Domstolarna och sakkunskapen. Under den senaste tiden har vid skilda tillfällen i dagspressen riktats kritik mot domstolarna och deras sätt att fullgöra sina rättsvårdande uppgifter. Kritiken har varit av skiftande värde och olika innehåll, men i regel bottnat i den uppfattningen, att domstolarna icke längre förmå att behärska alla de frågor, som underställas deras prövning, och att denna domstolarnas oförmåga i många fall lett till mindre riktiga avgöranden. Det har med andra ord gjorts gällande, att domstolarna ofta nog sakna erforderlig sakkunskap för att rätt bedöma de mångskiftande rättsförhållanden, som nutidens komplicerade liv ger upphov till.
    Att domstolarnas verksamhet ställes under offentlig debatt torde i och för sig ingalunda vara av ondo. Detta förhållande behöver icke tyda på att det nu för tiden är sämre ställt med domstolarna än som tidigare varit fallet. Det finner sin naturliga förklaring däri, att allmänhetens och särskilt dagspressens intresse för domstolsförhandlingarna är ett helt annat än förr i världen. En annan omständighet, som säkerligen även spelar in, är att i våra dagar allt större grupper av samhällsmedlemmar komma i beröring med domstolarna och att detta ej minst gäller grupper, som tidigare praktiskt taget saknat all anledning att taga befattning med domstolarnas arbete. Vad t. ex. den starka ökningen av antalet trafikmål betytt i detta avseende, torde endast behöva antydas. Ej heller kan man bortse från att kraven på domstolarnas förmåga att skipa rätt helt naturligt blivit större, allt eftersom förhållandena blivit mera svårbedömda, och att denna omständighet lätt leder till att olika meningar kunna göra sig gällande beträffande lösningen av en viss fråga. Ej sällan torde kritiken söka sitt berättigande däri, att de lagregler, som domstolarna hava att tillämpa, äro föråldrade och icke utan svårighet kunna anpassas efter det moderna livets krav. Kritiken riktar sig då gärna mot dem, som nödgas tillämpa dessa föråldrade regler, i stället för mot själva reglerna.
    Domstolarna hava emellertid all anledning att uppmärksamma de anmärkningar, som riktas mot dem. Det går ej an att utan vidare slå sig till ro och finna allt vara bra som det är. De många överdrifter och de i bristande kännedom om rättskipningens väsen bottnande oriktigheter, som ej sällan utmärka kritiken mot domstolarna, få ej bortskymma, att det också kan finnas något berättigat i densamma. Det kan icke bestridas, att kraven på domstolarna med fog måste ställas högre under nutidens komplicerade förhållanden än tidigare och domarna måste alltid sträva efter att motsvara dessa ökade krav. Utvecklingen har gått dithän, att domarens kunskaper och erfarenhet måste spänna över vidare fält än förr. Det är ej tillräckligt att behärska lagbestämmelserna, vilket för övrigt är svårt nog, utan det gäller

också att ej stå främmande för det levande livet. Det är en fara, om domarna alltför mycket isolera sig och därvid förlora kontakten med vad som rör sig i tiden Kravet på ökad sakkunskap hos domstolarna riktar sig först och främst till domarna själva. Fråga är om icke det med ett visst fog kan anmärkas, att vår juristutbildning i vissa avseenden är alltför teoretisk. Vi få, innan vi godkännas som juris kandidater, giva prov på att vi — åtminstone något så när — behärska de juridiska disciplinerna, men vad därutöver är lämnas åsido. Då vikomma ut i det praktiska livet, stå vi ofta nog ganska handfallna. Redan en sådan reform, att de unga juristerna skulle vara skyldiga att, innan examen finge avläggas, i högre grad än nu deltaga i praktiskt arbete hos domstolar eller advokater, skulle säkerligen giva ett mera praktiskt grepp på studierna. I juristutbildningen borde även inrymmas plats för en del mera praktiskt betonade ämnen; främst borde ådagalagda kunskaper i bokföring vara en ovillkorlig förutsättning för examen. — Men även med en något mera praktiskt orienterad juristutbildning gäller det för de blivande och ej minst de redan färdiga domarna att ständigt söka bibehålla den praktiska orienteringen. En domare bör om möjligt känna till de skilda förhållanden, under vilka olika folkgrupper inom hans domvärjo leva, och — vilket är ej mindre viktigt —kunna tala med människor så att de förstå honom. Även detta är en sakkunskap, som är av betydelse för domstolarna. Det är överhuvud en plikt för domarna att alltid sträva efter att tränga in på sådana områden av mänskligt vetande, som äro av betydelse för deras verksamhet.
    Även om emellertid domarna försöka att själva skaffa sig största möjliga sakkunskap och även om på detta sätt mycket står att vinna, finnas dock alltid områden, som den juristutbildade domaren icke kan behärska och beträffande vilka det skulle kunna vara en fara för rättssäkerheten, om han efter eget skön avgjorde där uppkommande tvister. Att inom domstolarna sörja för erforderlig sakkunskap i alla frågor är otänkbart redan av ekonomiska skäl. Domstolarna äro då hänvisade att söka sakkunskapen utanför sin egen krets och det är avvikt att de möjligheter som här stå till buds, verkligen utnyttjas. De högre instanserna, särskilt högsta domstolen, infordra ofta yttranden från statliga eller andra officiella sakkunniga organ, men underdomstolarna använda mera sällan denna utväg. Ofta nog skulle det vara avvikt att redan på ett tidigt stadium av en rättegång kunna erhålla uttalande av en sakkunnig myndighet i en relevant fråga och ej sällan skulle den utredning, som därigenom kunde vinnas, avhålla från onödigt fortsatt processande. Vår rättskipning skulle säkerligen vinna, om underdomstolarna — självfallet med omdöme och urskillning — mera än hittills sökte sakkunskap utifrån i sådana fall, då den är erforderlig. Den nya lagstiftning på detta område, som införts med lagen den 7 juni 1934 om bevisning genom sakkunnig, förtjänar uppmärksamhet från underdomstolarnas sida och en effektiv användning av de möjligheter, som denna lagstiftning skänker, skulle utan tvivel vara till gagn.
    Om domstolarnas ledamöter ständigt hålla klart för sig vikten av att

vidga sin egen erfarenhet och öka sin sakkunskap samt domstolarna därjämte städse, då så är nödvändigt, söka från sakkunniga myndigheter erhålla de upplysningar, som äro av avgörande betydelse för bedömande av en uppkommen tvist, ryckes grunden för kritiken mot dem undan.

Thorwald Bergquist.