Ur Sunnerbo härads domböcker. F. d. rådmannen NILS ASCHAN har i en uppsats i Hyltén-Cavalliusföreningens årsbok 1935, s. 5—51, återgivit ett flertal, främst ur kulturhistorisk synpunkt intressanta utdrag ur Sunnerbo härads äldsta domböcker från 1600-talets två första årtionden. I tidigare årgångar av nämnda årsbok ha flera forskare, bland dem vår främste kännare av södra Smålands lokalhistoria, P. G.VEJDE, begagnat det Värendska domboksmaterialet för belysning av bygdens liv, framför allt under 1600-talet. Det är ju allmänt känt, att i dessa domböcker bevarats många fornåldriga sedvänjor, vilka ur 

1 Presidenten i Svea Hovrätt som Nyblaeus tillhörde.

rättshistorisk synpunkt erbjuda ett värdefullt material. Senast har K. G. WESTMAN använt sig av dessa källor vid utarbetandet av sin uppmärksammade studie: »Från landskapslagar och folkting till rikslag och ämbetsmannamässig rättstillämpning», tryckt i minnesskriften ägnad 1734 års lag.
   Även i det intill det västra Värend gränsande Sunnerbo har ännu i början av 1600-talet bibehållit sig en mängd ålderdomliga rättsbruk, vilket också framgår av de av ASCHAN återgivna rättsfallen. Dessa äro mestadels av straffrättslig natur. De handla om dråp, trolldom, våldgästning, åverkan m. m. De ge nogsamt vid handen, att fornåldriga och primitiva drag ännu på 1600-talet envist hållit sig kvar i detta liksom i de övriga avsides belägna häradena nere vid det södra »landamäret».
    Särskilt gripande och för nutida uppfattning svårförståeligt är det rättsfall, som handlar om behandlingen av en s. k. självspilling, den utgamle Arvid i Ramnaryd »hwilcken lickmarsken hade bortäditt thett ena kinnbenett». För att få ett slut på sina lidanden hade den gamle »hengdtt sigh sielff widh gruffwan på hiellstongen». Sönerna hade funnit säkrast att fara till tinget för att få dess uttalande angående, huru de skulle förfara med den döde. Domstolen förklarade, att denne, som »giortt sigh sielff till en sielff spillingh ok inttitt hååb hade— — — skulle uttgraffwas undan syllen ok sädan läggas ij hästtabacken, därest biskopen icke tilläte, släkten att lösa honom till kyrckogården».1 — Fruktan för beröring med självspillingar var ju vid denna tid allmän. Några år senare angives det sålunda i Konga härad som en gammal landsed, att intet ärligt folk finge röra sådana ynkeligen fallna lik, utan mästermannen plägade efter föregående dom förfara med dem, som med en annan missgärningskropp.2
    Trolldomsrannsakningen rörande Elins i Horsnäs bedrifter är, som ASCHAN påpekar, typisk. Liksom överallt i Värend hade vid detta tillfälle anlitats det s. k. vattenprovet: »När hon nu kom på wattnet, flött hon som en gåås, dett — — — hela Prästagielledtt stodh och sågh opå.» Denna rannsakning påminner i mycket om den, vilken ägde rum några år senare i Konga härad, och skildrats av HYLTÉN-CAVAL LIUS.3 I båda fallen ansågos trollkonorna märkta av djävulen, enär man hade vid undersökning funnit växter på deras kropp.4 Sannolikt har detta förhållande varit den ursprungliga anledningen till ryktet om trolldom.
   Vid en för halvtannat år sedan verkställd genomgång av Sunnerbo äldre domböcker har jag händelsevis antecknat ett par av Aschan icke 


1 Sunnerbo dombok den 10 sept. 1611, s. 15.

Konga dombok den 14 nov. 1616. — Ännu i 1734 års lag (M. B. 13:1) bestämdes, att en självspilling skulle »af skarprättaren til skogs föras och i jordgräfwas»; dock finge han »af annat folk handteras och begrafwas» om det skett »i hufwudswaghet, raseri eller annor sådan wånda».

