Avveckling av bestående fideikommiss. Genom 1810 års ändring i 16 kap. 1 § gamla ärvdabalken omöjliggjordes stiftandet av nya fideikommiss på evärdlig tid såvitt det gällde fast egendom. Sedan genom 1930 års testamentslag (1 kap. 2 §) förbud meddelats mot sådan fideikommissbildning jämväl i fråga om lös egendom, framstå de fideikommisstiftelser, vilka tillkommit i överensstämmelse med äldre lagar, såsom en rättslig anomali, och deras upphävande synes vara endast en naturlig konsekvens av de nämnda lagstiftningsåtgärderna.
Frågan har länge varit aktuell; från och med 1880-talets början ha i riksdagen behandlats ett flertal motioner åsyftande en avveckling. Till en början mötte tanken motstånd i första kammaren, men till slut (1914) förenade sig kamrarna om ett skrivelseförslag med begäran att K. M:t täcktes, efter verkställd utredning rörande de i riket bestående fideikommisstiftelserna i såväl fast som lös egendom, taga under övervägande på vilka villkor de kunde, där ej särskild anledning till undantag förelåge, upphävas samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
På grund av riksdagens skrivelse har frågan varit föremål för åtskilliga utredningar, vilka emellertid ej resulterat i några lagstiftningsåtgärder. Sedan genom 1930 års testamentslag de med frågan sammanhängande testamentsrättsliga frågorna erhållit sin lösning, har tiden ansetts vara mogen för att upptaga frågan till förnyad behandling. Som lagberedningen, dit frågan slutligen överlämnats, fått andra uppgifter, uppdrogs i början av 1935 åt undertecknad att verkställa utredning och avgiva förslag i ämnet. Uppdraget blev slutfört i okt. 1935, då en »promemoria angående avveckling av bestående fideikommiss» avgavs (statens offentliga utredningar 1935: 50). Utredningen utmynnade i ett tillstyrkande av en allmän avveckling, och promemorian åtföljdes av ett utkast till lag i ämnet.
Problemets omfattning belyses av följande uppgifter. År 1810 torde ha bestått mellan 150 och 200 fideikommiss, de flesta i jordbruksfastighet. På grund av den 1810 utfärdade förordning, som möjliggjorde inteckning i och försäljning av fideikommissegendom, har därefter ett stort antal försäljningar ägt rum, därvid föreskrivits att köpeskillingen skulle anbringas antingen i stadsfastighet eller i annan egendom. Åtskilliga egendomar torde jämväl ha sålts exekutivt för gäldande av intecknad skuld. År 1910 uppgavs antalet fideikommiss i fast egendom till 155. Det har nu nedgått till 115, därav 104 omfattande jordbruksfastighet (ensamt eller i förening med annan egendom). Taxeringsvär-
det uppgår i runda tal, för jordbruksfastigheterna till 154,000,000 kr. och för stadsfastigheterna till 29,000,000 kr. Den intecknade skuldens belopp utgör nära 43,000,000 kr. Värdet av s. k. fideikommisskapital är 55,500,000 kr., därav innehavare tillåtits låna 7,500,000 kr. I värdena ingå ej de stundom betydande samlingar som äro förenade med åtskilliga fideikommiss. Totalarealen av 1919 existerande jordbruksfastigheter av fideikommissnatur utgjorde 431,000 hektar, därav åkerjorden utgjorde 131,000 hektar. Antalet brukare av arrenderad jorduppgick samtidigt till 7,060.
Vad angår den föreslagna ordningen för avvecklingen skall denna enligt lagutkastet försiggå under medverkan av en av K. M:t utsedd särskild nämnd (fideikommissnämnden). I vissa avseenden lämnas bestämda regler, som vid avvecklingen skola tillämpas. I andra avseenden uppdragas endast de huvudlinjer, som skola följas, varemot det närmare utförandet överlämnats åt nämnden.
