NILS EDLING. 5518 § andra st. i lagen om äktenskaplig börd. Enligt 8 § 1 st. i lagen om äktenskaplig börd, nedan kallad bördslagen, skall, om föräldrar till barn utom äktenskap efter barnets födelse ingå äktenskap med varandra, barnet erhålla äktenskaplig börd. Angående fastställande av faderskapet skall enligt 2 st. i sådant fall gälla vad i lagen om barn utom äktenskap, nedan kallad barnlagen, är stadgat. Det är om sistnämnda hänvisningsbestämmelse här skulle ordas något.
    Lagberedningen yttrar i motiven till stadgandet: »I fråga om fastställande av faderskapet erfordras icke någon annan regel än en hänvisning till stadgandena i lagen om barn utom äktenskap. Är, enligt vad i nämnda lag sägs, faderskapet fastställt genom erkännande eller dom, gäller det jämväl i förevarande hänseende. Har sådant erkännande ej skett, skall i tvist, som kan uppstå, vad i sagda lag är föreskrivet äga tillämpning». De regler, som barnlagen innehåller rörande fastställande av faderskap, lämnas som bekant i en särskild avdelning av lagen, omfattande 20—35 §§. Dessa stadganden röra ju såsom antydes i lagberedningens nyssnämnda motiv två skilda ämnen. 20 § handlar nämligen om erkännande av faderskap, sättet för dess avgivande och den verkan det medför. Övriga paragrafer i samma avdelning innehålla bestämmelser för det fall att rättegång för faderskapets fastställande erfordras. 20 § stadgar att erkännande, avgivet i viss form, skall vara gällande, där det ej visas, att den som avgivit erkännandet ej är barnets fader. Erkännandet kan således motbevisas. Denna motbevisning skall naturligtvis föras av den, som avgivit erkännandet och man tänker väl då, i första hand åtminstone, på en negativ fastställelsetalan, en klandertalan från mannens sida.20 § förutsätter alltså en sådan talan. Däremot innehålla 21—35 §§ direkta regler för en positiv fastställelsetalan, där mannen är svarande. »Talan om faderskap — — — skall anhängiggöras genom stämning å mannen» (21 §). Det är (barnet eller) modern å barnets vägnar som vill hava fastslaget att viss man är fader till barnet. Mannen är svarande. Genomgående användes beteckningen svarande å denne (27 §, 28 § o. s. v.).
    Vad innebär nu hänvisningen från 8 § 2 st. bördslagen till nämnda bestämmelser? Förutsättningen för lagrummets tillämplighet över huvud är ju, att modern till ett utomäktenskapligt barn efter barnets födelse ingått äktenskap. Hänvisningen innebär först och främst att om den, med vilken äktenskapet ingåtts, i laga ordning erkänt faderskapet, erkännandet blir bindande så att barnet erhåller äktenskaplig börd. Har mannen åter icke i laga ordning erkänt faderskapet eller har han erkänt det men bestrider erkännandets giltighet får man skilja på olika fall.
    1. Erkännande i laga ordning har ej skett; talan angående faderskapet föres (efter äktenskapets ingående) mot mannen. I ett sådant helt visst tänkbart fall skola alltså reglerna i 21—35 § i barnlagen tillämpas. Enligt barnlagen tillkommer talerätten dels modern, om

 

