Nya lagar i Finland 1935. 1935 års lagstiftning var till övervägande del av socialpolitiskt, ekonomiskt eller rent förvaltningsrättsligt innehåll. Dock har ju en del av denna lagstiftning medfört privaträttsliga och processuella konsekvenser, vilka påkallat partiella lagändringar även på dessa rättsområden. Sålunda har en d. 12 april given ny lagom arbetares olycksfallsförsäkring betingat sådant tillägg till gällande förmånsrättslagstiftning, att staten för erlagt skadestånd liksom ock förarbetsgivare påförd försäkringspremie tillerkänts enahanda förmånsrätt som den, vilken tillkommer offentliga skatter. För den händelse att dylik ersättning eller avgift här flyter ur en fastighets förvaltningunder löpande eller de 3 senaste kalenderåren är bestämt, att ersättningen och avgiften utgår ur fastigheten med samma prioritetsrätt, som denna påförda skatter. — Med dessa skatter har genom en lagändring av d. 22 nov. likställts även enskild person tillfallande utlagor, vilka till sin rättsliga natur äro offentligträttsliga eller som påförts i offentligträttslig ordning eller eljest äro med dylika jämförbara. Slutligen har i samma lagnovell bestämts, att på samma sätt som en fastighet häftar för jordlegorätt skall den ock ansvara för lega av hus, om avtalet upprättats skriftligen och hyresgästen tillträtt den av honom förhyrda lägenheten, detta fastän inteckning ej blivit fastställd till säkerhet för huslegoavtalet. — Relaterade stadganden angående vissa fordringars prioritetsrätt äga sin praktiska betydelse speciellt vid utmätning och konkurs.
    Från konkursrätten finnes yttermera att annotera några lagändringar. Det har varit ett länge överklagat sakförhållande att konkursförvaltningen icke erforderligen övervakats. För att snabbt ernå ett bättre sakernas läge har medelst en lagändring av d. 31 jan., vilken trätt i kraft d. 1 juli, domstol givits rätt att bestämma om mera än en konkursförvaltare bör utses. Därhos äger konkursdomstolen, då den finner att den person, som borgenärerna valt till godeman, är oförmögen eller eljest olämplig för värvet eller att borgenärernas fördel eller annat vägande skäl motiverar detta, i stället för den valde förorda annan person till godeman. Och vad sålunda uttryckligen är stadgat om godeman skall ock i tillämpliga delar gälla beträffande syssloman. Dessutom har bestämts, att konkursdomstolen i fall den »i anseende till konkursboets omfattning och beskaffenhet» finner det vara påkallat, av egen drift får utse en eller flera för uppdraget skickade personer att övervaka konkursförvaltarnas verksamhet. Slutligen är det överlåtet åt konkursdomstolen att pröva och avgöra, huruvida förvaltningen må emellan förvaltarna delas. Rätten att fastställa kon-