I utkastet regleras till en början de närmast intresserade släktmedlemmarnas ställning. Övergången till fri egendom har tänkts i regel skola ske i två etapper. Vid nuvarande innehavarens död skulle åtminstone huvuddelen av fideikommissegendomen tillfalla den enligt fideikommissurkunden närmast berättigade (2 §). Om den nuvarande innehavaren efterlämnar arvsberättigade skyldemän, som äro närmare till arv efter honom än näste efterträdaren eller lika nära till arv, är emellertid efterträdaren skyldig att till dessa utgiva, ifall han är nuvarande innehavarens bröstarvinge 1/5 och eljest ¼ av egendomens värde (3 §). Vad av fideikommissegendomen tillfaller arvingarna blir genast fri egendom, under det att beträffande den lott, som tillfaller näste efterträdaren, denna blir fri egendom först då vid hans död succession i egendomen äger rum.
Den avvägning som sålunda gjorts mellan de närmast berörda släktmedlemmarnas intressen har utgått från att av billighetsskäl hänsyn borde tagas till näste efterträdaren, vars förväntningar och utsikter att komma i besittning av egendomen i regel nått en viss grad av konkretion och bestämdhet. De anspråk som möjligen kunnat framföras av näste efterträdarens arvingar ha synts böra få stå tillbaka för näste efterträdarens. Den i fideikommissidén inneslutna tanken att fideikommisset skulle utgöra ett stöd för den övriga släkten har dock skänkts beaktande och föranlett att en mindre andel tilldelats den nuvarande innehavarens arvingar. Denna andel, vilken skall anses såsom fallen i arv efter nuvarande innehavaren och fördelas i överensstämmelse därmed, är avsedd att utgivas antingen i penningar eller i form av andel i fideikommissegendomen efter näste efterträdarens val (3 §). I sistnämnda fall skall en av två personer bevittnad skriftlig handling upprättas.
Genom den successiva avvecklingen vinnes tid för att förbereda återgången till normal arvsföljd. En sådan förberedelse är så mycket mer av behovet påkallad som i fideikommisstiftelsen ofta egendom av olikartad beskaffenhet och betydande värde varit förenad under en enhet-
lig ekonomisk organisation. Enligt utkastet har uppgiften att förbereda den slutliga avvecklingen lämnats till näste efterträdaren, och för att han skall kunna fylla denna uppgift har fideikommissbandet ansetts böra i någon mån lättas för hans vidkommande. Det har sålunda föreslagits att han med fideikommissnämndens tillstånd, förutom rätt till omplacering av fideikommissförmögenheten (4 §), skulle kunna erhålla rätt att använda fideikommissegendomen eller belasta den med gäld ej blott för utgivande av den andel som tillfaller nuvarande innehavarens arvingar utan även för betalande av arvsskatt eller för fideikommissegendomens behöriga skötsel eller nytta (5 §). Slutligen har näste efterträdaren ansetts böra äga testationsrätt i samma utsträckning som angående fri egendom (6 §). Därigenom har också förhindrats att i fall då näste efterträdaren saknar arvsberättigade skyldemän, egendomen måste tillfalla det allmänna.
Övergången till fri egendom innebär att fideikommissurkundens successionsregler ej vidare komma i tillämpning och att på grund av fideikommissurkunden eller eljest på grund av fideikommisstiftelsen beroende inskränkningar i äganderätten i princip icke längre skola gälla (6 §). Det är icke heller meningen att näste efterträdarens borgenärer i och med successionen skola kunna göra sig betalta ur fideikommisskvarlåtenskapen för icke intecknade fordringar (10 §). I den mån successorerna personligen komma att svara för den avlidnes gäld bli de naturligtvis ansvariga för densamma jämväl med fideikommissegendom som tillfallit dem.
Regeln att fideikommissegendomen efter näste innehavarens död icke vidare skulle svara för någon på grund av fideikommisstiftelsen utgående förmån har icke kunnat genomföras utan undantag. Det är sålunda naturligt att nuvarande innehavarens änka alltjämt skall njuta tillgodo den rätt som enligt fideikommissurkunden kan tillkomma henne— ofta ett änkesäte eller en ränta (7 §). Detsamma har ansetts böra gälla förmån som utgått till annan än fideikommissariens änka eller släktingar, och det har föreslagits att sådan förmån må kunna säkerställas genom inteckning eller på annat sätt. Det torde här undantagslöst vara fråga om något allmännyttigt företag, såsom skola, sjukhus eller dylikt (7 §). Utan att förmånerna grunda sig på fideikommissurkunden har slutligen av billighetsskäl ett fortsatt utgivande av vad som kan betecknas såsom pensioner på grund av anställning å fideikommissfastighet ansetts böra säkerställas (8 §).