1 Jfr UNDÉN, Föräldrar och barn, Uppsala 1926, s. 25, not 2.

552 NILS EDLING.hon har vårdnaden om barnet, eljest den på vilken vårdnaden överflyttats, dels ock barnavårdsmannen. En var som äger föra talan för barnet, varmed i praktiken avses barnavårdsmannen emedan denne i regel ej är kärande, skall erhålla tillfälle att yttra sig i målet.
    I det nu tänkta fallet torde väl emellertid barnavårdsmannens uppdrag i regel hava upphört. Barnlagens bestämmelse att barnavårdsman äger föra talan blir således i regel ej tillämplig, ej heller kan rätten lämna barnavårdsman tillfälle yttra sig i målet. Det blir modern ensam som har talerätten för barnet. Har mannen förordnats till förmyndare för barnet, tillkommer dock talerätten ej modern, utan hon får väl begära förordnande för särskild god man att föra talanför barnet. Något sådant förordnande omtalas ej i barnlagen. I det tänkta fallet är alltså hänvisningen till barnlagen i två avseenden ej fullt adekvat. Snarare torde bördslagens egen föreskrift om utseende i visst fall av god man vara ex analogia tillämplig.1 Man behöver dock ej tillgripa denna analogi utan kan för ett förordnande av god man finna stöd i förmynderskapslagens stadganden.
    2. Erkännande har skett, men mannen vill klandra erkännandet. Han har t. ex. på grund av senare upplysningar funnit att erkännandet avgivits under oriktiga förutsättningar. En sådan talan måste då förenas med en negativ fastställelsetalan i fråga om faderskapet och är väl f. ö. i regel även förenad med en talan om återgång av äktenskapet2 eller om hemskillnad.
    Det är tvivelaktigt om hänvisningen i bördslagen 8 § 2 st. är tillämplig i detta fall. Stadgandet använder ju uttrycket: fastställande av faderskapet. Här åter gäller det ju fastställande av faderskapets obefintlighet d. v. s. en negativ fastställelsetalan. Fattas uttrycket fastställande av faderskapet vidsträckt, inrymmer det emellertid även en negativ fastställelsetalan. Antages denna tolkning vara riktig, finner man att hänvisningen till barnlagen dock är föga adekvat. I den mån det här blir fråga om klander av erkännandet, kan visserligen hänvisningen till barnlagen sägas vara riktig. 20 § barnlagen antyder nämligen såsom ovan framhållits uttryckligen att klandertalan kan äga rum, ehuru regler för en sådan talan icke finnas angivna i lagen. I den mån åter mannens talan innefattar negativ fastställelsetalan i fråga om barnets börd, gäller ju att barnlagen icke lämnar processregler för en sådan talan. Partställningen är en annan än i barnlagen. Mannen måste, ehuru barnlagen ej ger uttrycklig anvisning därom, tillse att särskild representant för barnet utses och stämma denne jämte modern. Varken partställningen eller representantskapet för barnet är således vad som förutsatts i barnlagen.
    Fattar man åter uttrycket fastställande av faderskapet efter orden, blir följden att bördslagen icke ens ger en antydan om möjligheten av en rättegång av den art nyss nämnts, en rättegång som dock ingalunda är en otänkbarhet.

 

1 Jfr dock UNDÉN a. a. s. 29.

2 Det är en sådan rättegång som föranlett denna uppsats.

8 § ANDRA ST. I LAGEN OM ÄKTENSKAPLIG BÖRD. 553    3. Erkännande i laga ordning har ej skett, men mannen önskar ändå laga dom på att han ej är fader till barnet. Makarna hava t. ex.utgått från att mannen är fader till barnet eller åtminstone har mannen själv gjort det, men antagandet befinnes sedermera vara oriktigt. Hit kan måhända också hänföras det tänkbara fall att makarna från början varit på det klara med att mannen ej är fader till barnet, men ett rykte i motsatt riktning har uppkommit, som mannen önskar avliva.
    Härom gäller vad som ovan sagts under punkt 2 i den del som ej rör erkännandet.
    Den här verkställda undersökningen utmynnar således däri att det väl kan ifrågasättas om ej bördslagens 8 § bort innehålla tydligare anvisningar i fråga om förfarandet vid de tvister om faderskap, som kunna uppkomma i det i denna paragraf avsedda fallet, än som innefattas i en enkel hänvisning till barnlagen, ehuru det skall medges, att den påtalade otydligheten icke i praktiken medför alltför stor olägenhet.
    Det kan för övrigt beträffande de under punkt 2 och punkt 3 omnämnda fallen anmärkas, att ett bifall till mannens talan resulterar i att barnet kommer att sakna äktenskaplig börd, ehuru bördslagensregler om bördstalan ej tillämpats.

Nils Edling.