Ugeskrift for Retsvæsen (h. 13—38). Landsd. SKADHAUGE har i h. 22 skrivit en uppsats, Lidt om Rettens Dynamik, som ganska nära ansluter sig till hans recension i TfR:s sista dubbelhäfte av Sven Clausens Essays. Förf. beklagar att juristerna i Danmark under de sista 30 åren råkat in i en atmosfär av vad han kallar lagträldom: man har förlorat blicken för de storalinjerna, lagarna tolkas var och en för sig efter bokstaven. Häremot hävdar förf. att domarens principala rättskälla är icke lagen, utan sakens natur. Rättsbegreppen äro kämpande (dynamiska), ej statiska begrepp, det måste stå makt bakom lagen för att domaren skall känna sig bunden av den, rättsenhet finns i själva verket ej och är en psykologisk omöjlighet, ty allt juridiskt ligger i människornas hjärnor och är därför med nödvändighetsubjektivt och varierande. »Man har aldrig kunnet tvinge Dommerhjernerne til at fungere ens.» Uppsatsen innehåller vid sidan av flera »friske Sandheder» (förf:s egna ord om Clausens bok) åtskilligt som uppfordrar till kritik. Sådan har också redan lämnats av Landsretssagf. VAGN JENSEN (h. 26),som. bl. a. gör gällande att spänningen mellan lagens grova genomsnittsregel och det avgörande, som i det enskilda fallet synes rationellt, försvinner om
man aktar på lagens syfte, ett begrepp som han anser vara rättstekniskt överlägset såväl lagens ord som sakens natur. I Danmark har tillsatts en kommitté för utarbetande av ny lag om avbetalningsköp. Med anledning härav har Dommerfuldm. STOUSTRUP nedskrivit några reflexioner i ämnet, grundade på mångfaldiga tjänsteförrättningar »i de af Afbetaling gennemsyrede Hjem». Förf. har sorgliga erfarenheter av hur folk ödelägger hela sin ekonomi och därmed sitt goda humör och sitt levnadsmod genom att låta sig intrasslas i ett otal av kontrakt, på vilka avbetalningarna aldrig ta slut. Priset på varan är ofta orimligt högt, det låga beloppet av varje betalningspost lockar ändå till köp: en symaskin, som står affären i 100 kr., kan säljas för 250 kr. att erläggas med 3 kr. i veckan. Avbetalningssystemet har givit upphov till en betydande kriminalitet, icke blott förskingringar av det köpta med ty åtföljande osanna föregivanden (förf. har t. ex. funnit »'Dødeligheden' blandt Kontraktgrise vistnok betænkelig stor») utan också undandragande av gods från utmätning under falsk uppgift om äganderättsförbehåll. Att låta beivrandet av förskingring helt ankomma å säljaren— förf. nämner att detta föreslagits i Sverige, men har ej observerat ändringen i 22:21 SL d. 11 maj 1934 — finner förf. verkningslöst, ty därmed träffar man ej det i praktiken vanliga: att säljaren genom hot om åtal avpressar köparen pengar. Förf. uppställer vissa önskemål de lege ferenda. Somliga varuslag böra ej alls få säljas på avbetalning, såsom tyger, klädespersedlar, »de med Farve paasmurte Lærreder, der sælges under Benævnelsen Malerier». Det bör sättas en damm för de många ljusskygga existenser vilka genomströva landet som agenter för avbetalningsaffärer; kanske kunde det stadgas att äganderättsförbehåll ej får av säljaren göras gällande med mindre köpet skett i hans butik, på marknadsplats eller å annat vanligt försäljningsställe. Kontraktet bör upprättas å tryckt blankett, varå tydligen står att köparen skall ha fyllt 21 år för att vara bunden; en minimigräns bör sättas för avbetalningspriset (60 à 75 kr.), en maximigräns för avbetalningstiden (1 à 2 år); inom få dagar efter upprättandet skall kontraktet insändas för påstämpling till offentlig myndighet; o. s. v. (h. 38). Amtmand HELPER, som från dansk sida deltager i arbetet på gemensam nordisk lagstiftning om aktiebolag, ger i h. 24 några glimtar av framtidsutsikterna. Enighet synes kunna uppnås om att, vad angår styrelseledamöters och verkställande direktörers ställning och ansvar, taga nu gällande danska bestämmelser till förebild, varemot i fråga om revisorernas åligganden och befogenheter det ännu ej lyckats att sammanjämka den mera vittgående svensk-finska rättsåskådningen med den dansk-norska. I h. 18 skriver Byretsd. VICTOR HANSEN om de ändringar i Retsplejeloven som innefattas i lag av d. 7 april detta år. Den länge diskuterade frågan om öppen votering i Højesteret har nu blivit löst så, att domen skall upplysa om de olika meningarna, vad såväl slut som motivering angår, och tillika ange röstetalen men ej de röstandes namn. I straffprocessen ha genomförts flera mycket betydelsefulla reformer. Sådana brottmål, vari jury ej medverkar, skola i allmänhet prövas även av lekmän, Domsmænd, två i underrätt och tre i Landsretten; i juryns överläggningar kan under vissa förutsättningar rättens ordf. deltaga; inskränkningar kunna göras i rättegångens offentlig-
