Den danska polisen och rattfylleriet. I SvJT har ett par gånger (1935 s. 589, 1936 s. 133) berörts den stränghet dansk domstolspraxis uppvisar beträffande rattfylleri. Ett i år inträffat uppmärksammat fall från Aarhus visar att polismyndigheterna icke äro mindre stränga vid användandet av tvångsmedel mot påverkade bilförare. Politimester E. HOECK i Aarhus har i Berlingske Tidendes avdelning »Lov og Ret» lämnat en redogörelse för fallet.
    Strax före midnatt anmäldes telefonledes till polisstationen att en bil med angivet nummer iakttagits förd av en spritpåverkad person. Då en avpatrullering av staden ej gav resultat begav polisen sig till bilägarens bostad, där man erhöll upplysningen att bilägaren ej var hemma. Sedan man ännu en gång sökt efter bilisten ute i staden återvände man till bilägarens bostad. Nu öppnades emellertid ej dörren, trots ihållande ringningar på dörrklockan. Plötsligt tystnade denna, uppenbarligen satt ur funktion av någon i lägenheten varande. Man kunde höra att någon rörde sig inne i lägenheten. Man försökte att ringa i telefon från polisstationen men fick intet svar. Sedan ett försök att dyrka upp smäcklåset misslyckats, därför att den såsom dyrk använda celluloidremsan rycktes bort inifrån, och man högt ropat in att öppna dörren enär denna eljest skulle slås in hämtades slutligen ett bräckjärn varmed ytterdörren uppbröts. Först sedan även dörren till sängkammaren brutits upp fann man bilägaren vilken, då han icke godvilligt ville följa med till polisstationen, anhölls och med våld transporterades bort i polisens bil i och för undergående av läkarundersökning. Inom 24 timmar framlade polismyndigheten föreskriven redogörelse för domstolen, som omedelbart i avsagt beslut godkände polisens kraftiga åtgärder, vilka också torde stå i

 

1 Se SvJT 1931 s. 572.

MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT. 561överensstämmelse med Retsplejelovens stadganden om straffprocessuella tvångsmedel.
    Den stränghet som visas mot de för rattfylleri misstänkta såväl i det inomrättsliga som i det utomrättsliga förfarandet har föranlett »Lov og Rets» redaktör, overretssagfører H. SACHS att i »Lov og Ret» framställa kravet på att bilförarna ej endast vid domstolsförhandlingen utan även vid den föregående undersökningen skola ha rätt att anlita juridiskt biträde. Detta biträde skulle äga närvara vid läkarens kliniska undersökning, vilken, åtminstone om den finge ett för bilisten ogynnsamt resultat, i regel verkade som en inappellabel dom. Vidare vore att märka att det vid denna undersökning blott delvis rörde sig om speciellt medicinska iakttagelser. Gång och tal, förmåga att räkna och läsa, uppfattningsförmåga och minne, allt detta som utgjorde en så väsentlig del av undersökningen vore icke något som läkaren kunde bedöma med större sakkunskap än juristen. Och slutligen vore närvaron av ett biträde åt den misstänkte ett skydd icke endast för denne utan även för polisen och läkarna, vilka därigenom skonades från oberättigad kritik som hade en god jordmån i de nuvarande förhållandena.

B. L.