3 G. O. HYLTÉN-CAVALLIUS, Wärend och Wirdarne, del 1, s. 449 ff.

 

Ett liknande fall återgives även i Tjusts härads dombok från vintertinget 1670; Jfr A. RYDSTRÖM och G. HAFSTRÖM, Boken om Tjust, del 7 s. 54.

omnämnda rättsfall, vilka äro av visst intresse ur rättshistorisk, närmast straffrättslig synpunkt, och därför torde kunna försvara sin plats i detta sammanhang.
    På ett ting 1611 friades en för horsbrott åtalad gift man från livsstraff på grund av hans hustrus långvariga sjukdom.1
    Samma år bekände inför rätta en dräng, att han haft tidelag medett sto.2 »Härrattz nemden kunde icke frija hans liff wthan dömdis queck ij Jordh eller och till Ellden samptt och diuritt medh», därest han icke åtnjöte konungens nåd. Häradet bad för honom att han »måtte komma till öxen» (yxan). Motivet härför var icke någon misskund med den olycklige. Häradsmännen önskade endast »bliffua förskontta medh wedakiörssell» och lovade att i stället utgiva 1 ½ öre av varje gård. På vilket sätt domen exekverades framgår icke av domboken. Att döma av häradets bön, synes bränning ha varit det vanliga straffet. Levandebegravning förekom dock i Värend ännu i början av 1600-talet. På ett ting i Kalvsvik i Kinnevalds härad år 1616 blev sålunda en dräng för begånget tidelag med en ko levande begraven jämte kon »uti ett stort rör tillhopa», vilket skedde »efter Gudzlag».3



 

    Även ur privaträttshistorisk synpunkt innehålla Sunnerbo äldsta domböcker mycket av intresse. Här skall allenast påpekas, att flera rättsfall giva vid handen, att den s. k. Värendska arvsrätten, enligt vilken dotter ärver lika med son, även gällde i Sunnerbo. På lagmanstinget i Växjö den 9 okt. 1622,1 antecknades exempelvis i domboken, att »i dätt heradet (Sunnerbo) gammall sädwänjo warit haffuer, att systeren erffuer lijke emot broderenn». Ifrågavarande rättsfall giver sålunda vid handen, att denna märkliga arvsrättsordning redan i börjanav 1600-talet hade gammal hävd även i en bygd utanför Värends gränser. Det framgår också så att säga av den stämning, som utstrålar från de av ASCHAN återgivna rättsfallen, att rättssedvänjorna i Sunnerbo på olika områden voro nära besläktade med rättsbruken i de fem Värendshäradena. En närmare utredning skulle antagligen visa, att det i mångt och mycket men ej i allo rådde gemensam ålderdomlig sed i alla de tre landen Finnveden, Njudung och Värend, vilka tillhopa bildade Tiohärads ryktbara lagsaga.

Gerhard Hafström.

 

1 Domboken den 21 febr. 1611. Jfr Uppvidinge dombok den 3 febr. 1614, där ett uttryck för samma uppfattning kommer till synes — »och som han denna gerningh icke hafuer gjordt af trångh utan af berådh modh, förty han hafwer siälff en skiön och helbregda quinna».

Domboken den 24 sept. 1611. — Jfr J. E. ALMQUISTS »Tidelagsbrottet» U.U. Å. 1926, s. 18.

3 Kinnevalds dombok 1615, s. 16 ½ och 1616, s. 96 ½. — Kantor P. G. VEJDE har godhetsfullt lämnat mig denna uppgift. — Jfr även Kinnevalds dombok1618, s. 7 ff. och s. 21 ½ ff. Kinds db. 1617, den 30 sept.

4 Domboken över lagmansting. — Jag hoppas att i annat sammanhang få tillfälle återkomma till den s. k. värendska arvsrättens historia och utbredning.