het, o. s. v. Uppsatsen är i hög grad läsvärd, men då lagändringarna ej träda i kraft förr än d. 1 juli 1937 och SvJT dessförinnan torde återkomma till ämnet, har en närmare redogörelse ansetts här icke vara på sin plats. En kommitté, Inderrigsministeriets Huslejeudvalg, med den för SvJT:s läsekrets välbekante f. Landsd. Bærentsen som ordf., har i sept. förra året framlagt två lagförslag, ett om hyra i allmänhet och ett om skydd för förvärvsverksamhet i hyrd lägenhet. En intressant redogörelse för dessa förslag, av UfRredaktören JARNER, ingår i h. 38. Båda utmärkas av starka inskränkningar i avtalsfriheten, till skydd för hyresgästen mot hyresocker, mot kontraktsförhållandets alltför korta varaktighet m. m. Till förebyggande av, såsom Jarner säger, det upprörande att en Good-will skapad av hyresgästens kommersiella förmåga hamnar i hyresvärdens ficka stadgas sålunda att den, som över ett år drivit affär i förhyrd lägenhet, skall kunna få giltigheten av hyresvärdens uppsägning och av sina egna eventuella ersättningsanspråk prövad av skiljenämnd, som äger att efter fritt skön bestämma, om, huru länge och på vad villkor i övrigt hyresförhållandet må fortbestå. En k. prop. i väsentlig överensstämmelse med förslagen har ej godkänts av riksdagen, men väntas med all säkerhet bliva framlagd på nytt. I fråga om ansvar för tryckfrihetsbrott bygger Presseloven av 1851, liksom vår TFO, på principen responsabilité par cascades. Författaren ansvarar för tryckt skrifts innehåll blott under vissa förutsättningar, bl. a. den att han å skriften utsatt sitt namn; eljes faller ansvaret på utgivaren, förläggaren o. s. v. I ett responsum ha proff. KRABBE och HURWITZ uttalat att detta anonymitetsskydd icke sträcker sig till den som genom tryckt annons gör sig skyldig till illojal reklam. Presseloven, säga de, avser att skydda den allmänna yttrandefriheten i politiska, religiösa, sociala och dylika frågor, men ej att taga i sitt hägn kränkningar av privata affärsmäns ekonomiska intressen. Den vilar på antagandet att en efterman i ansvarsserien kan bilda sig ett självständigt omdöme huruvida skriftens innehåll är straffbart eller ej — ett antagande som kan vara berättigat i fråga om överskridande av den allmänna yttrandefrihetens gränser men ej när det gäller att pröva om ett meddelande innebär illojal konkurrens. Denna tolkning av Presseloven finna de bekräftad såväl av senare lagstiftning som av praxis. Den stridbare och omstridde doc. Ross har opponerat mot professorerna men fått ett snävt svar, varpå TROELS G. JØRGENSEN ytterligare belyst ämnet (h. 14, 16, 20, 22). Forsikringsdirektør SKIBSTED vederlägger statistiskt föreställningen att med ansvarsförsäkringens utbredande skulle följa ökat antal rättegångar om ersättningsanspråk (h. 16). Om brott och straff i Sovjet-Ryssland skriver Dommerfuldm. HUNO VON HOLSTEIN (h. 20). Förf., som studerat förhållandena på platsen och även fått upplysningar av V. O. K. S. (den institution som har till uppgift att vidmakthålla och stärka de kulturella förbindelserna med utlandet), har mycket av intresse att meddela utöver vad SvJT i tidigare årgångar erbjudit (1926 s. 210, 1935 s. 85). Av VINDING KRUSE ges denna gång ej annat än en recension (h. 36), nämligen av Gjelsviks Norsk Tingsret som han delvis kritiser armen i det hela varmt anbefaller. Då V. K. talar om »Problemerne», säger han sig »bruge et norsk Ord, der burde være nordisk». Den anmärkningen må tillåtas en svensk jurist av äldre typ att önskemålet, såvitt rörer svenskt
juridiskt vetenskapligt språkbruk av i dag, redan är över hövan uppfyllt. Ett annat norskt verk, Arnholms Lærebok i Familierett, anmäles erkännsamt av BORUM (h. 26). Efter NJA ges kortfattade referat av ett dussintal HD-domar från åren 1932—35 (h. 16). Slutligen må omnämnas en redaktionell artikel, Svensk Juristtidnings 20-aarige Jubilæum (h. 16), vari UfRframbär sin lyckönskan till SvJT samt uttalar sig om sin svenska kollega i ordalag som blygsamheten förbjuder att här citera.
B. W.