HILDING EEK. Kring källorna till Gotlands medeltida sjörätt. Sthm 1936. 48 s. Kr. 2.75.
    Förevarande välskrivna lilla arbete har icke till uppgift att redogöra för resultatet av forskningar, som dess författare själv verkställt rörande den sjörättsliga utvecklingen på Gotland under medeltiden. Tydligen har i stället förhållandet varit, att han av någon anledning kommit att syssla med källorna till den medeltida gotländska sjörätten och därvid funnit denna äga ett sådant intresse, att han borde i lättillgänglig form meddela den juridiskt intresserade allmänheten en redogörelse för de viktigaste resultat, till vilka forskningen kommit rörande de medeltida sjörättsliga bestämmelser, vilka äro knutna vid Gotland. Denna uppgift har författaren fyllt på ett gott sätt. Han redogör först för vad man känner om Gotlands äldsta och medeltida handel, och ingår därefter på det medeltida gotländska samhällets organisation. Så behandlar han de sjörättsliga stadgandena i Gotlandslagen ochVisby stadslag och anger de huvudsakliga uppfattningar, som gjort sig gällande rörande Visby sjörätt, för att till slut nämna några ord om den gotländska sjörätten i sjörättens allmänna utveckling. De ämnen, författaren alltså behandlar, äro fortfarande föremål för stort intresse från historikernas sida, även om åtskilliga problem torde funnit sin definitiva lösning redan för länge sedan.

Å. H—ck.

 

OLOF HÅKANSSON. Industriella anläggningars skadeståndsskyldighet i grannskapsförhållanden. Uppsala 1936. Sveriges Industriförbund. 42 s.Kr. 1.50.
    I Sverige finnas som bekant endast få civillagsstadganden beträffande grannskapsförhållanden; bortsett från en del politiföreskrifter har detta område i betydande omfattning fått förbli oreglerat, trots att flera lagförslag

sökt åtminstone delvis fylla luckorna (såsom lagberedningens förslag till jordabalk III, 1909, samt 1915 års förslag till lag ang. vatten- och luftföroreningar m. m.). Och dock äro många av grannelagsspörsmålen i nutiden av icke ringa praktiskt intresse, sedan den moderna tekniskt-industriella utvecklingen skapat förut okända konfliktanledningar. En särskild vikt får naturligtvis i en sådan situation rättspraxis' försök att arbeta sig fram till vissa allmänna riktlinjer. När förhållandena äro de antydda, är det av värde att tid efter annan få en sammanställning av relevanta rättsfall, eljest förefintliga belägg på rådande uppfattning, lagförslag, riksdagsmotioner o. s. v. En översikt av dylik art, vilken åskådliggör det aktuella tillståndet beträffande industriella anläggningars skadeståndsrisk i grannskapsförhållanden, har givits i ovan anförda lilla arbete av sekr. i Kungl. vattenfallsstyrelsen jur. kand. Olof Håkansson, där även så färska data hunnit komma med som motionerna vid årets riksdag om rätt att utnyttja underjordiska vattentillgångar och riksdagens därav föranledda utredningsbegäran. Någon mera ingående behandling av skadeståndsrättsliga principer har förf. icke åsyftat, och senare tiders skadeståndsteoretiska diskussioner ha därför icke avsatt något spår i arbetet. Att förf. med hänsyn till sina syften icke berett plats för några komparativa utblickar är naturligt; sådana ha eljest i dessa frågor sitt givna intresse. I flera avseenden anser sig förf. kunna konstatera, att de industriella anläggningarna intaga en missgynnad ställning vid kollision med andra intressen. Härom kunna väl olika meningar råda. Den rättvisa avvägning, som synes såsom ideal föresväva förf., måste i själva verket få en subjektiv karaktär. Förf. framhåller även, att enligt hans bestämda intryck frågan om immissioner, särskilt beträffande vattenföroreningar, ofta blåses upp till dimensioner, som icke stå i rimlig proportion till de faktiska förhållandena.
    Man läser förf:s översikt med nöje och behållning. I formellt avseende må blott påpekas, att det väl strider mot vedertaget språkbruk att som förf. beteckna den lagberedning, som utarbetade det stora 1909 fullbordade jordabalksförslaget, »Nya Lagberedningen». Med denna beteckning brukar ju åsyftas den lagberedning, som tillsattes 1874 och fungerade fram till årsskiftet 1894—1895.

Å. M.