, destora utbildningsmöjligheter, som de större stadsdomstolarna erbjuda, bliva utnyttjade. Tjänstgöringen borde lämpligen räcka minst ett halvt år och i varje fall icke underskrida denna tidrymd. Av domareaspiran-

terna under Skånska hovrätten fordras, såsom jag förut nämnt, före inträdet i hovrätten fyra månaders tjänstgöring i rådhusrätten i Malmö, men denna tid synes mig vara väl kort tilltagen.
    Även om fordran på dylik tjänstgöring icke skulle kunna uppställas beträffande alla domareaspiranter från domsagorna, skulle det dock säkerligen för genomförande av en sådan ordning vara af stor betydelse, därest jämväl från Svea och Göta hovrätts sida framhölles, att det vore önskvärt, att tjänstgöring i större stadsdomstol fullgjordes av fiskalsaspiranterna och att fullgörande därav betraktades såsom en merit vid bedömande av deras kvalifikationer. Med all sannolikhet skulle då ett betydande antal av aspiranterna från domsagorna fullgöra denna tjänstgöring. Det är uppenbart, att en dylik ordning icke kan genomföras på det sätt, att rådhusrätterna endast i de städer, där hovrätterna äro förlagda, tagas i anspråk för ändamålet utan att det blir nödvändigt att även anlita rådhusrätterna i åtskilliga andra större städer. Tydligt är även, att härigenom ökat arbete skulle påläggas de stadsdomstolar, till vilka denna tjänstgöring skulle förläggas, och det kan vara möjligt, att ur denna synpunkt vissa svårigheter möta för förverkligandet av den tanke jag här framlagt. Men dessa svårigheter lära icke vara större än att de kunna övervinnas.
    Kungörelsen den 4 maj 1934 angående behörighet till vissa befattningar vid rådhusrätt och de omnämnda ändringarna i hovrätternas arbetsordningar utgöra uttryck för strävan hos statsmakterna att höja kompetensen hos stadsdomarna, och åt denna strävan måste från stadsdomarnas sida allt erkännande ges.
    Ifrågavarande bestämmelser torde väl även syfta till ett hävande av stadsdomarnas isolering från statens domare. I denna fråga vill jag då erinra, att den förut omnämnda, av mig förordade tanken på att bereda dugliga stadsdomare tillfälle till ledamotstjänstgöring i hovrätt skulle ur utbildningssynpunkt bidraga till minskande av isoleringen genom att i huvudsak giva dem samma utbildning som lant- och överrättsdomare. För ett verkligt brytande av denna isolering skulle dock fordras att stadsdomarna finge tillträde till de statliga domarebefattningarna. Såsom de sakkunniga framhållit, är emellertid stadsdomaren i allmänhet praktiskt taget utestängd från att erhålla befattning såsom domare i statens tjänst. Naturligtvis spela härvid även de ekonomiska förhållandena en viss roll. Löne- och pensionssystemen äro ju ordnade fullt fristående från varandra. Men det huvudsakliga skälet till den påtalade isoleringen är väl att söka däri, att vid stadsdomstolarna förvärvade domaremeriter i stort sett icke beaktats vid tillsättande av befattningar i statens tjänst. Den så kallade hovrättsvägen har ju, såsom allmänt känt är, så gott som varit den enda möjliga för de jurister, som velat vinna befordran till högre statstjänst.
    Emellertid är det svårt att bedöma och kanske även för tidigt att yttra sig om, huruvida genom de vidtagna åtgärderna verkligen kommer att vinnas vad som åsyftats. Jag vill dock framhålla några synpunkter, vilka synas mig tyda på att utvecklingen kan gå i en annan riktning.