Beträffande arrendatorer stadgar utkastet (9 §) att då egendomen övergår till fri egendom arrendatorn skall gentemot nye ägaren kunna göra gällande den rätt till bibehållande av arrendet som han enligt 2 kap. 55 och 56 §§ nyttjanderättslagen skulle ha haft. Utkastet har vidare upptagit bestämmelse i syfte att befästa den praxis som utbildat sig att vid tillstånd till försäljning av fideikommissjord förbehålla arrendatorn förköpsrätt (4 §).
Vid tidigare diskussioner i riksdagen har frågan om fideikommissskogarna tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Den fideikommissari-
ska arvsföljden har möjliggjort sammanhållandet av stora skogskomplex och bättre än den vanliga egendomsregimen varit ägnad att framdriva en rationell skogsskötsel på lång sikt. Beaktande detta framhöll 1914 års riksdag »önskvärdheten av att om fideikommisstiftelser i fast egendom avskaffas, för dessa egendomars skogar samtidigt påbjudes en ordnad hushållning under offentlig kontroll». Med hänsyn till nytillkommen effektivare skogsvårdslagstiftning och ökad förståelse för en god skogsvård har det icke ansetts nödvändigt att i förslaget upptaga några bestämmelser i skogsvårdshänseende. I promemorian har emellertid fästs uppmärksamheten på en social fråga som står i samband med fideikommisskogarna. I fråga om de större skogarna äro ett stort antal torpare och andra arbetare för sin arbetstillgång beroende av en jämn avverkning enligt en enhetlig hushållningsplan. Vidare finnes ofta sågverk eller annan industri för tillgodogörande av skogsprodukterna. Med hänsyn till dessa omständigheter rekommenderas att tillstånd må lämnas för ändamålet särskilt bildade bolag att övertaga de större skogarna. En sådan bolagsbildning skulle erbjuda en viss garanti för fortsätning av den nuvarande skogshushållningen på väsentligen oförändrat sätt.
I sina tidigare uttalanden har riksdagen jämväl framhållit betydelsen av de kulturella värden som fideikommissens karaktärsbyggnader jämte parker och samlingar ej sällan representera, och frågan om dessa värden rekommenderades till särskilt beaktande vid den utredning som begärdes. För att någonting av betydelse skall kunna uträttas i förevarande hänseende torde det i regel vara nödvändigt att det hela, slotteller herrgårdsbyggnad jämte tillhörande park och samlingar, får stå kvar i sitt sammanhang och i sin förbindelse med släkten. Då emellertid genom avvecklingen den materiella grunden för en sådan ordning äventyras, torde tankens genomförande möta betydande svårigheter. För att bereda möjlighet därtill, låt vara endast i ringa omfattning, har i utkastet upptagits ett stadgande (11 §) att då de ovannämnda kulturvärdena äro av särskilt intresse ur historisk, vetenskaplig eller konstnärlig synpunkt, fideikommissnämnden skall försöka i samförstånd med vederbörande intressenter träffa bestämmelser om huru med egendomen skall förfaras i syfte att säkerställa att den sammanhålles och bevaras i värdigt skick. Därvid har — med förebild från ett uttalande av lagberedningen i dess motiv till testamentslagen— i främsta rummet tänkts på bildandet av släktstiftelser. I fråga om samlingar har föreslagits att jämväl utan intressenternas samtycke föreskrift må kunna meddelas om egendomens överförande å en sådan stiftelse eller till allmän egendom, i sistnämnda fallet mot ersättning för »besittningsvärdet». Med tanke särskilt på Skoklostersamlingarna har dessutom stadgats att då fideikommiss i fast eller lös egendom till sitt huvudsakliga värde utgöres av sådan kulturellt värdefull egendom, förordnande av angiven beskaffenhet må kunna meddelas angående egendomen i dess helhet (12 §).
I utkastet meddelas slutligen bestämmelser (13—20 §§) angående fi-
deikommissnämnden och dess verksamhet. Den skall i allmänhet äga att biträda med fideikommissavvecklingen och därvid i främsta rummet försöka åvägabringa överenskommelse mellan intresserade parter. Den skall bestå av fem ledamöter, däribland en ur fideikommissinnehavarnas krets.
Över förslaget ha inhämtats yttranden från fideikommissinnehavarna och åtskilliga myndigheter.
Emil Sandström.