460 O. HJ. GRANFELT.kursförvaltarnas arvode tillhör framdeles såsom hitintills borgenärerna, men uttryckligen är numera stadgat, att förvaltarna icke få taga del i beslutet därom, varjämte ej blott konkursförvaltarna själva utan även konkursgäldenären och envar konkursborgenär är tillerkänd rätt att draga arvodesfrågan under konkursdomstolens prövning. Principerna beträffande borgenärernas rätt att deltaga och genom anvisningar och beslut influera på konkursförvaltningen äro oförändrat bibehållna. I fråga om borgenärernas rätt att taga del i omröstning är dock i den nya lagen den begränsning gjord, att »uppenbart ogrundad fordran» härvid ej må beaktas; en bestämmelse vilken är avsedd att tjäna som korrektiv mot inträffade missbruk speciellt under den s. k. anslagstiden. — I samma syfte har genom en ny lag, jämväl av d. 31 jan., till 6 § 39 kap. uti gällande strafflag fogats ett 2:dra moment om straff för borgenär, som vid val av godeman eller syssloman eller vid behandlingen å borgenärsstämma av fråga rörande konkursboets förvaltning eller utredning röstat med stöd av fordran, som han vetat vara oriktigt uppgiven. — Medelst konkurslagsnovellen av 1935 har slutligen även rätten till återvinning till konkursboet avsevärt utsträckts —en lagändring, vilken betingat tillägg även till stadgandena i utsökningslagens verkställighetsförordning (§ 29) om återvinning utom konkurs. — Därjämte har borgenär betagits rätten att utan bevakning till kvittning använda fordran, som av tredjeman till honom transporterats eller vilken uppstått genom rättshandling med konkursgäldenären under sådana omständigheter att, därest överlåtelsen eller avtalet med gäldenären hade innefattat betalning verkställd av konkursgäldenären, återgång av denna kunnat yrkas.
    För att möjliggöra Finlands anslutning till de internationella konventionerna av åren 1904, 1910 och 1921 angående bekämpande av dens. k. vita slavhandeln förfullständigades år 1926 Finlands strafflag med ett lagrum (Str.L. XXV: § 1 a) innehållande bestämmelser om straffför bl. a. handling, som avsåg fullvuxen kvinnas överlämnande emot hennes vilja till otukt, ifall den brottslige för förverkligandet av sin avsikt använt svek eller våld, hot eller tvång eller därvid missbrukat sin maktställning. Detta stadgande överensstämde emellertid icke med den nyaste internationella konventionen av 1933, varför lagrummet blivit genom en lagändring av d. 15 mars 1935 så ändrat, att relaterade stadganden upphävts och brott, innefattande fullvuxen kvinnas överlämnande till otukt, jämställts med dylikt brott mot person, som ej fyllt 21 år.
    En lagstiftningsprodukt av, rättsligt bedömt, blandad natur, utgör den nya steriliseringslagen, given d. 13 juni, för vars genomförande samma dag utfärdats en verkställighetsförordning. Lagen tillåter sterilisering av person, som är sinnesslö, sinnessvag eller sinnessjuk, då det med fog kan emotses att dylik undermålighet skulle övergå på hans avkomlingar eller där det är sannolikt att hans barn till följd av slik undermålighet komme att sakna omvårdnad. Än vidare har sterilisering förklarats möjlig beträffande den, som genom laga kraft vunnen

NYA LAGAR I FINLAND 1935. 461dom befunnits saker till brott eller försök till brott, som utvisar abnormt stark eller missriktad könsdrift, ifall man med fog kan frukta att den brottslige är farlig för annan person. Slutligen tillåtes sterilisering av person med rättslig handlingsförmåga på dennes egen anhållan, om det kan befaras att han i äktenskap får undermåliga barn eller att han till följd av abnormt stark eller missriktad könsdrift komme att begå brott. Lagen innehåller även närmare stadganden såväl om vem det tillkommer att väcka fråga om sterilisering som om själva förfarandet i dylika ärenden. Det definitiva beslutet förklaras ankomma å landets medicinalstyrelse.
    En lag av stort intresse speciellt för landets yngre jurister utgör lagen om domsagornas förvaltning, stadfäst den 7 juni, kompletterad genom en verkställighetsförordning av samma dag, vilka båda förklarats träda i tillämpning från d. 1 juli 1936. Efter svensk förebild är genom denna lag bestämt, att i landets domsagor skola inrättas notarietjänster. Innehavarna av dessa ha till uppgift att vara landets häradshövdingar »till biträde». Detta innefattar rätt och plikt ej blott att fungera som kanslibiträde och i denna egenskap emottaga handlingar och anmälningar samt uppsätta och utfärda i lagen och förordningen närmare angivna handlingar och expeditioner, utan även att i brådskande fall träffa sådana avgöranden som häradshövdingen bör vidtaga utan nämnd, då denne är hindrad att själv göra det, ävensom rätt att, efter uppnådd 25 års ålder och viss tids juridisk praktik, tjänstgöra såsom häradshövdingens vikarie. Notarie förordnas för högst ett år i sänder av hovrätten, sedan häradshövdingen beretts tillfälle att uttala sig om vem befattningen må ombetros. Kompetensvillkoren äro: för domaretjänst avlagda kunskapsprov och viss tids praktisk tjänstgöring.
    Till sist vare ännu nämnt, att d. 31 maj utfärdades en lag om godkännande av den i Köpenhamn d. 19 nov. 1934 mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige avslutade konventionen om arv, testamente och boutredning samt d. 16 juni en förordning om konventionensbringande i verkställighet. Och d. 12 aug. gavs en förordning om bringande i verkställighet av överenskommelsen mellan Danmark och Finland angående utväxling av straffregisteruppgifter.
 

O. Hj. Granfelt.