Sålunda finnes det uppenbarligen en viss risk för att de dugligare bland de vid stadsdomstolarna utbildade domareaspiranterna, även om de av stadsdomstolen och sig själva betraktas såsom aspiranter för befattningar i stadsdomstol, efter fullgjord, väl vitsordad fiskalsprövning kvarstanna i hovrätten, lockade av utsikten att hovrättsvägen nå högre befattningar än en stadsdomaretjänst. Det kanske även blir vanligare ännu, att dugande jurister, som förvärvat tillräckliga meriter genom hovrättstjänstgöring, vid befordran till viktigare och sålunda mera eftersträvansvärda befattningar vid stadsdomstolarna slå ut lika förtjänta konkurrenter å stadsdomarebanan, som förutom hovrättsprövningen endast kunna åberopa stadsdomaremeriter. Slutligen föreligger även den faran, att stadsdomarebefattningarna bliva så att säga reträttplatser för medelmåttigt begåvade och för domarebanen mindre väl lämpade jurister, som gått domsagovägen och lyckats absolvera hovrättsprövningen men dock icke vinna befordran inom hovrätterna. Med stöd av de i allt fall förvärvade hovrättsmeriterna skulle de kunna komma att uttränga bättre lämpade och begåvade stadsdomareaspiranter.
    Därest förhållandena skulle utveckla sig i nu antydd riktning, skulle säkerligen kompetensen hos flertalet stadsdomare bliva i stort sett försämrad, vartill komme att rekryteringen vid stadsdomstolarna med största sannolikhet bleve i hög grad försvårad. Ty det torde vara ganska uppenbart, att under sådana förhållanden alla mera begåvade och dugliga domareaspiranter skulle draga sig för att söka sig sin framtid genom att ingå i en stadsdomstol och tjänstgöra där med avsikt att vinna befordran vid domstolen.
    Det ligger sålunda vikt uppå, att hovrätterna icke söka draga till sig dugande krafter från stadsdomstolarna — nämligen försåvitt icke fullgod kompensation gives genom att lika goda förmågor ställas till stadsdomstolarnas förfogande. Det bör i detta sammanhang tacksamt framhållas, att från Svea hovrätts sida visats stor förståelse just för denna för stadsdomstolarna betydelsefulla synpunkt. Vidare är det av stor vikt, att de meriter, som förvärvas genom väl vitsordad tjänstgöring i större och medelstora rådhusrätter, verkligen komma att uppskattas till sitt värde vid jämförelse med de meriter, som förvärvas genom domsago- och hovrättstjänstgöring, och att, på sätt förut framhållits, stadsdomarna i större utsträckning än nu är fallet bereddes tillfälle till ledamotstjänstgöring i överrätt . Om nu angivna förutsättningar uppfyllas, torde det kunna antagas, att de av mig uttryckta farhågorna icke komma att visa sig berättigade, utan att man fastmera skulle kunna hoppas, att den nu införda ordningen beträffande rekryteringen av stadsdomstolarna och likställandet av tjänstgöring vid större rådhusrätt och i domsaga för erhållande av fiskalsförordnande kommer att verka icke blott till höjande av stadsdomarnas kompetens utan även — åtminstone i någon mån — till minskande av stadsdomarnas isolering.
    Till sist anser jag mig böra framhålla, att de synpunkter på domareutbildningen, som jag nu framlagt, endast taga hänsyn till de förhållan-

 

4 — Svensk Juristtidning 1936.

den, som gälla enligt vårt nuvarande rättegångssystem. Huruvida och i vad mån dessa synpunkter äga giltighet även under den rättegångsordning, vartill det pågående arbetet å en reform av vårt rättegångsväsende syftar, — därom torde det icke vara möjligt att yttra något. Visserligen hava statsmakterna fastslagit grunderna för den blivande rättegångsreformen, men man kan dock icke med stöd därav bilda sig en uppfattning om, huru dessa, just i avseende å de organisatoriska detaljerna, komma att te sig i praktiken. I allt fall torde väl fog finnas för den förhoppningen, att det värdefulla i de reformtankar, som tagit sig uttryck i de av mig omnämnda författningsbestämmelserna, kommer att göra sig gällande även under den tillämnade nya rättegångsordningen.